Hur det gick med dagens uppdrag...10 nov 08

Jag hade svårt att välja vad jag skulle lusläsa. Ville gärna välja någonting som jag skrivit själv och beslöt mig först för en dikt jag skrev som tonåring och sedan för ett brev jag skrev till två konfirmander (kompisars söner) förrförra året.

Av rent praktiska skäl tog jag dikten, den är ju trots allt mindre platskrävande!
Den är skriven på min äldsta systers landställe i Uppland och längst ner på pappret, efter dikten, står det noterat:

"Sen höst 1999. Boda. Jag och Lena plockar svamp och tar långa promenader. Men jag vill nog helst vara inne och sova. Det är en lyx att vara själv och hinna tänka."

Så här lyder den:

Jag är en lufs
sitter i stugan
kurar
eller går långt före
alla andra
och myser
i stora tröjor och raggsockor

Som en blodigels
sugmun
blir jag
när det är dags
för kramen
Vill aldrig släppa

Jag är en parasit
kryper under huden
värmer mig där

rullar ihop mig
och lutar huvudet
mot blodströmmen

Det som slår mig är den konstiga känslan av att ingenting förändras, för lite i alla fall. Jag är fortfarande glad om jag får vara ensam ibland och jag anser det fortfarande vara en lyx att hinna tänka.
Dikten är så köttig på något vis. Det är sällan jag skriver så. Så blodigt och slemmigt...usch, blodiglar...blä!
Men jag gillar det där sista, kryper under huden för värme och att luta huvudet mot blodströmmen.
Det gillar jag. Fortfarande. Jag gillar orden och hur man kan se sig själv som ett litet barn i mammas mage nästan när man läser det. Så där hopkrupen. Så där omsluten. Och varm.

En nybliven vän till mig, islandsfödda Brynja, födde nyss en pojke på badrumsgolvet hemma, jag tänkte på henne och babyn när jag fick de där tankarna om barnet i magen. Alla gratulationer till den familjen, kanske får jag någon gång i framtiden anledning att skriva ett brev till den pojkens konfirmation - då är cirkeln sluten...

Ur hjärtats djup (AB IMO PÉCTORE)