Goda nyheter 5

Nu har jag tillgång till nätet igen!
Yippie! Jag har saknat det, framför allt att kunna spara saker och att skicka mail!
Nu har jag alltså möjlighet till att skriva något HÄR också. På bloggen. Snart. Det är bara en massa annat att joxa med först...man får ju inte bli beroende... :-)

Krääm
ab imo péctore!

Goda Nyheter 4

När livet är stressat och det lider emot jul (alternativt katastrof, välj själv det ord som passar dig) är det som bäst att få stöd och hjälp från olika håll.

Goda nyheter handlar idag om att jag har fått sådan peppning både från höger och vänster.

När jag blev helt hysterisk och nästan grät - då var Björn och Malin där för att trösta och komma med bra förslag på hur jag skulle kunna göra.
När jag var irriterad och ville agera - då var Patrik och Anja där och för att lugna ner och se till att jag inte gjorde något dumt.
När jag var orolig och funderade på lösningar - kom Robert till min räddning och talade lugnande med erfarenhetens röst.

Ja ni förstår. Det är fint att man har ett skyddsnät. Ja så kan det kallas, trots att det inte ser ut som man tror och att man stundtals inte ser det alls. Jag har ett skyddsnät och det har de allra flesta har jag märkt. Det ser bara lite olika ut och manifesterar sig kanske ibland som en klasskompis med en Mumma-shot i handen...

Dagens citat: "Life is like a box of chocolates...you never know what you're gonna get"
Forrest Gump (ur filmen med samma namn), iklädd vit kostym och ätandes chokladpralin.

Ain't that a kick in the head! Ab imo péctore - ur hjärtats djup

Elias Beanie

Här kommer bilderna på beanien, en slags mössa som är väldigt stor och hänger som en påse i nacken.

När jag började la jag på reliefmaskor och jag var nöjd hela vägen men efter en stund blev det uppenbart att mössan blev väldigt stor. Jag funderade till och med på att göra om den till en väska. Ja ni fattar. Bilden nedan är från den tiden...

Efter att Elias sagt att han absolut ville ha just den här och att den "inte alls" var för stor började jag minska antalet maskor och fick genom det lite mer "svampform" på kreationen. Nedan kan ni se bilder på slutresultatet. Elias är supernöjd och då är jag också det!



Här är han - så snygg...men jag vet inte om det verkligen är mössan som gör det?!

ab imo péctore - ur hjärtats djup

Goda Nyheter 3

Efter en helg med mina vänner sedan länge kommer jag ihåg hur det är att ha vänner. Goda nyheter, vänskapen.

Det är svårt ibland att hinna med att träffa folk, det känns lite som att jag åker fram och tillbaka mellan A och B medan livet forsar fram - vänner och vänskap stoppar till lite mitt emellan och man påminns hur det ska vara att leva.

Tur att man har sin make och barnen och VÄNNERNA.

I helgen var vi tjejer från kören på Smådalarö där Prästfruföreningen (ja det finns fortfarande en sådan, fast man kan vara med i den om man är en kvinnlig präst också, samt är utan make/maka) har ett ställe som heter Mariastugan. Där finns det hästmyror i badrummet och ett handfat man inte kan använda men också en mängd sängplatser, öppen spis och närhet till vatten.

Vi dansade i sängen till Tangomusik (se bild), åt god mat och firade Sonia som fyllde år.

Underbart! Tackar! Det behövde jag...

ur hjärtats djup, Nanna

Goda Nyheter 2

Det finns fortfarande underbart ärliga och vänliga människor!

För några dagar sedan tappade (!) jag mitt SL-kort.
Hemskt.
Mitt säsongs-SL-kort som går ut i december.
Dubbelt så hemskt.

Som Stockholmare fäster man sig skrämmande mycket vid sin möjlighet till kommunikation.

Jag var, milt uttryckt, ledsen.
Jag ringde och grät en skvätt i luren på Matts (han var på jobbet och tyckte att jag tog i väldigt mycket för att bara handla om ett kort).

Sedan kom jag på att jag kanske, ja kanske, kanske hade tappat det på ICA Ringen. För att inte tappa hoppet fullständigt så ringde jag dit.

"Då blir du glad nu" sa tjejen "för vi har det här. Du kan hämta det när som helst. Fråga bara efter mig".

Glädjeskutt.
Dubbelt glädjeskutt.

Mänskligheten är inte i fara. Människor är fina varelser. De är goda och ärliga och vänliga och lämnar in saker de hittar på golvet bland trasiga nötter och utspilld mjölk i matbutiken.
Jag älskar mänskligheten.

Tack!

Ab imo péctore, ur hjärtats djup!

Goda Nyheter 1

Trots att jag hankar efter med skolarbeten, hemmet inte städas tillräckligt, vi väntar på elektriker etc så introducerar jag ett nytt tema på inläggen här på bloggen.

Välkomna alla vänner till -
GODA NYHETER

I gråa tider, med slask och mörker och med julen flämtande i nacken behöver vi goda nyheter. Jag tänker inte förneka det mörka, men jag ska inte skriva om dem på minst en vecka!
Vi behöver positivism (ja visst är det härligt med språk!!) i våra liv.

I denna anda ber jag härmed att få berätta om flera glada, och "nya", nyheter.

Flera i bekantskapskretsen har fått barn. Till den vackra världen vill jag härmed välkomna Oscar och Li.

Sex veckor gamla Oscar föddes hemma på badrumsgolvet av modiga, vackra och isländska mamma Brynja. Den lille gossen är grundkursens egen lilla parvel och mycket mycket söt. Som det ska vara. Pappa är mångsysslare och importerar bland annat kokosolja. Mamma spelar piano på ett bländande sätt och är nybörjare vid orgeln.

Li, bara sju dagar gammal idag, är det nya kärleksbarnet till franska Antoine och danska Mia. Gratulationer till föräldrarna!
Pappa är pumpaälskande trädgårdsmästare som kan göra sin egen fläderblomsdricka utan att rynka pannan och mor är en designälskande tjej med med en kompis vars syster har en hund som heter Lila (om jag kommer ihåg rätt - fast jag var inte helt nykter när vi sågs - alltså hunden och jag).

Välkomna alla barnen till solen (att ge till ljuset heter det ju på italienska).

Ab imo péctore (ur hjärtats djup)

Temaidéer o dagens uppdrag 23 nov 08

Hejsan alla som läser!

I helgen har jag varit på Graninge stiftsgård å stoppat fullt med mat i magen...men inte bara det - utan jag har även kommit upp med lite idéer för nya inlägg. Jag kommer inte avslöja allt än...men om ni uppskattar att läsa så kommer det i alla fall snart ett eller två nya teman för blogginläggen.

Tills dess hoppas jag att ni kan hålla tillgodo med en liten, kort och kanske (?) snårig dagens uppdrag.

Idag gäller det att försöka avsluta eller fortsätta på ett projekt som ni har lagt av med eller fastnat i.
Du kanske hade tänkt att ta dig en spa-dag tex? Eller ringa ett samtal? Eller kanske avsluta ett handarbetesprojekt som du fastnat på?

1. Tänk efter vad du vill avsluta eller få igång igen (gör spa-dagen till en inpackning i badet etc)
2. Sätt igång (om det känns jobbigt så sätt timern på 15 minuter och lägg det sedan ifrån dig som det är)
3. Känn dig duktig, en bit i taget så löser du allt!!!

Jag ska försöka göra något åt Elias Beanie som har blivit som en hel väska - men vem vill ha en väska på huvudet? Det måste till något för jag vill inte repa upp den här gången...men jag har en plan...

Abimopéctore,urhjärtatsdjup

Reliefvirkningskurs

Jag var på kurs igår...jättetrevligt.

Jag trodde först att det skulle vara svårt att koncentrera sig eftersom det var efter en mycket lång dag i skolan - men det gick helt utmärkt!

Vi virkade en provlapp med reliefvirkning med fastmaskor och stolpreliefer - två tekniker för att skapa relief i virkningen. Skitkul!!!!

Det här kommer jag att berätta mer om framöver tror jag. Jag har redan bestämt att Elias beanie ska få korgreliefer på mitten - kommer att bli supersnyggt!

Kursen gick jag på Marias Garn på S:t Paulsgatan här i Stockholm...du hittar henne här...
Hon har dessutom lagt upp bilder från kvällen på sin blogg...det är jag i min fina hemmavirkade axelvärmare....där får man också se lite smakprov på teknikerna som jag nämde ovan...

Ab Imo Péctore, ur hjärtats djup...

Rasism - och jag märker inte en sjättedel

Först måste jag skriva om att jag skrev på en lista mot nazistvåld ute på stan i förra veckan och innan jag gick därifrån så slängde jag lite käft med killen med listan. Han hade väldigt mycket åsikter om nazister, inga positiva som ni förstår. Utan att föredra hela samtalet mellan oss så ville han väldigt gärna övertyga mig om vissa saker - bla att man inte skulle tillåta nazister att demonstrera - vilket jag var helt emot, av principskäl. En sak han sa då när jag försökte bredda debatten tänkte jag inte på förrän igår...
"Du kan välja" sa han "du är svensk, du ser svensk ut. Du kan välja. Men om en svart tjej eller kille kommer i närheten av dem så smädar de honom eller henne och skriker och är hotfulla."

Vår diskussion tog oss inte längre.
Jag kunde inte rubba min åsikt om just åsiktsfrihet och att vi alla har rätt att demonstrera - även de som inte har samma åsikt som vi själva, till och med dem som är helt emot allt vad människovärde och demokrati heter. Han kunde inte dämpa sin frustration. Förvisso förståeligt.

Eftersom jag "ser så svensk ut" får jag aldrig höra några rasistiska kommentarer men igår hörde jag en som fick mig att studsa till lite. Jag vet ju att människor har rasistiska åsikter - men på något sätt förstår jag det inte riktigt...

Jag var på väg genom spärrarna i Märsta och framför mig stod en kvinna och talade i mobiltelefon samtidigt som hon skulle genom spärren. Den hon valt fungerade inte så hon bytte till den bredvid.
Och så hände det. En halv sekund. En kort, liten (?), kommentar...
Framför henne står en kvinna som också ska genom spärren...vi kör det i slow-motion.

Precis innan den första kvinnan ska dra sitt kort vänder hon sig om mot kvinnan med mobilen och väääser
"Stå inte så nära mig!"
Det går en sekund innan jag förstår. Hon väser det till kvinnan för att hon är svart. För att hon är svart vill hon inte att hon ska stå så nära henne.

Obehagligt. Mycket mycket obehagligt. Och svårt att förstå om man inte själv drabbas. Jag börjar förstå vad mannen som demonstrerade mot nazistvåld pratade om.
Det är det där jag inte kan förstå, det där jag inte "kan välja". Och jag är så tacksam för det, skamset tacksam.

Obehagligt. Mycket mycket snabbt. Och mycket mycket obehagligt.

Överraskning på tuben

Idag har jag åkt mycket tåg. Men istället för att tala om vad alla normala bloggare skulle göra kommer jag endast att nämna dagens kaos lite grann och istället fokusera på en överraskning som väntade mig på min färd hem ikväll.

Först då...elfel. Ja - är det inte typiskt. Idag blev jag, förutom sen, också evakuerad...en story i sig. Mikrofonrösten var ovanligt rädd och artig..."ursäkta...slå mig inte..." ungefär. Tyst och försynt berättade han att vi måste evakueras från tåget och att vi måste vänta på personal. En metallstege ner från tåget och en lång väg tillbaka till centralen. Ojojoj.

För det andra vill jag bara säga att det känns helt otryggt det här med elfel. Vad sjutton...tänk om det händer något värre och elen brakar - det kommer inte bara bli kaos utan farligt också....var finns backupen? Någonting måste ju finnas som skydd så att inte sådant här får hända? Eller finns inte det? Tänk om det blir krig? Eller vi utsätts för ett terrordåd? Vad göra då?

Nu till fokuset då...jag blev knackad på axeln när jag och Matts klev ur tunnelbanan ikväll.
"Heter du möjligtvis Nanna?"
"Jaaa??" (jag sa det nästan förvånat...som om jag egentligen inte hette Nanna ;-))
"Jag heter Sandra Lindqvist och jag gick på dagis med dig..."

Herre Gud! Jag har alltså förändrat mig så lite att man inte bara känner igen mig från dagis - utan också kommer ihåg mitt namn och funderar på vad som har "hänt med mig" som hon uttryckte det.

Jag kände igen henne också...men jag hade aldrig kunnat komma på hennes namn - eller placerat henne till dagis.

Vi har gått på killingen och geten i flera år - men sådant minne har inte jag.
Jag är stum av beundran inför Sandras dock. Wow.

Ab imo péctore!

Kallt kallt kallt och när saker skaver lite grann

Det är svinkallt.
Det är mörkt.
De gamla vattenpustarna har blivit isfläckar och jag känner inte mina tår.
Ibland undrar jag varför vi bor här egentligen?

Idag hade jag fått ett stort antal mail om stort och smått här i världen.
Ett av dem handlade om en person som jag går en kurs tillsammans med.
Vi hade föreläsning i onsdags och hon reagerade på vad föreläsaren sa.
Det utvecklades till att bli en stor maildiskussion som är väldigt kul att läsa...och jag ville bara säga det att jag tror att det är väldigt viktigt att inte köpa allt som alla säger.

Det är viktigt när det skaver och när vi inte håller med varandra. Det är viktigt att säga ifrån om man känner att man behöver det.

Ja det var bara det, men det kan vara nog så svårt och stort...

Ur Hjärtats Djup - Ab Imo Péctore

Vinterns första snö...

Nu har den kommit - vintern.
Den inföll i år vid 13:10 och förevigades av den underbara kameran...
Kajsa och jag har just sett klart på Mamma Mia! och vi sjöng med - vår egen sing-a-long-version!
Sedan var det bara att lyssna på originallåtarna på Kajsas Ipod och dansa loss!



Kajsa har önskat sig jul redan i mer än en månad så vi förevigade "snöflickorna" på balkongen...GOD JUL

Ur Hjärtats Djup - Ab Imo Péctore...
ps. för den som vill kan man kolla in hur man försöker skapa svenskt julbord i Sheffield på Annas blogg...ds

Full av flum

En heldag i skolan. Forumdag med tema beroende och dans. Härlig kombi va?

Alla klasser, utom vår, börjar ett. Vi börjar nio med Skap och Zigge Ztarduzt. "Skapet" visar sig vara metodiskt och det blir en del skriva och lyssna även på denna lektion, i slutet gör vi dock en start inför nästa verkstadsgudtjänst och det är för jobbigt att förklara allt kring det här - men - just idag skulle vi välja en psalm i en viss kategori (vår grupp hade våren). Sedan skulle vi gestalta den på något vis och det blev helt flummigt och rörigt med bland annat dans, pantomim och en absurd installation.

När skapet var klart började dagen så med tre genomgångar kring beroende bl.a. av två forskare/psykologer från Maria Ungdom. Det var ett intressant tema dock, spelberoende var i fokus och jag lärde mig mycket.

Efter en lång dag var det dags för kulturell underhållning.
En dansgrupp skulle uppträda...Det visade sig vara en halvtimme långt. Jag spelade in en mycket kort snutt som är ganska typisk för hur resten av föreställningen var...helt otroligt. Och det är verkligen kul att alla ska ta detta på så stort allvar. Det är konst liksom. Och då ska man absolut inte skratta. Eller bua. Istället ska vi artigt applådera. Och applådera. Tills tjejerna kommer in igen. För det är de ju värda - eller? Döm själva...




Min fråga är: Är det konst? Eller bara konstigt?

Ab imo péctore

Dagens uppdrag slutfört 11 november 08

Trots trötthet sjöng jag idag med A Song And A Jug Up.
Vi gjorde en del vanliga låtar och sedan körde vi igenom några som vi funderade på att lägga till...jag sjöng också Tre små gummor som om jag vore full (på begäran).

Om det som var lite mer allvarligt sa Kajsa:

1. Trevligt
2. Vackert
3. Gosigt

Jag är så stolt. Haha,

AB IMO PÉCTORE!

Virkbeskrivning och dagens uppdrag 11 nov 08!

Ett härligt brev fick jag igår - två virkbeskrivningar från 60-talet. Ett på dam- och herrhatt med litet brätte och ett med en sportrock och hatt med brett brätte!
Sååå fantastiska och fina! Det är så kul med sådana här mönster...de ger så mycket att bara se dem...jag är mycket nöjd med mina inköp.

Mönstren är köpta på Lily of the Valley som egentligen säljer mest secondhandkläder.
Tjejen som har sidan har också en blogg där hon och en kompis ger varandra kreativa uppdrag varje dag...en rolig sida för den som är intresserad av att inspireras till mer kreativitet...

Annars kan jag rekommendera fotoprojektet där fantastiskt duktiga fotografer porträtterar den man älskar mest i världen - också en sak att ta efter!

Dagens uppdrag skickas också med här...inspirerat av dessa två webbtips!

1. Gör någonting kreativt! (fotografera, måla, skriv, spela, sjung, skulptera, handarbeta osv)
2. Visa någon annan vad du gjort, kanske på din blogg eller någon annan sida eller bara för en kompis...be att få tre positiva ord om det du har gjort.
3. Skriv ner de tre positiva orden på en lapp och sätt den så att du ser dem imorgon!
4. Var stolt över dig själv!

Som vanligt är det extra kul om ni meddelar mig om ni hittade på något! Tack för danskommentaren Anna!

Ab imo péctore (UR HJÄRTATS DJUP)

Hur det gick med dagens uppdrag...10 nov 08

Jag hade svårt att välja vad jag skulle lusläsa. Ville gärna välja någonting som jag skrivit själv och beslöt mig först för en dikt jag skrev som tonåring och sedan för ett brev jag skrev till två konfirmander (kompisars söner) förrförra året.

Av rent praktiska skäl tog jag dikten, den är ju trots allt mindre platskrävande!
Den är skriven på min äldsta systers landställe i Uppland och längst ner på pappret, efter dikten, står det noterat:

"Sen höst 1999. Boda. Jag och Lena plockar svamp och tar långa promenader. Men jag vill nog helst vara inne och sova. Det är en lyx att vara själv och hinna tänka."

Så här lyder den:

Jag är en lufs
sitter i stugan
kurar
eller går långt före
alla andra
och myser
i stora tröjor och raggsockor

Som en blodigels
sugmun
blir jag
när det är dags
för kramen
Vill aldrig släppa

Jag är en parasit
kryper under huden
värmer mig där

rullar ihop mig
och lutar huvudet
mot blodströmmen

Det som slår mig är den konstiga känslan av att ingenting förändras, för lite i alla fall. Jag är fortfarande glad om jag får vara ensam ibland och jag anser det fortfarande vara en lyx att hinna tänka.
Dikten är så köttig på något vis. Det är sällan jag skriver så. Så blodigt och slemmigt...usch, blodiglar...blä!
Men jag gillar det där sista, kryper under huden för värme och att luta huvudet mot blodströmmen.
Det gillar jag. Fortfarande. Jag gillar orden och hur man kan se sig själv som ett litet barn i mammas mage nästan när man läser det. Så där hopkrupen. Så där omsluten. Och varm.

En nybliven vän till mig, islandsfödda Brynja, födde nyss en pojke på badrumsgolvet hemma, jag tänkte på henne och babyn när jag fick de där tankarna om barnet i magen. Alla gratulationer till den familjen, kanske får jag någon gång i framtiden anledning att skriva ett brev till den pojkens konfirmation - då är cirkeln sluten...

Ur hjärtats djup (AB IMO PÉCTORE)

Dagens utmaning 10 november 08!

Dagens uppdrag blir att under kvällen läsa eller skriva en dikt eller kort berättelse.
Det kan vara en som du tycker mycket om eller något som du aldrig har läst förut.
Sedan ska du:

1. Läs igenom dikten som du valt eller skrivit...
2. Läs en gång till och fundera på om det är någonting som du fastnar särskilt för...
3. Varför tycker du om den? Varför gillar du den inte?
4. Drick lite rödvin, en kopp te eller varm choklad eller någonting njutningsfullt och känn dig kulturell och kreativ!

Jag kommer att meddela hur mitt uppdrag gick senare...
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Utmanad och redo!

Jag har blivit utmanad av Anna.

Här kommer mina svar:

4 arbeten jag haft i mitt liv:
1. Ogräsrensare
2. Vårdbiträde inom äldreomsorgen (alla borde jobba inom vården - som allmänbildning)
3. Administratör inom fjärrvärmefältet (jajamen!)
4. Kyrkvaktmästare

4 filmer jag kan se om och om igen:
1. Stranger Then Fiction
2. Kill Bill 1 och 2
3. Little Miss Sunshine
4. Dansfilmer typ; Make it Happen, How She Move eller Step Up

4 ställen jag bott på:
1. Stockholm, Söder, T-Skanstull, Götgatan
2. Stockholm, Kungsholmen, T-Fridhemsplan , Arbetargatan
3. Stockholm Kungsholmen, T-Stadshagen, Stadshagsplan
4. Stockholm, Söder, T-Mariatorget eller T-Medborgarplatsen, Björngårdsgatan

4 tv-serier jag gärna ser:
1. Nero Wolf
2. Supernatural
3. Studio 60 on The Sunset Strip
4. Kingdom eller Avatar - the last airbender (haha vilken kombo!)

4 ställen jag vill åka till:
1. Island
2. New Zeeland och Australien
3. Sheffield såklart!
4. Tjörn

4 favoriträtter:
1. Sushi - mest lax o avocado
2. Grillat - typ allt och så ska det finnas såser och sallad!
3. Lax i alla former
4. Burger King-meal plus allt och Chili Cheese efter en lång natt med mycket alkohol.

4 ställen där jag trivs:
1. Hemma med Matts
2. Framför datorn
3. På Södermalm - överallt utom vissa delar av Hornstull och bakom Sofia kyrka.
4. På Sigtuna Folkhögskola, överrallt men bästa köket är Kantarellen!

Jag utmanar:

Per och sen får han utmana någon mer...

Mitt uppdrag idag! 8 november 08

Dagens uppdrag:

1. Ladda med en låt du gillar
2. Bestäm en plats där du kan ta ut dig (och svängarna!)
3. Kör låten på hög volym (kanske i MP3-lurarna, kanske på stereon...)
4. Let yourself loose! Och förlora dig i musiken - DANSA!

Jag ska köra Just Dance med Lady Gaga, det känns som ett bra beat för dagen.
Meddela gärna vad ni valde...kanske någonting helt annorlunda??!!

UR HJÄRTATS DJUP (ab imo péctore)

Biljettköpet eller vansinnet i Prag

När jag och min make gifte oss firade vi direkt med bröllopsresa. Resan gick via flyg ner till Ungern för att fortsätta via östra Europa till Tjeckien. Det är egentligen inte resan jag vill behandla här...det är hur man kan bli behandlad av myndigheter eller liknande. Tanken på den här händelsen kom upp när jag läste min vän Annas blogg. Hon bor sedan flera år i Storbritanniens stålstad Sheffield och berättade en dråplig historia om när hon skulle gå på posten.

Från Ungern skulle vi ta tåget mot Prag. Budapest har en fantastisk tågstation, vacker och nedgången. Här arbetade några få med internationella tåg, det var lätt att hitta till biljettkassan och väl där fick vi handskrivna (!) biljetter. Det gick fort och var ett nöje.

När vi kommit fram till Prag hade vi det mycket trevligt, där är vackert och fullt av trevliga ölställen. Men servicen var kanske inte det som staden tog hem poäng på.

När vi småningom skulle resa hem visade sig Prags tågstation nämligen vara rena Kafkaromanen!

Det kändes som om ingen visste någonting.

Det fanns ungefär trettio luckor och de flesta var stängda. Vid två fanns långa köer och vid tre andra, en bit bort, lite kortare. Ovanför luckorna fanns inga skyltar, endast siffror.

Första frågan var vart vi skulle ställa oss i kö. Vi gick till informationsdisken. Den var placerad som en korvmoj en bit därifrån. "International information" stod det där på en lapp. "Information in English" stod också att läsa i ett av fönstren.

Denna information visar sig vara den enda vi får. Kvinnan där talar nämligen inte engelska särskilt bra. Men hon skäller på oss. Och vi förstår brottsstycken, hon är arg på oss för att vi vill ha information på engelska. Jag försöker argumentera men då slutar hon helt med engelska språket och skriker endast på tjeckiska. Jag drar mig därifrån och vi bestämmer oss för att prova en av de långa köerna.

En halvtimma senare är vi framme vid luckan. Här talas heller inte engelska men vi förstår att det här inte är internationella biljetter, det kan man köpa i de andra luckorna. Mannen pekar åt höger. Han ler inte. Ingen ler.

Så ställer vi oss i nästa kö. Denna gång kommer vi lite snabbare fram till kvinnan i luckan. Hon är först behjälplig.

Jag: Vi skulle vilja köpa två biljetter till Stockholm tack.
Kvinnan i luckan: När vill ni åka?
Jag: Helst imorgon men det går bra på torsdag också.
Kvinnan i luckan (lätt irriterat): När vill ni åka?
Jag: Ehm...tja, imorgon eller torsdag.
Kvinnan i luckan (nu klart irriterat): Ja ja, men när vill ni åka?
Jag: Du menar vilken tid?
Kvinnan i luckan nickar.
Jag: När som helst...när går tågen?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte.
Jag: Ursäkta?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte. När vill ni åka?
Jag (helt förvirrad): Jag vet inte när tågen går...så det vet inte du heller? Men vem vet det då?
Kvinnan i luckan (väldigt ilsket): Det måste ni ta reda på! Det gör man i hmhmhm-luckan vid tabellinformationen.
Jag: Var ligger det någonstans då?
Kvinnan i luckan nickar lätt åt höger med huvudet åt andra sidan stationen:
De stänger om fem minuter, tillägger hon.

Panik.
Vi springer runt, uppför några trappor och runt knuten (det finns nämligen en skylt åt det hållet). Ingenstans är det öppet, det verkar helt tillbommat. Vi springer nerför trapporna, eller jag springer nedför trapporna eftersom Matts mest svär.
Runt knuten igen, ännu längre ner i ett hörn finns en liten öppning och jag går in där. Innanför valvet finns ett litet rum där två personer sitter bakom nya luckor och jag störtar fram till en och frågar vart jag kan få reda på när tågen går.

Vi har tur. Det är rätt ställe! Hurra!
Mannen som jag pratar med ler lite grann i alla fall och har en dator (!) där han kan visa när tågen går. Han skriver ut en tabell till mig, för morgondagen och en för torsdagen.
Man ser tydligt de byten av tåg man måste göra.
Härligt.

Tillbaka till internationella luckorna. Kön går långsamt framåt. Väl framme hos samma kvinna (jag tänkte att det skulle vara enklare än att förklara igen...) frågar jag ytterligare en gång om två biljetter till Stockholm.

Kvinnan i luckan: När ska ni åka?
Jag (stolt): Klockan 9:12.
Kvinnan i luckan: Och ni vill åka imorgon? Klockan 9:12?
Jag: Ja, just det.

Paus

Kvinnan i luckan: Och vart ville ni åka?
Jag: Stockholm, Sverige.
Kvinnan i luckan (kallt): Det går inte.
Jag (förfärat - jag har ju gjort allting och stått i fem köer!): Va?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte att åka till Stockholm.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Ja men varför? Vi har ju fått fram tiden för avgång, det står ju här hur vi ska åka!
Kvinnan i luckan (iskallt och utan ansiktsuttryck): Ja, men det går ändå inte.

Paus - jag försöker tänka, det är svårt. Varför skulle hon inte säga det från början? Och varför skulle det inte gå att köpa en biljett till Stockholm? Jag famlar efter halmstrån...kanske kan vi komma någon annanstans där inte alla är vansinniga...

Jag: Kan vi köpa biljetter till en annanstans plats i Europa?
Kvinnan i luckan: ?
Jag: Alltså…kan vi köpa biljetter till Berlin?
Kvinnan i luckan: Ja det går bra.
Jag börjar fatta och flyttar mig längre norrut: Kan vi åka till Köpenhamn?
Kvinnan i luckan: Ja det kan ni göra.
Jag: Så vi kan inte köpa biljetter till Stockholm men till Köpenhamn går det bra?
Kort nick från Kvinnan i luckan.
Jag (desperat): Då vill vi köpa två biljetter till Köpenhamn och vi vill åka vid 9:12 imorgon.
Kvinnan i luckan: Vilket tåg ska ni åka? Vilket nummer har det?

Jag läser febrilt min lapp och där, underbara syn, finns ett tågnummer med!
Jag läser innantill och kvinnan knappar in någonting, hon nämner en summa som vi ska betala och jag tar fram mitt Visa-kort.
Kvinnan i luckan: Det där kan du inte betala med.
Jag: Va?
Kvinnan i luckan: Du måste gå till luckan här bredvid. Det är den enda som tar kort.

Vi ställer oss i nästa kö. Vad ska vi annars göra? Matts är arg och går iväg lite då och då och skriker i den tomma salen. När vi kommit fram till rätt lucka (förhoppningsvis) haspar jag snabbt ur mig all information och jag ser hur han knappar och jag får tydligen godkänt eftersom jag kan lämna kort och så småningom får två biljetter med byte i Berlin.

Pust och stön.
Äntligen.

AB IMO PÉCTORE!

Presidenter och bostadsrättföreningens styrelse

Alla kommenterar presidentvalet i USA och man vill ju inte ligga efter. Det verkar som att alla är nöjda med Obama som segrare...och det kan man förstå. Speciellt i Europa tror jag att det finns en tydlig misstänksamhet, om inte öppet förakt, för Bush. Obama känns mycket mer trygg och det är ju härligt paradoxalt ehuru han är en valsegrare som så många, innan valet, trodde var helt omöjlig.

Det är den sanna amerikanska drömmen - du är din egen lyckas smed!
Och Obama visade att man kan.

Stockholms domprost, Åke Bonnier kommenterar valet i sin blogg...han nämner Martin Luther Kings I have a dream och jag måste säga att det är en väldigt lämplig association i mitt tycke. Wake up, wake up where ever you are! Nu har det redan hänt grejor på andra sidan Atlanten...hoppas att Mr O's presidenttid leder mot än fler positiva förändringar!

Det är annars svårt att tänka på läget i världsekonomin eller historiska val eller tv-program osv.
Istället för att fokusera på världsläget är det istället bostadsrättföreningens läge vi i hushållet måste lägga energi på.

I vår förening är det tumult. Det är ingen reda och ingen ro.

Vi som bor i detta kvarter på Söder i Stockholm vill ju bara bo och leva och bo och leva. Kan folk inte sluta skrika och se till att bovar hamnar bakom lås och bom och att rediga människor utan giriga baktankar kan se till mer verklighetsförankrade förändringar här på vår gård.

Brev och PM från en framtida styrelse innehåller förhoppningsvis som mest upphetsad information kring cykelställ på gården och inte information kring ekobrottslighet...ge oss styrka!

AB IMO PÉCTORE

Imorse låg dimman tät över Stockholm och min svärson tog några nästan "utomjordiska" bilder från vår balkong ner mot innergården. Tänk vad friden kan svika ögat.

Färdig skir mohairsjal!

Nu är den äntligen klar! Här är bilderna...jag har redan fått komplimanger - tackar så mycket för det.
Den är extra skön eftersom den inte kliar och trots sin lätthet är varm.
Jag känner mig helt klart redo för kylan nu när jag har min "stola".
För att se hur detaljer ser ut kan ni kika på mitt gamla inlägg om den.
Garn och mönster från Sallys Garn på Ringvägen.

Gråta en skvätt

Det är så bra att gråta ibland.
Idag var jag ledsen för att jag var trött.
Och sedan grät jag en skvätt.
För att till slut ta närbilder på det gråtna ögat.

Jag tror att vi visar våra känslor alltför sällan.
Vi kapslar in dem och får som spända ballonger i bröstet som bara väntar på att gå sönder, spricka i en enda enorm känslofest. Ibland fungerar sådant bra och ibland är det sämre, vissa går in i väggar, blir deprimerade eller får ångest. Ut med känslorna vänner! Det är bättre och så kan de ebba ut under gråten.

Så gråt.
Och andas ut.

AB IMO PÉCTORE

Sång och musik på 30-årskalaset

Det är någonting med levande musik som gör att alla tillställningar blir superba!

På Jerrys skiva blev det mycket i en salig blandning.

• Körsång och allsång med kamplåtar
• Kaya Ålander sjöng och spelade (lika bra som vanligt...och min favvosång med henne; Varför vi sjunger...jag börjar alltid gråta)
• Jerry som är typ bäst i hela Sverige på dragspel spelade solo för sin nya kille (grattis till tre månader!)
• Olle (fiol), Jerry (dragspel) och Kennet (piano) kompade och spelade lite själva...über!
  
• Tre av Jerrys vänner (sorry att jag inte kan namnen) spelade gitarr och sjöng.

Ja så där höll det på. Om Matts kunnat komma med som planerat hade vi nog ställt upp med den engelska låten "Adieu Sweet Lovely Nancy". Tyvärr blev det inte så men det gjorde ju ingenting när allt kom till kritan...det var så fullt av musik, sång och tal att det räckte!

När jag fyller 30 själv (om ett och ett halv år) ska jag försöka få alla att göra samma sak och sjunga aschlet av sig! Välkomna till alla mina vänner, jag snor idén om öppen scen från Jerry - jag tror att han glatt förlåter mig!
Vi ska sjunga mer i våra liv! Och spela musik om vi kan det.

Som tillägg kan här göras att ett familjeprojekt i år förhoppningsvis kommer att bli att spela in en liveplatta med jullåtar!!! Jag hoppas att det blir av för något roligare att få i julklapp kan man ju inte tänka sig! :-)
Vi håller just på med praktiska förberedelser och väljer bland annat låtar. Vilka låtar måste man verkligen ha med? Vilka jullåtar vill man absolut inte ha med?

AB IMO PÉCTORE

Det är så mörkt och jag är så sjuk

Stackars mig!
Ämlig är jag så det kan räcka...
det är mörkt och kallt
och till råga på allt
verkar det som näsan börjar läcka!

Ja ni fattar. Det är få gånger det är lockande att gå upp tidigt för att åka långt - men vanligtvis gör man det. Inte idag, hela helgen har jag känt mig risig så nu kurerar jag mig. Det är bara det att jag får så väldigt dåligt samvete.
Så här ser jag ut idag, ett ganska förskonande foto med finnar, tröjan ut-och-in och glasögonen på sne'.

Man borde vara på plats, man kan inte svika sina studiekamrater osv. Det är lätt att börja snacka om att man inte bör gå till skolan eller arbetet med sjukdom i systemet men när det väl kommer till kritan är det oftast svårt att hålla sig borta. Jag är uppfostrad med att man måste gå ändå och det är bra - till en viss gräns. Jag har börjat känna efter lite bättre nu i alla fall.
Idag ska jag gå emot mitt "samvete" och vara hemma och tryna och försöka dricka varmt och vara allmänt snäll mot kroppen och knoppen!

AB IMO PÉCTORE!

Vad ska man ha på sig?!

Ikväll ska jag på skiva...30-årsskiva. Det ska bli så skoj så, men just nu är det mest lite panikkänsla inombords - för vad ska man ha på sig?!

Normalt är det väldigt kul att klä upp sig för fester - det är något jag gillar. Den här gången kan jag inte riktigt reda ut tankarna.
Anledningen för att det är svårt den här gången är flera, låt mig dela med mig och se om det är solklart för er.

Först är det så att det råkar vara lördagen den första november, i år är detta både Alla helgons dag och Allhelgonadagen. I Sverige är det ju relativt ovanligt än så länge att ha Hallowen-fest och med alla dagarna som heter något med helgon som flyger runt är det ganska vanligt att en sådan fest hamnar på en annan dag än den 31 oktober (då den firas i tex USA).
Så nu är frågan - ska man ha lite mer läskiga grejer på sig? Eller ska man helt ignorera datumet?
Min man tyckte att jag skulle ha svart på mig - och en pumpabrosch! Först skrattade jag bara och sedan blev jag osäker - tänk om det är något sådant som jag bör fundera på.

För det andra har min värd för kvällen skrivit ett förtjusande, men ganska förvirrande, klädkod till festen i fråga. Det är ju såklart detta som gör beslutet så mycket svårare den här gången. Det står nämligen såhär: "Kom som Du är, lämna smokingen och aftonklänningen hemma. Jeans och T-tröja funkar gott och väl!"

Okej jag kör på det, det blir jeans och tröja, men det känns lite nedklätt på ett så stort firande som det här är. Plus att det är stor chans till att resten av gästerna är helt fantastiskt klädda. Nåja, vad är väl en bal på Långholmens folhögskola!
Helt fantastisk!

ps. en vän till mig ska gifta sig i februari nästa år och visade mig hur inbjudningarna till bröllopet såg ut och där var klädkoden: Kostym, fint.
Jag känner själv inte igen just den här typen av klädkod, vad betyder fint i förhållande till kostym? Även om detta inte är en formell typ av klädkod tyckte det var gulligt i alla fall och det är alltid svårt när det gäller bröllop och finare tillställningar. ds

Morgonkaos

Resa: Kommunalt mellan Skanstull och Sigtuna Folkhögskola
Rutt:

• Buss (fyran, 74:an eller 55:an) från Skanstull till Södra Station
• Pendeltåg från Södra Station till Märsta Station
• Buss 575 från Märsta Station till Sigtuna Folkhögskola

Dag: 27 oktober

Starttid: 07:15
1) Ska hoppa på fyran på sedvanliga stället, hållplats Skanstull men när dörrarna är öppna fungerar inte bromsarna på bussen. Bussen tas ur trafik.

2) Lätt stressad tar jag en försenad 74:a och springer i racerfart ner på perrongen för att precis hinna med pendeln till Märsta

3) Står extra länge på centralen innan mikrofonrösten meddelar att det är ett signalfel i Karlberg, vi får stå ett tag och vänta.

4) Tjugo minuter senare: "Det är ett kraftigt signalfel i Karlberg. All trafik står still. " Detta meddelas oss från tre mikrofonröster. Rösten från mitt pendeltåg meddelar också att pendeltåget vi sitter på ska vända tillbaka mot Södertälje C.

5) Kallt och jävligt på perrongen medan alla väntar på besked och ett nytt Märstatåg. Roligast är att alla stressar upp sig och ringer i sina mobiltelefoner till alla möjliga som kan behöva veta att de är sena, missar mötet, bokningen etc etc. Alla gör det. Alla skriker. Det hjälper dock inte, mikrofonrösten meddelar "Det är ett omfattande signalfel i Karlberg. Alla pendeltågslinjer står still till och från Karlberg".

6) Ett nytt Märstatåg rullar in, alla som ska med går och sätter sig inne i tåget. Den aktuella mikrofonrösten är som en papegoja och meddelar oss (och jag överdriver inte!) att det här tåget ska gå till Märsta så fort det får grönt ljus (införstått att detta betyder att man fått signal om att få köra...men var det inte detta som var problemet?) säkert tjugo gånger, tre gånger på raken varje gång och ungefär var tredje minut.

7) Vi får grönt ljus och kör sakta mot Karlberg station. Stannar dock strax före i en kvart. Rullar långsamt in på stationen och fler klämmer sig in på tåget. Står still och väntar återigen på "grönt ljus". När vi väl är på G igen kommer vi fyra hundra meter till Tomteboda postterminal (se bild).

och sedan meddelas att vi ska vända tillbaka till Karlberg för att sedan återigen åka mot Märsta. Ett ögonblick senare får vi reda på att vi ska åka till Sundbyberg för att sedan åka mot Karlberg för att sedan åka mot Märsta (hänger ni med? Ingen förstår någonting, till och med mikrofonrösten låter förvirrad...varför åker vi in på en helt annan pendeltågslinje för att sedan vända...och ja...ni fattar.)

8) Väl framme i Sumpan förklaras frågorna. Man har växlat in oss på fel spår. Nu ska vi inte längre åka till Karlberg heller utan till Centralen. Och sedan, erkänner mikrofonrösten, så vet han inte vad som kommer att hända med tåget. Jag tar tuben. Åker tillsammans med en klasskamrat som också fastnat på samma tåg tillbaka till Centralen från Sundbybergs T-banestation.

9) Jag och Mats (klasskompisen) bestämmer oss för att ge hela projektet att ta sig till skolan en chans till. Vi går upp på Märstaperrongen igen och inväntar nästa tåg och besked om vi kan ta detta tåg. Vi kliver på och tåget rullar (!) utan problem (!) och kommentarer av mikrofonröster (!) hela vägen till Märsta.

10) 575:an går bara en gång i timman om det inte är rusning och vi väntar fyrtio minuter på att nästa ska komma.

11) Anländer till Sigtuna Folkhögskola lagom till lunch vid kvart i tolv (!).

Normal restid: 1 h 20 min

Total restid 29 oktober: 4 h 30 min
Spilltid, signaltid, felväxlingstid, tubtid etcetc: 3 h 10 min

Ett äventyr som ni förstår. Krismöte i trafikutskottet. Kaos i pendeltågstrafiken. Ett under att jag orkade hålla ut. Det var nog tack vare min klasskompis. Tack Mats!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Om bönen

Under förra helgen (fredag till söndag) firades en Stiftsfest som jag förut skrivit lite om här på bloggen. En av dem som var där som en del av ett seminarie var Marcus Birro som jag haft bland de bloggar jag läser ett tag nu. Tyvärr har han stängt ner bloggen efter hatiska kommentarer och jag hoppas att han återkommer med sina inlägg snart igen, även om jag absolut måste respektera och förstå hans beslut att sluta.

Innan han stängde ner hann han dock skriva lite om bönens kraft och jag blev väldigt berörd av att läsa det han hade skrivit, trots att jag själv inte befann mig på just det här seminariet den här dagen. Läs gärna hans blogginlägg här.

I dagens samhälle går allting så fort. Ibland har man inte möjlighet att andas och att ta ett steg tillbaka och lyssna till sig själv. Jag tror att detta är mycket viktigare än vad vi någonsin kan förstå och uppmanar till att ta det lugnt och vila i livet. Att ta det lugnare och tänka igenom så att inte bara kroppen hänger med, utan även hjärta och hjärna. I veckans kyrkans tidning skrev Gunnar Olofsgård om vårt inre rum. Väl värt att läsa och reflektera kring - även om man inte är troende! Tyvärr kan jag inte länka eftersom jag inte kan hitta artikeln på tidningens hemsida men om ni kommer över en tidning så kan ni läsa "Din egen kammare" på sid 28.

AB IMO PÉCTORE!

Trenderna från årets kyrkomöte

Trendrapport från Kyrkomötet

Självklart vill alla veta vad som är högsta mode i år på kyrkomötet. Som ett svar på er trendhunger kommer här mitt korta inlägg bland alla klädesbloggarna.

Ledord
Under kyrkomötets sessioner är det oftast less is more som är ledorden, klassiskt, elegant och högst traditionell är också någonting att satsa på. Helst någonting som klarar av tidens tand (minst en tre-fyra mandatperioder).

Färger
I år är trenden för en accentfärg tillsammans med svart, grått eller beige stark. Vi kyrkomötesledamöter klär oss som sagt företrädesvis i väldigt traditionell ensamble där det alldagliga och lätt tråkiga står högt i kurs. När det gäller färgvalet ser man mest färger mellan blått och rött. Färger i olika nyanser av rosa, rött, lila och blått är mer regel än undantag och till detta bär vi det klassiskt svarta. Mest trendigt är det att bära lila. Det är tydligt och kan kanske höra samman med en spaning av Maria Abrahamsson hade (på kyrkomötets egen blogg) som handlar om trenden att bära ett maffigt kors i vänster bröstficka.

Snitt och mönster
Hela kyrkomötet är som en enda palett från ett dovt färgregister och sätts gärna ihop med eleganta dräkter för damer eller kostymer för herrar. Det mönster som kan tänkas är kritstreckrandigt eller möjligtvis väldigt neutralt och lugnt. Mönster göre sig annars icke besvär! Allt ska vara enfärgat. Omönstrat är kung!

Övriga trender
Mest tydlig är faktiskt trenden att bära folkdräkt under kyrkomötets öppnande. Då kommer alla dräkterna fram i alla sin prakt och detta är absolut den mest färggranna dagen vi ägnar oss åt. När jag ändå är inne på invigningen så måste jag bara nämna att drottningen alltid bär en tjusig dräkt i en charmerande färg och oftast en matchande hatt. För damer är hatt alltså helt rätt - om man inte har hätta!
För er män bör ingenting annat än folkdräkt eller kostym komma på tal.

I år kan vi se ytterligare en trend som följer det gängse modet just nu - nämligen stickat. En hel del koftor och tröjor i svart, grått och vitt har dykt upp på vackra damer runt om i plenum. En härlig uppdatering som vi hoppas mer på kommande år.

Floppar
En del floppar finns alltid, vi människor är ju - trots att vi ibland kan vilja det - inte en stor klump av likatyckande människor. I år kan man nämna bland flopparna.
* Dåligt färgat hår. Värst är kastanj på skallen och grått på sidan.
* Fjädrar eller glitterband i håret.
* Korallfärgad skjorta, ljust lila slips och chockrosa snusnäsduk - tillsammans!
* Svart läppstift.
“Tänk klassiskt” som en god kyrkomötesvän sa “det är elegansen som överlever”.
Kom ihåg det här tipset så klarar ni det mesta!

Lycka till!

Ps. Kom ihåg att ni kan se kyrkomötet live på nätet - ibland syns hela mötets färgskala i panoramabilder om ni vill ha mer av kyrkomötet. Denna länk kan självklart användas för dem som är intesserade av att veta mer om vad vi talar om på kyrkomötet i år och hur debatten förs just nu. ds

AB IMO PÉCTORE

Dags för andra sessionen

Så var det dags för andra veckan av arbete i Svenska kyrkans Kyrkomöte. Mellan idag och fredag (21-24 oktober) har vi arbetsplenum. Nu ska vi lyssna till många talare och fatta en mängd olika beslut under veckan framför oss.

När vi väl samlas är alla taggade, det märks inte minst på kyrkomötets "egen" blogg där inläggen duggat tätt under dagen.

Idag är kyrkomötet som den mest fokuserade myrstack du någonsin kan tänka dig. Alla springer vi stressat runt och (förhoppningsvis) arbetar intensivt med att gå igenom och plädera för och diskutera alla de frågor som ska tas upp under veckan. Idag har vi ett ganska roligt inslag - utan beslut - nämligen frågedebatten. Det är alltid lite av en mjukstart inför ofta långa kvällar och ibland nätter med överläggningar.

Jag ser verkligen fram emot dessa timmar, även om de ibland blir jobbigt att sitta länge och lyssna. Tidigare år har jag handarbetat samtidigt som jag lyssnat. Det har inte alltid uppskattats av andra ledamöter, men jag har mycket lättare att lyssna om jag samtidigt gör något med händerna. Det är mitt sätt att kombinera att vara en arbetsmyra och utesluta myror i brallan.

Nu måste jag inta min plats. Mer om frågor och tankar senare.

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Kontrollbehovet tar över! Bevare sig den som kan!

Det här är faktiskt som en spaning - ehm - fast kanske om ett ganska omodernt ämne. Jag ska skriva lite om kontrollbehov. Alla har det. Det är ingenting nytt i mänsklighetens historia. Men...nu börjar det gå lite för långt. Kontrollbehovet hos människor börjar synas i det dagliga, i det som vi ser och upplever i vår vardag, utanför det personliga kontrollbehovet.

Imorse steg jag upp lite tidigare för att kunna gå och handla inför lördagens frukost. Ost, bröd, mjölk - de vanliga grejerna.

Vid frukosten intogs te och mjölken stod på bordet.
Då ser jag det.

På mjölkpaketet.

Kontrollbehovet.

Behovet av att ingenting ska vara osäkert, oanalyserat och oklart, grumligt.

"Färsk Svensk Mellanmjölk" står det. Färsk.
Nu ska vi tänka igenom det här lite, göra det ogrumligt so to speak ;-)
Ett mjölkpaket och dess innehåll kontrolleras och märks noggrannt för att vi ska få exakt det vi vill ha. Först är det mellanmjölk. Exakt 1,5%, varken mer eller mindre.
Sedan kommer distinktionen att mjölken är svensk (och med det menas, får jag hoppas, att korna som mjölken kommer från lever och mjölkas inom rikets gränser).
Som en extra garant för att det inte är något fuffens med mjölkpaketets innehåll finns även en lagstadgad innehållförteckning med energivärde och vitamininnehåll och allt annat som kan vara viktigt att veta. Och sedan finns förstås bäst före-datum och datum då mjölken hälldes i paketet, förpackades.

Nu kräver tydligen någon (är det konsumenterna? Företaget? Deras konsulter? Deras reklammakare? Vem?) att mjölken ska märkas med: FÄRSK

Känns det inte som att kontrollbehovet, som tydligen multiplicerats och bombaderar oss från alla håll och kanter, då har krupit in i människors innersta och tagit över lite väl mycket?
Scarry.

- Kan jag bjuda på lite färsk mjölk?
- Nej tack - har du ofärsk?

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

ps. Familjen tycker att detta går att diskutera mera och påpekar att det förutom det att det står att mjölken är svensk också visas en bild på en ko som är blå-gul-randig. För alla de som inte läser texten och känner för att stödja hemlandet ändå? ds.

"Ska ni ta en öl - får man hänga med?"

Ni vet när inte alla får vara med? Det händer ju titt som tätt, jag vet, men ibland känns det så otroligt onödigt att det ska vara så.
När det inte finns någon anledning.

Igår kväll befann jag mig på en kurs jag går just nu. Det är en väldigt blandad grupp, åldrar, bakgrund, boende, arbete, familj - ja alla möjliga kombinationer finns i den här gruppen.
Det är en ny grupp också, vi känner inte varandra jätteväl och det var bara två personer som kände varandra innan vi satte igång nu under höstterminen.

Som alltid i större grupper och i skolsituation så kommer vi inte överrens med alla...självklart inte.
Som exempel finns det en som går mig på nerverna på kursen. Men det finns anledningar till att människor är som de är och jag accepterar detta.
Några personer har man lättare att ty sig till och att gilla. Det är naturligt.

Så ska vi dra därifrån, det är sådär halvsent, typ kvart i nio på kvällen och jag hör några snacka om att ta en snabb öl efteråt. Det görs upp planer och det är inte så att det inte går att höra dem som planerar.
Jag hör däremot ingen inbjudan.
Några säger adjö och drar snabbare än andra men vi går därifrån i en större grupp i alla fall.
Fortfarande hörs ingen röst med en inbjudan.
Jag åker hissen ner och funderar på om det betyder någonting att man inte bjuds med? Betyder det att man inte är välkommen? Betyder det kanske att man inte är omtyckt (fruktansvärda tanke!)? ;-)
I hissen finns några som ska ut tillsammans och jag funderar på varför resten av hissåkarna inte blir inbjudna. Jag funderar på om jag ska fråga om de ska ut...det kanske jag skulle göra i andra situationer. Men någonstans tycker jag att det blir lite av en markering när en grupp väljer vilka som ska bjudas in.

Jag har egentligen ingen lust att dricka öl, jag vill egentligen hem.
Men jag vill faktiskt ha en inbjudan, jag vill känna att folk gärna skulle hänga med mig och snacka någon minut eller två.
Det är ingen konstig känsla, det är ingenting ovanligt - alla människor i min omgivning skulle nog säga detsamma. Alla människor har behov av att bli inbjudna till att dela en bira någon gång.

Så under den korta promenaden till stationen funderar jag, samtidigt som jag snackar med två andra som heller inte blev inbjudna (och jag tror att minst en av dem kände sig utanför), på olika anledningar till varför den här gruppen inte skulle höja en röst och inbjuda alla i det här läget.
Jag kunde komma på några stycken.
Till exempel att man inte vill ha med någon särskild och därför inte vågar göra en allmän propå.
Eller att man skulle vilja ha lite snack så där i en lugnare grupp.

Anledningarna faller medan jag skyndar mig till tuben. En snabb öl en onsdagsväll är inte bindande för vänskap för resten av livet. En människa kan klara att snacka lite med någon som den inte riktigt tycker är så kul utan att avlida - det är inte direkt tre timmars terapi vi talar om utan en ganska avslappnad situation.
Och om gruppen ville ha det lugnare skulle de inte ha gått så många...det argumentet håller bara om man är tre-fyra pers.

Kära vänner och bekanta. Detta kom jag slutligen fram till: antingen går man ut - och man är diskret och låter inte folk veta om det, bli sårade, känna sig utanför eller vad det kan vara - eller så bjuder man in alla och riskerar att en kväll få med någon man inte riktigt kommer överrens med. Chansen är ganska stor att den eller de som det där skulle kunna gälla känner av just det och inte följer med nästa gång. Eller att man lär känna personen och närmar sig varandra lite grann.

"Ska ni ta en öl - får man hänga med?" -
Nej jag tror inte att jag ska fråga nästa gång heller...de andra får bilda klubb utan mig.

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

ps. Jag undrar om jag inte är extra känslig för sociala känningar just nu, jag har nämligen skrivit ett antal sidor kring hur man ska motverka utanförskap och otrygghet i grupper. Ett spännande arbete som jag hoppas ska smitta av sig på arbetet i min härliga och underbara kyrkomötesgrupp! ds.

Snabba väntmuddar i FÄRG

Den kära maken kom hem sent i förrgår kväll och jag kände för att vänta uppe...mest för att jag skulle kunna starta upp ett snabbt virkprojekt. :-)
Jag använde mig av lite restgarner och kombinerade stora snäckor i en enkel mudd - underbart sådär sent på kvällen.
Jag fastnade lite i mönstret, när jag skulle går från dubbelstolpe till snäckmönstret men när det rett ut sig så gick allt smidigt.


När maken kom hem var halva klar och jag visade stolt upp den halva mudden.

"Ska du ha den sådär?!" undrar han (och när jag är positiv fortsätter han)
"Men du kan ju inte blanda de där färgerna! Det blir ju för hemskt!" (Han är så känslig när det gäller färger stackarn).
Jag är fortsatt positiv och jag gillar färg!

Färg är bra och jag blir glad av det! Sen att det skär sig lite sådär för en del - det är väl inget att bry sig om! :-)

Jag är glad åt mina muddar och jag ska använda dem flitigt till något annat som också skär sig och jag ska le snällt till alla som säger att jag inte "kan göra så"!

Kör hårt! Tänk bara på Mae West och le åt livet, man behöver inte direkt göra saker som alla andra tycker om och beundrar - bara man följer sitt hjärta.
"I used to be Snow White - but I drifted" sa Mae. Och tacka Gud för att hon drev lite, tänk vad trist livet vore annars!!

AB IMO PÉCTORE!

Halsduk i mohair!

Pysselvirkningen nummer ett!

Det här är mitt långtidsprojekt som börjar närma sig sitt slut. Förhoppningsvis så är jag klar till vintern när jag behöver den och då har det tagit lååång tid. Det första som var klurigt var att lära sig mönstret utantill - det är färre saker att "haka" upp minnet på i det här mönstret än normalt. Det andra var att (när jag väl lärt mig mönstret) inte göra fel, garnet gör det helt omöjligt att repa och det är inte kul att behöva slänga en näst intill färdig ruta.

Mönstret virkas i rutor och virkas sedan ihop i rader om tre rutor. I originalet kallas halsduken för "stola" och virkas i tråkigt och kritvitt bomullsgarn, med det här garnet blir mönstret mer levande och får en egen struktur. Garnet (och mönstret) är köpt på Sallys Garn på Ringvägen. Det är den garnaffär som ligger så där behändigt nära. Jag har varit helt förälskad i det här projektet ända från början men nu när jag börjat närma mig slutet så har jag lite svårt att bestämma hur lång halsduken ska få bli.

Helst vill jag avsluta snabbt men det blir nog det här sista nystanet också innan jag är klar - och sedan är det allt fästande och det sista "puffandet" innan jag kan börja värma halsen med den!
När som helst hoppas jag...ska nog virka imorgon när jag åker pendel i en timme!
Härlig höstgöra!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Hundra grejor på en gång

AAAoogh!
Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda. Hur många inloggningar har du? Vilka platser måste du besöka för att vara i alla fall lite socialt allert?
Själv har jag:

• Min vanliga e-post
• Facebook
• Min blogg - välkommen hit! ;-)
• Alla mina vänners bloggar (bland andra de i listan här till vänster)
• I viss mån MySpace
• YouTube

Och det här är bara listan på de som jag oftast går till varje gång jag är ute på nätet.
Facebook är bra för där har man koll genom att man får mail hela tiden. Det är också enkelt att hänga med där i och med att man kan se vad alla kompisar har för status etc.
Men det är ju en sådan hets.
Man måste ha så många kompisar - helst alla man någonsin sagt hej till under sitt liv - och så ska man vara på och rolig och tja...perfekt i alla lägen.
Den pressen, den pressen.

Dessutom har inte alla mina kompisar Face. En del har MySpace och där kan jag inte skriva en ynka liten kommentar eftersom jag inte orkar fixa en endaste ynka liten inloggning till.
Nej nu får det vara nog.
Det bästa vore om alla kunde enas.
Det här är en bra plats och vi kan alla skapa oss den där jättebraviga sidan där vi kan uttrycka oss och kommunicera med andra.

Fast nu är vi ju fast förstås...vi måste hela tiden vara med på det senaste, hippaste och det som alla andra gör.

Trevligt att ses i alla fall såhär ute i cyberrymden.
Later!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Fika med en gammal vän

Om några timmar ska jag fika med Erix. Hon och jag är vana fikare, det är ju en typ av konstform för vår och senare generationer.
"Har du några förslag?" messar hon från en tråkig föreläsning.
Jag föreslår att vi antingen går till Stadsmissionen på Stortorget eller köper med oss och sitter ute vid vattnet på slottskajen. Stockholm är ju så vackert om hösten - eller...alltid. Det är klart att det blir kallare - men också billigare att fika så.

Jag gillar verkligen Stadsmissionen, det enda som är jobbigt där är att det är så många andra som också gillar det. Lokalen är ofta full trots att den är stor.
De har dock god mat och goda bakverk. Och så känns det bra att spendera pengar - nu när man ändå spenderar dem - i ett gott sammanhang.

(observera gärna ordvitsen där i slutet - nu ska jag göra en verklig parantes och tala om en helt annan sak bara för att följa min tankes röda tråd:

Jag är inte så väldigt förtjust i Fredrik och Filip - ni vet - skojarna som började i Öppna Kanalen (med palmer i plast och delad studio i Medborgarhuset) och tog sig till kanal 5 (med äkta palmer, bättre ljud- och bildkvalité och schysst "egen" studio) .

Alla andra verkar tycka de är helt fantastiska...det jag tycker är fantastiskt är alla de som är med i deras program. Ett av de inslag som jag gillar är dock, när de är i USA och snackar med en helt vansinnig man som har byggt ett helt slott i aluminium på sina ägor, han har familj och hur mycket jäkla jox som helst och jag tror att F o F åker dit för att se hur det ser ut och snacka om exentriciteten i att vara besatt av att bo i kråkslott eller något liknande. Istället möter de en människa som hela tiden kör ordvitsar..."puns" heter det på engelska. Det roligaste med inslaget är att F o F inte kan prata alls, de är helt oslagbart förvirrade och fattar ingenting. För en gångs skull känns de som att de är utan ord. Den galne Pun-mannen däremot kör hårt - så hårt att Fredrik och Filip måste dra därifrån utan att egentligen ha gjort sig roliga på mannens bekostnad. Det får läggas till i efterproduktionen med hjälp av nittiotalsretro text som ploppar upp i rutan där man räknar antal "puns". Mannen är ju klart knäpp - men inte rolig alls hur mycket ordvitsar han än kör.

Nu ska jag inte dissa den här duon helt - de gör faktiskt skitmycket uppskattat också och extra plus alltså för alla dessa orginal som de intervjuat.
Hur har de kunnat frodas och odla sin originalitet? Det är verkligen ett under när människor inte formas efter den lilla formen som vi alla kläms igenom i skolan. Hur har det kommit sig att de är som de är - och har tillåtits detta av de som lever i deras närhet?
Tänk att ingen har tagit sig ett snack tidigare...typ "ehm, du har inte funderat på att byta kläder och inte ha femtioelva katter i din etta?" eller något annat försök till struktur och fyrkantighet. Och liksom med fula och fulla gubbar är det liksom som att de aldrig riktigt har levt i en normal familjemiljö där man måste ta hänsyn till olika människor och forma sig tillsammans.

I den här frågan hoppas jag innerligt på en repris av dokumentären om Bröderna Landby
Slut på parantes)

Jag hoppas nästan, för min plånboks skull, att hon väljer alternativ B. Det är skönt att känna sig lite sådär lagom friluftsmässig när man kurar i blåsten och njuter sitt kaffe i pappersmugg. Jag ska ta med ett sittunderlag så det är varmt om baken.

"det kanske ska regna, vi möts vid tuben och bestämmer då" skriver hon nu - vi får väl se hur det går...

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

...och så blev det

Blomster!
En fin bukett på köksbordet och så gick vi ut och åt. Restaurang Minerva på Kungsstensgatan här i Stockholm. Okej. Det är helt fantastiskt där. Tiden har stått stilla och atmosfären måste beskrivas.

Första gången vi var där, jag och Matts, var precis i början av vårt förhållande. För att visa mina känslor var det självklart att jag snabbt som blixten lystrade när han meddelade (sådär i förbifarten) att han var sugen på tournedos. Så jag ringer mina föräldrar och frågar var man kan äta det och de säger på en gång; Minerva.
"Det är en kvarterskrog" säger min far och fortsätter "de har en bra Tournedos och franskt kök...de är väldigt traditionella...jag var där redan på 60-talet och det ser likadant ut".

Han hade helt rätt. Det ser likadant ut. Nu var det några år sedan vi var där och vi tror att det är nymålat, men i samma väggfärg, denna gång något ljusare i nyansen men det beror ju snarare på rökförbudet numera. (På glasdörren på väg in finns fortfarande reklamen för vita Gauloises kvar...atmosfär, atmosfär...).

Vi skulle ses där och maken kom direkt från jobbet, han var således tidig och när han bad om en ny glödlampa (för att kunna läsa) till den stora lampan med röd skärm som står på bordet visar det sig att lampan är caputt som servitrisen säger. Senare, när jag anlänt och samma servitris tar bort förrättstallrikarna, tycker hon att det ju blev bra utan det extra ljuset - "det blev ju så romantiskt"! Haha, hon förstod inte det där riktigt, när man väntar på någon "och jag förstod ju att det var en dam som väntades" så bör man odla romantiken - inte läsa!

Det är bra att boka bord för lokalen är liten och borden står tätt. Mest viktigt verkar det vara om man äter ganska tidigt (och vill komma dit mellan fem och halv sju). Klientelet är nämligen inte sådär jätteungt och hippt. Basen är folk över sextio - och då är jag ganska snäll. Där sitter tjejkompisarna som delar vin och sällskap och ger varandra orkidékvistar som de ställer upp på bordet medan de äter ("de där har säkert känt varandra sedan 30-talet" uttalar sig min make). Där sitter kvinnor som ställer käppen i hörnet och bär mycket tjocka glasögon och brunahåriga peruker över sitt gråa hår. En barnfamilj var det igår, där yngsta barnet var tio eller så.
Lugnt folk och stimmigt, röda-vit-rutiga dukar och fet mat. Det är ingen restaurang för personer som mest vill ha sallad och enkelt kycklingbröst. Här gäller smör, vitlök och möjligen en ugnsstekt tomat. En halv ugnstekt tomat.

Självklart är maten god, men den är lite ojämn, lite dyr och sådär lite som klientelet, varken hippt eller jätteungt - men det gör ju ingenting. Om man väljer sniglar så får man sex stycken och man ser att de bara är uppvärmda (utan att ens tillsätta extra vitlök vilket var det enda jag var lite besviken på) detsamma gällde hummersoppan som enligt Matts var köpes. Jag vet inte, det jag vet är att det var gott.
Och Underbart Traditionellt.
Jag och Matts har varit där flera gånger och det känns bra varje gång, lite fetare om magen går man därifrån och tja...atmosfären är så härlig...det är värt skörbjugg och behov av grönsaker i en vecka.

Fram för fler traditionella och härliga krogar med unik atmosfär - det finns så mycket strömlinjeformat som vi håller oss till redan!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Bröllopsdag

Idag är det fyra år sedan jag och maken knöt band i Högalids kyrka. Den dagen var underbar och full av vänner och familj och romantik. Som vanligt kollar jag upp bröllopsdagen och vilket material som är förknippat med den...ibland är det bra som utgångspunkt för eventuell present. I år är det blomster....ehm....okej.

Vad ska jag köpa då? Haha. Matts har mer hårda intressen, inte macho så, men lite mer pojkinriktat. (Jag får nog skriva något om manligt och kvinnligt någon gång...det är ett spännande och ofta upprörande ämne).
Men det är klart, maken är ju faktiskt intresserad av att det är fint hemma...kanske kan jag kirra en fin bukett...det är ju enkelt också, och vackert.

Eller en ny orkidé till samlingen - fast då blir det kanske mer en present till mig än till honom?

Det tål att tänkas på liksom vad vi ska ha att äta? Det hela får nog bli ett äkta äventyr!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

sång sång sång...............

Det är bara för härligt att sjunga, även om det bara är en entonig ton en hel låt ibland!!
Tack för musiken i mitt liv - tack alla vännerna!
Kort inlägg haha
kramar till alla och lyssna gärna på något som får era små tår att riktigt krrrrruuuulla sig när ni lyssnar!
Just nu går en massa glada och uppstudsiga låtar varma i min Barbapapa (Mp3:n har ett namn - jag vet - töntigt). Exempelvis Paulo Nutinis "Jenny don't be hasty" och Kate Perrys "I kissed a girl".
Glada låtar gör en gladare!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Den klara, randiga, boleron!

Jag har använt den mycket och tycker om att den är så härligt varm trots att den inte täcker armar och ryggslut.

Det här virkprojektet markerar på många sätt starten för min virkpassion och mina många andra projekt där jag vågar och experimenterar med allt från mönster till garner!

Snabba mystofflor

Ett enkelt mönster som inte skulle ha någon flärp över foten, men passformen blev inte som jag ville ha den så det fick bli den här "egna" lösningen.
Jag tror att jag ska köra dem lite varmt i maskinen så att de blir lite mer tovade i känslan. Det blir ju inte helt tovat eftersom garnet inte är ull, men jag kan nog snoffsa till passformen lite mer.

Den ska egentligen påminna om arabiska tofflor (de som brukar vara i tunnt skinn) men jag tycker inte att det finns så många likheter nu. Om jag gör ett par till så ska jag göra dem annorlunda och lite mer som en socka...

Ändå tycker jag att de är söta i sin enkelhet och jag har använt dem en del -
skönt nu när det blivit lite kallare!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Biblioteken är mumsmums

Det luktar så där härligt. Ni vet. På biblioteket. Och allra mest luktar det på Stockholms Huvudbibliotek. Just den här byggnaden hör dessutom till mina all-time-favs , med sina runda väggar och rad efter rad av böcker i tre våningar - hääärligt!

Jag har idag spenderat en timma där för att sniffa fram bra böcker om gudstjänster och om vad människor vill "ha" för något när de går till kyrkan. Det är ett STORT ämne, och spännande, så jag hoppas att jag ska kunna hitta en trevlig vinkling på mitt lilla arbete som jag skriver i skolan just nu.
(Har ni några tips på bra böcker i ämnet är ni mer än välkomna att skriva in dem i kommentaren...).

Jag kommer från en stor bokslukarfamilj, jag är uppvuxen med höga och proppfulla bokhyllor. När jag sen träffade den man jag förälskade mig i hade jag tur - han själv och hans barn är också storläsare.
I min nya, "egna", familj så är vi dessutom hooked på Fantasy vilket är ännu mer fantastiskt och tursamt...i mitt föräldrahem och bland syskon och deras familjer är det i princip bara jag och min far som har tagit till oss den genren. Ja och för några år sedan så upptäckte också en av mina kära systerdöttrar denna förtrollade värld...det smittar av sig.

Fanfic* är det som står på tapeten i familjedotterns liv och det är något jag själv har kvar att upptäcka...har inte känt mig så dragen till det än men det kanske kommer.
Inte ens när man har ett så stort utbud som huvudbiblioteket har man mycket fantasy som vi inte har läst och då får man småningom gå vidare till spinn-offs eller vad man ska kalla Fanfic.

AB IMO PÈCTORE (ur hjärtats djup)

*Fanfic (fanfiction) är en ny "genre" där fans av en viss bok eller författare fortsätter skriva berättelsen om världen eller karaktärerna själva, oftast på nätet. Det är särskilt vanligt inom Fantasy, men finns också inom andra genrer. Flest har nog fortsättningarna på Harry Potter blivit, de breder ut sig som en löpeld. Av förklarliga skäl varierar kvalitén på Fanficen men en del fanficförfattare har själva fått mängder med fans.
(Kanske kommer fanfiction på fanfictionen på fanfictionen...)

Fula gubbar!

Det är något med fula (och fulla) gubbar - eller hur? Ikväll stötte jag på en av en händelse...jag cyklade hem, det var mörkt och jag hade lyset på för att se ordentligt (jag tänkte på det särskilt när en polisbil körde förbi mig på gatan...en gång blev vi stoppade, jag och en kompis, för att hon inte hade lyse, de var väldigt gnälliga om det).

Plötsligt möter jag en taxibil som står still på den trånga gatan, bredvid finns en arbetsplats (de joxar väldigt i marken överrallt - vad är det som de gör egentligen?) och jag blir inklämd när gubben (läs den dumma och fulla gubben) öppnar passagerardörren precis framför mig och börjar gaffla med taxichaffisen. Jag står faktiskt där en stund och väntar. Avstigen från cykeln. Jag är ju en god svensk och väntande, blid (haha) person. Till slut orkar jag faktiskt inte vänta längre på att gubben ska maka sig lite grann så att jag kan komma förbi, utan piper snäll "u-ursäkta mig" (ja ni förstår).

Gubben tittar lite glasartat upp och vifftar med sin cigg mot mig...
- Hurru! Du ska inte hålla på å uschäckta dig! Åk PÅ ANDRA SIDAN istället! och kom inte här å uschäckta dig!
Så flyttar han på sig (märk väl!) och när jag slinker förbi ropar han sluddrigt vidare sin harang
- Dra åt HELVETE - JÄVLA KÄRRING!

Ojojoj, jag saknar ju genen med konflikträdsla, som alla som känner mig vet, men ikväll orkar jag inte (jag har inhalerat skitmycket rökelse under en två timmar lång Ökenmässa, se http://www.hogalid.se/ för mer info, och är helt hes och trött).

Därför harklar jag bara fram ett lamt:
- Du behöver verkligen inte vara så otrevlig mot mig...
men jag talar för döva öron, mannen är halvvägs inne i taxin igen, högljutt förklarande vart Ringvägen 90 ligger någonstans.

Och det är faktiskt som jag sa till honom, han behöver faktiskt inte vara så otrevlig mot mig...det är ju inte direkt som att jag hotar eller är otrevlig mot honom. Det slår mig verkligen vad gubbar som fått för mycket innanför västen kan göra, utan tanke på någon slags verklighet, eller vad man ska kalla det, alls. Det är som att de föddes så där, högljudda, illaluktande och lätt vingliga av för mycket C₂H₅OH.
Och framför allt: utan mödrar. Det är som att ingen någonsin talat om för dem att de inte kan bete sig hur som helst (eller att de är älskade?). Det är som att de aldrig varit små eller något annat än stöddiga och med en skit-i-alla-attityd.

Jag suckade lite för mig själv, funderade på hur fula gubbens liv är egentligen, och cyklade vidare hemåt.
För det är ju så...fula gubbar är också människor...och de har varit små och rädda och de har en massa historia bakom sig...man blir inte så där bara över en natt.
Och det får man inte glömma.

God natt mina vänner - imorgon är det weiter am text med enskildaarbetet som jag håller på med...
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

m/s Sofia upp för säsongen

Den älskade båten kom igår upp - utan problem den här gången...förra året var det hemskt. Båten höll på att välta vid flera tillfällen och vagnbasen (det är den person som skriker order till de som ansvarar för en viss båtvagn :-) ) blev jättestressad och skällde ut oss för att bockarna var för låga.

Detta år var vagnbasen (samma kille som förra året) lugn och tydlig. Allt gick hur bra som helst. Bockarna var höjda 10 cm och stöttorna var utplacerade på ett bra sätt. Det märktes att det var ett bättre tempo och att stöttandet gick mycket bra, alla månade om att stöttorna fick plattor under "benen" och vi kunde hämta extraplattor utan att vagnslaget blev jättestressat. Tack alla underbara killar som är så goa!

Båtfolk är ju, som de flesta som varit i kontakt med den här världen vet, ganska speciella. De, eller ska jag säga vi, är ett eget folk, med egna regler och egen social kodex.
Båtfolk är hjälpsamma och fulla av råd...och de kan inte hjälpa det när råden kommer i en strid ström. Alla har vi åsikter om hur saker och ting ska gå till och när vi diskuterar så är det tydligt att just jag har rätt - inget tvivel kan finnas i att just jag är expert på mitt område.
I ärlighetens namn blir jag ofta irriterad, men jag vet att gubbarna menar väl och jag trivs i deras sällskap. Det är faktiskt ett privilegium att få vara med i det här sammanhanget och båtlivet är väldigt givande.

För en vecka sedan blev jag dessutom mycket stolt ordinarie medlem i Ligna Båtklubb. Det känns fantastiskt att vara med i en eminent och härligt irriterande skara.

Ämnet båtmänniskor och en del företeelser i denna värld är värda mer skrivande här på bloggen och jag kommer att återkomma angående det!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Höstens intåg

Som vanligt möter jag hösten under Kyrkomötets första session. Det är någonting nästan magiskt med Uppsala i slutet av september. Löven färger staden röd och grön och gul och orange och ja, alldeles alldeles underbar.

Det finns krisp i luften och på morgonen ligger höstdimman tät.

Imorse såg jag knappt Domkyrkans två toppar och endast anade korsen där uppe i skyn. Trots, eller på grund av, detta slogs jag av Guds hand i denna vackra värld.

En klasskamrat sa en gång att hans starkaste känsla av att Gud verkligen finns, både i hans liv och i världen, var när han vistas i naturen. Då blir Gudsnärvaron stark. Då hade vi precis spenderat en vecka i norska fjällen och man kan ju inte direkt påstå att Uppsala stad är så väldigt lik det landskapet men Fyrisåns blanka vatten fångar ändå min blick...

Alla dessa människor som cirkulerar runt, till fots och på cykel klingar rätt in i min stadssjäl i alla fall.

Här är Gud, jag kan se en dunkel spegelbild...

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Stiftsfest GUD -08

Hejsan hej,



jag har precis anmält mig till Stockholms Stiftsfest som går av stapeln 17-19 oktober i år.

Man kan inte direkt påstå att det var så väldigt upphetsande seminarier...vart tog allt spännande kring pedagogik och metoder vägen?? Asch...det är ju inget kul om man inte få vara kreativ som människa också! Jag vill ju inte vara alltför hård och jag tror att det kommer att bli mycket roligt och spännande också - MEN - kunde det inte vara lite mindre föredrag och mer pröva nytt...jag hoppas att allt det man kan få uppleva som inte är anmälningspliktiga seminarier kommer att vara just sådant som jag själv skulle tycka var kul och värdefullt.



Ses vi där kanske? - Då blir det ännu roligare!



AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Här är mitt första inlägg på kyrkomötesbloggen

http://kyrkomotet.blogspot.com/2008/09/unga-mnniskor-i-kyrkomtet.html#links

Min gröna axelvärmare...

Som en del av att fira betraktelsebloggen lägger jag nu upp bilder och beskrivning av ett av mina virkprojekt - den gröna boleron.

Här till vänster ser ni inköpen, fyra färger och två sorter av ullgarn. Alla inköpta på Marias Garn på S:t Paulsgatan 20. http://www.mariasgarn.se/

Där köpte jag även två helt nya virknålar i trä, underbara att arbeta i, smidiga och sköna för handen...det kändes bra att lyxa till just när det gäller virknålarna.

Mönstret hittades på Garnstudio.com och gjordes om så att det passade mitt garn och min tanke, det var skönt att det blev en relativt enkel variant så här första gången man köper finare garn och verkligen vill arbeta med ett projekt lite längre tid.


Här ser ni de fyra nystanen, det främsta garnet är grå-blått Drops Alpaca och underbart mjukt. Det användes genom hela arbetet, två trådar - en med alpacagarnet och en med grönt eller ljusblått garn.

Jag var riktigt noggrann när jag började och gjorde för första gången en äkta provlapp för att se till att allt blev "perfekt" i passform och för att jag skulle få lite känsla för att virka med två trådar och i det här materialet.

Arbetet tog inte så lång tid alls, det görs nästan helt med stolpar och jag var passionerat ivrig att få min fina produkt. Detta var första gången jag gjorde någonting som ens liknade ett "eget" tänk...normalt har jag följt alla instruktioner till punkt och pricka och nu började jag förstå att jag kunde välja själv och att jag var ganska fri i tekniken! Skitkul för att vara helt ärlig!

Till slut en bild på hur ränderna utvecklar sig...det här är bara i början av projektet och slutresultatet blev riktigt bra tycker jag själv. Lycka till med alla era egna arbeten!!!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)