Ingen innerstadsbuss i sikte 'pga halka' men IKEA-bussen går alltid verkar det som! Nu väntar jag på tåget som ska ta mig hem. Verkar vara strömavbrott överallt o inte bara mellan Gullmarsplan o Hagsätra.
Visar inlägg med etikett Spaning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spaning. Visa alla inlägg
fredag 11 februari 2011
Väderboven slår till igen!
Ingen innerstadsbuss i sikte 'pga halka' men IKEA-bussen går alltid verkar det som! Nu väntar jag på tåget som ska ta mig hem. Verkar vara strömavbrott överallt o inte bara mellan Gullmarsplan o Hagsätra.
fredag 8 oktober 2010
Wild world...?
Låttexten fortsätter: "...and it's hard to get by just upon a smile"
Frågan är om detta är sant. Vi människor blir mer och mer rädda för varandra känns det som. Numera är vi rädda att våra barn ska bli knivhuggna och värre. Numera låter vi inte barn vara ute hur som helst.
Under dagen har jag varit hemma hos mor och far. Tillbaka till mitt föräldrahem och gården där huset ligger. Det är en pytteliten innergård, i skyddat läge. Här finns en ny grind numera - högre så att de riktigt små ska kunna leka på gården utan att komma ut, antar jag.
När jag skulle gå ut så kom till en liten pojke uppför trappan och in på gården, jag tänkte först stänga men då skulle han bli instängd så jag säger - Hej.
Tystnad. Med stora ögon stirrar han på mig. Jag ler. Ingenting. Jag försöker igen - Kommer det någon efter dig? Han stirrar vidare men det känns som om han nickar lite skrämt. Jag tittar bakåt och femtio meter därifrån, ute mot gatan ser jag en flicka och en äldre dam komma åt vårt håll. Jag ger upp, låter pojken och grinden vara och antar att de som kommer gående hör ihop med den lille pojken. - Hej då, säger jag och går snabbt iväg. Jag försöker le mot de två jag passerar men får ingen reaktion.
Den äldre kvinnan skorrar något, om att flickan inte ska tappa det hon tagit i handen, på skånska.
Galet. Ser jag farlig ut eller? Nej - men jag är främmande. Främmande = farligt? Jag skulle säga att det är rädslan som är farlig, ibland är den nyttig eller vad man kan kalla det - som ett försvar. Men oftast bara enfaldigt farlig.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
Frågan är om detta är sant. Vi människor blir mer och mer rädda för varandra känns det som. Numera är vi rädda att våra barn ska bli knivhuggna och värre. Numera låter vi inte barn vara ute hur som helst.
Under dagen har jag varit hemma hos mor och far. Tillbaka till mitt föräldrahem och gården där huset ligger. Det är en pytteliten innergård, i skyddat läge. Här finns en ny grind numera - högre så att de riktigt små ska kunna leka på gården utan att komma ut, antar jag.
När jag skulle gå ut så kom till en liten pojke uppför trappan och in på gården, jag tänkte först stänga men då skulle han bli instängd så jag säger - Hej.
Tystnad. Med stora ögon stirrar han på mig. Jag ler. Ingenting. Jag försöker igen - Kommer det någon efter dig? Han stirrar vidare men det känns som om han nickar lite skrämt. Jag tittar bakåt och femtio meter därifrån, ute mot gatan ser jag en flicka och en äldre dam komma åt vårt håll. Jag ger upp, låter pojken och grinden vara och antar att de som kommer gående hör ihop med den lille pojken. - Hej då, säger jag och går snabbt iväg. Jag försöker le mot de två jag passerar men får ingen reaktion.
Den äldre kvinnan skorrar något, om att flickan inte ska tappa det hon tagit i handen, på skånska.
Galet. Ser jag farlig ut eller? Nej - men jag är främmande. Främmande = farligt? Jag skulle säga att det är rädslan som är farlig, ibland är den nyttig eller vad man kan kalla det - som ett försvar. Men oftast bara enfaldigt farlig.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
torsdag 23 september 2010
Snabb reflektion
Å så sitter vi där på tunnbanan och tittar lite extra fundersamt på varandra.
Är han en sådan där typisk rasist? En av dem som röstade på SD?
Vi blir liksom misstänksamma - vi distanserar oss ännu mer.
Enligt mig har ett av de största problemen i vår stad varit att vi distanserar oss från varandra, är rädda för varandra och därigenom, i förlängningen, slutar bry oss om andra än den innersta kretsen kring oss. När jag inte litar på andra, hur ska andra kunna lita på mig?
Känslan av samhörighet och solidaritet mot varandra är viktigt för stadens hjärta menar jag och känner ytterligare en blick på mig, Någon tittar i ögonvrån på min lusekofta med yllebroderier - typiskt en som är rasist kanske Någon tänker och blir lite kallare i hjärtat. NEJ! Bli inte det Någon - hälsa istället! Eller fråga! Och säg verkligen till mig på skarpen när jag gör något galet! Var inte rädd. Nu är det verkligen tid att stå upp för alla och stå upp för sina åsikter, kanske övertygar du någon om ett kärleksfullare sätt att se på andra människor? Kanske inte - men du har i alla fall försökt. Jag ska försöka. Jag lovar.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
Är han en sådan där typisk rasist? En av dem som röstade på SD?
Vi blir liksom misstänksamma - vi distanserar oss ännu mer.
Enligt mig har ett av de största problemen i vår stad varit att vi distanserar oss från varandra, är rädda för varandra och därigenom, i förlängningen, slutar bry oss om andra än den innersta kretsen kring oss. När jag inte litar på andra, hur ska andra kunna lita på mig?
Känslan av samhörighet och solidaritet mot varandra är viktigt för stadens hjärta menar jag och känner ytterligare en blick på mig, Någon tittar i ögonvrån på min lusekofta med yllebroderier - typiskt en som är rasist kanske Någon tänker och blir lite kallare i hjärtat. NEJ! Bli inte det Någon - hälsa istället! Eller fråga! Och säg verkligen till mig på skarpen när jag gör något galet! Var inte rädd. Nu är det verkligen tid att stå upp för alla och stå upp för sina åsikter, kanske övertygar du någon om ett kärleksfullare sätt att se på andra människor? Kanske inte - men du har i alla fall försökt. Jag ska försöka. Jag lovar.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
lördag 18 september 2010
Sista rycket, snart är det dags...
...ja så har det stått i ett antal mejl i inboxen hos mig den senaste tiden. Jag jobbar så mycket att jag inte hinner med att kolla allt, vara med på något och inte heller blogga - sorry alla ni som faktiskt läser.
Ändå tränger sig valet på och pockar på uppmärksamhet, på olika sätt.
Det är mycket som jag egentligen skulle vilja skriva om eller kommentera. De olika partiernas valkampanjer till exempel, eller hur det är svårt med vallöften hit och dit. Om lögnerna eller det som inte riktigt är lögn men inte heller sanning. Det är svårt för väljarna att se vad de ska rösta på bara genom att läsa en tidning eller se ett nyhetsprogram. Kanske också något om en kyrkomöteskompis inlägg om Fi!-initiativet (som ju angår i alla fall en av mina kära läsare men säkert flera, läs nästa inlägg av Marta om du är intresserad här). Vad betyder det egentligen att vara feminist idag? Och är ett parti lösningen? Kanske, kanske inte. Det får vi fortsätta tala om för det är tres importante!
Men inget av det där tänker jag skriva något om just nu, det får räcka men en kort kommentar om en annan sak.
Det sägs att man är oense om 15 miljarder. I de olika budgetförslagen. Det kan ju låta mycket - men med en statsbudget som ligger på 800 miljarder är det ganska så lite faktiskt. Så de politiska partierna kanske tänker lika kring de kommande åren vad gäller satsningar och annat bra (och dåligt). Därför blir det här valet, för mig, en strikt ideologisk fråga. När jag vet att det inte skiljer så mycket inser jag att de skiljer sig oändligt åt ideologiskt. Så nu är det back to basics för mig. Back to solidaritet och jämlikhet, syskonskap. Gemensamt ansvar och frihet. Alla dessa ord som blivit sammanblandade mellan partierna är egentligen mycket stora och allvarliga saker - som sköra ägg i bräckliga lerkrukor. Jag är tillbaka i det jag började i - hur jag vill att vi ska se på samhället och på gemenskapen. På varandra. Och imorgon är det dags. Vi ses vid valurnorna!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
Ändå tränger sig valet på och pockar på uppmärksamhet, på olika sätt.
Det är mycket som jag egentligen skulle vilja skriva om eller kommentera. De olika partiernas valkampanjer till exempel, eller hur det är svårt med vallöften hit och dit. Om lögnerna eller det som inte riktigt är lögn men inte heller sanning. Det är svårt för väljarna att se vad de ska rösta på bara genom att läsa en tidning eller se ett nyhetsprogram. Kanske också något om en kyrkomöteskompis inlägg om Fi!-initiativet (som ju angår i alla fall en av mina kära läsare men säkert flera, läs nästa inlägg av Marta om du är intresserad här). Vad betyder det egentligen att vara feminist idag? Och är ett parti lösningen? Kanske, kanske inte. Det får vi fortsätta tala om för det är tres importante!
Men inget av det där tänker jag skriva något om just nu, det får räcka men en kort kommentar om en annan sak.
Det sägs att man är oense om 15 miljarder. I de olika budgetförslagen. Det kan ju låta mycket - men med en statsbudget som ligger på 800 miljarder är det ganska så lite faktiskt. Så de politiska partierna kanske tänker lika kring de kommande åren vad gäller satsningar och annat bra (och dåligt). Därför blir det här valet, för mig, en strikt ideologisk fråga. När jag vet att det inte skiljer så mycket inser jag att de skiljer sig oändligt åt ideologiskt. Så nu är det back to basics för mig. Back to solidaritet och jämlikhet, syskonskap. Gemensamt ansvar och frihet. Alla dessa ord som blivit sammanblandade mellan partierna är egentligen mycket stora och allvarliga saker - som sköra ägg i bräckliga lerkrukor. Jag är tillbaka i det jag började i - hur jag vill att vi ska se på samhället och på gemenskapen. På varandra. Och imorgon är det dags. Vi ses vid valurnorna!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
lördag 2 maj 2009
Om ingen läser och svarar - varför göra det då?
Gårdagens spanarna, alla handlade om teknik på något sätt. Alla om nya saker som kanske inte alltid hanteras på optimalt sätt.
En tanke som kom upp i det andra spanet var det att våra försök att kommunicera via "nya media" istället för tydlig och klar sanning mest blir ett blurrigt mummel.
Kanske är det så att vi, som tex bloggar, varken har läsare eller kommenterare. Och om ingen läser eller kommenterar - varför göra det då?
Jo - för att vi gör det för oss själva, för den där delen av oss som vill dela, som vill kommentera livet, som vill skapa på ett nytt sätt. Den delen behöver inte ständigt medhåll eller någon som näbbar emot. Den delen vill bara skapa, skriva, fantisera fram någonting kreativt. Det har vi människor gjort i någon form sedan urminnes tider, nästan som att det är inbyggt i våra gener.
Så alla vi, vi som har en blogg, en webbsida, en facebook, en msn, en myspace-sida, en twitter etc etc. Nu kör vi - och vi ber inte om ursäkt för att vi lägger till till mumlet i cyberrymden, mummel är för den vad stjärnstoft är för universum - helt beroende av det för att "vara".
Ab imo péctore - Ur hjärtats djup //Nanna
En tanke som kom upp i det andra spanet var det att våra försök att kommunicera via "nya media" istället för tydlig och klar sanning mest blir ett blurrigt mummel.
Kanske är det så att vi, som tex bloggar, varken har läsare eller kommenterare. Och om ingen läser eller kommenterar - varför göra det då?
Jo - för att vi gör det för oss själva, för den där delen av oss som vill dela, som vill kommentera livet, som vill skapa på ett nytt sätt. Den delen behöver inte ständigt medhåll eller någon som näbbar emot. Den delen vill bara skapa, skriva, fantisera fram någonting kreativt. Det har vi människor gjort i någon form sedan urminnes tider, nästan som att det är inbyggt i våra gener.
Så alla vi, vi som har en blogg, en webbsida, en facebook, en msn, en myspace-sida, en twitter etc etc. Nu kör vi - och vi ber inte om ursäkt för att vi lägger till till mumlet i cyberrymden, mummel är för den vad stjärnstoft är för universum - helt beroende av det för att "vara".
Ab imo péctore - Ur hjärtats djup //Nanna
tisdag 21 april 2009
Civilkurage
Jag brukar normalt undvika att lyssna på Ring P1, det program på Sveriges Radio som retar mest gallfeber på mig. Vanliga människor ringer in om alla möjliga saker och vädrar sina åsikter (och ibland sin smutsiga personliga byk). Programledarens roll är normalt att säga emot om lyssnarens åsikt är politiskt in-korrekt och det brukar bli en del argumenterande eftersom de flesta som ringer in faktiskt är upprörda över någonting och arga, irriterade människor sällan är politiskt korrekta.
I morse blev det dock så att jag hörde en lite snutt. En karl ringde in till den ovanligt sympatiska programledaren och menade att han normalt inte höll med den borgliga regeringen men i fråga om en lag för civilkurage tyckte han som dem.
Jag kollade genast upp saken. Jag har flera gånger funderat kring varför man inte kan säga till människor längre. Jag minns att man som barn, och det var inte sååå länge sen ändå, blev tillsagd titt som tätt av okända människor. Men nu kan det hända alla möjliga saker när man säger till andra vuxna.
Göran Hägglund, KD, vill ha en lag som gör det olagligt att inte ingripa när någon begår brott "...vi ser då och då händelser som inträffar, där en ung kvinna blir våldtagen eller att några personer misshandlar en annan person och man kan konstatera att människor bara går förbi. Man vänder bort blicken." säger han i en intervju med SR.
Jag måste ha missat något - jag trodde att det redan var olagligt att inte ingripa (till exempel om barn far illa eller om någon är på väg att köra rattfull). Silly me.
Hägglund fortsätter med att säga "I vissa fall så kommer det att vara så, att ett mer aktivt ingripande inte låter sig göras för övermakten är för stor, men då kanske jag har en mobiltelefon med mig och kan ringa till polisen och få hjälp och stöd på det sättet, men att bara vända bort blicken tycker inte jag är okej." Nej. Det är det inte, helt korrekt.
Men människor är så rädda för varandra. Och ju räddare vi blir dessto mer skyndar vi på det aggressiva beteendet som vi oroar oss för. Och om vi inte ens kan säga åt våra medmänniskor att stå upp i bussen så att de som behöver det mer kan sitta så är det klurigt att försöka lagstifta bort problemet.
Min tanke är att vi har "byggt in" tanken om individen så hårt (bland annat genom läroplanen i skolan som påverkar mycket mer än vad folk i allmänhet förstår) att det är svårt att föra in människor i att tänka på grannsämja, kollektivet och mänskligheten som helhet.
Kan vi inte hitta ett mellanting? Där individen får den frihet den behöver men samtidigt förstår att den är en del av mänskligheten som helhet? Eller är det bara en utopi?
Programledaren i Ring P1 nämnde en bild som också jag minns tydligt. Den med damen som slår sin handväska i huvudet på en nynazist.
Jag har uttryckt tidigare att jag inte tror att det skulle kunna hända idag, mest pga rädslan.
Argumentara hemskt gärna emot - och ge mer gnista i samhällsdebatten och i tanken på människans inneboende styrka och godhet!
I morse blev det dock så att jag hörde en lite snutt. En karl ringde in till den ovanligt sympatiska programledaren och menade att han normalt inte höll med den borgliga regeringen men i fråga om en lag för civilkurage tyckte han som dem.
Jag kollade genast upp saken. Jag har flera gånger funderat kring varför man inte kan säga till människor längre. Jag minns att man som barn, och det var inte sååå länge sen ändå, blev tillsagd titt som tätt av okända människor. Men nu kan det hända alla möjliga saker när man säger till andra vuxna.
Göran Hägglund, KD, vill ha en lag som gör det olagligt att inte ingripa när någon begår brott "...vi ser då och då händelser som inträffar, där en ung kvinna blir våldtagen eller att några personer misshandlar en annan person och man kan konstatera att människor bara går förbi. Man vänder bort blicken." säger han i en intervju med SR.
Jag måste ha missat något - jag trodde att det redan var olagligt att inte ingripa (till exempel om barn far illa eller om någon är på väg att köra rattfull). Silly me.
Hägglund fortsätter med att säga "I vissa fall så kommer det att vara så, att ett mer aktivt ingripande inte låter sig göras för övermakten är för stor, men då kanske jag har en mobiltelefon med mig och kan ringa till polisen och få hjälp och stöd på det sättet, men att bara vända bort blicken tycker inte jag är okej." Nej. Det är det inte, helt korrekt.
Men människor är så rädda för varandra. Och ju räddare vi blir dessto mer skyndar vi på det aggressiva beteendet som vi oroar oss för. Och om vi inte ens kan säga åt våra medmänniskor att stå upp i bussen så att de som behöver det mer kan sitta så är det klurigt att försöka lagstifta bort problemet.
Min tanke är att vi har "byggt in" tanken om individen så hårt (bland annat genom läroplanen i skolan som påverkar mycket mer än vad folk i allmänhet förstår) att det är svårt att föra in människor i att tänka på grannsämja, kollektivet och mänskligheten som helhet.
Kan vi inte hitta ett mellanting? Där individen får den frihet den behöver men samtidigt förstår att den är en del av mänskligheten som helhet? Eller är det bara en utopi?
Programledaren i Ring P1 nämnde en bild som också jag minns tydligt. Den med damen som slår sin handväska i huvudet på en nynazist.
Jag har uttryckt tidigare att jag inte tror att det skulle kunna hända idag, mest pga rädslan.
Argumentara hemskt gärna emot - och ge mer gnista i samhällsdebatten och i tanken på människans inneboende styrka och godhet!
onsdag 7 januari 2009
Ett karaktärsdrag få besitter
Jag har en man som är som många andra män. Han är människa på samma sätt som alla andra är människor men på en punkt skiljer han sig åt från många.
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
tisdag 6 januari 2009
Tiden rinner iväg framför nätet
Idag har jag surfat.
Nästan hela dagen.
Det har varit underbart härligt och bra men det tar ju sådan tid. Tiden går olika fort beroende på var du befinner dig och vad du gör.
Exempel på när tiden går långsamt - trafikstockning, köer i affären, när SL har "problem i trafiken".
Exempel på när tiden går fort fort fort - när du är försenad till pendeltåget, när du surfar, när du ordnar inför en fest.
Just idag har jag dessutom spelat dataspel. Det är ett alltmer vanligt tidsfördriv, även långt upp i åldrarna. Problemet är att det är beroendeframkallande (och säg inte att det inte är det för jag har suttit och lyssnat på timtal av föreläsningar i ämnet under en forumdag i skolan).
Alla sitter som klistrade och tiden rinner iväg.
Jag har skolkamrater som sitter hela nätterna och spelar WoW (World of Warcraft - ett enormt rollspel där man krigar med eller mot varandra i en enorm virtuell värld) och sömnbestulna och hårruffsade kommer till skolan i mjukisbyxor dagen efteråt.
Min svärson har mycket svårt att slita sig - han sitter hela nätterna och vänder på dygnet. Det är nästan som hans heltidsjobb.
Min man är periodare som spelar Civ (Civilisation - ett spel där man styr en stad som blir ett område med flera städer som växer till att bli ett imperium och så vidare) och då gör han bara det innan han lägger skivan på hyllan i vardagsrummet i några månader till nästa craving kommer över honom.
För några år sedan kom min kompis A hem till min kompis E enbart för att spela Sims.
(The Sims i olika versioner handlar om att dona med sina Simmar - människor som ser ut som du bestämmer, lever i det hus du "byggt" och inrett och klär sig i de kläder du bestämmer. De gör till och med det du bestämmer - ex har sex och skaffar barn eller äter eller blir sparkade från jobbet).
Hon satte sig ner framför datorn och medan jag och E snackade och drack te i köket ordnade hon det med sina Simmar.
Idag har jag alltså använt min egen lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Skönt men tidsproblematiskt.
Tack för internäätet, denna underbara uppfinning som invaderat våra liv så, på gott och ont.
ab imo péctore!
Nästan hela dagen.
Det har varit underbart härligt och bra men det tar ju sådan tid. Tiden går olika fort beroende på var du befinner dig och vad du gör.
Exempel på när tiden går långsamt - trafikstockning, köer i affären, när SL har "problem i trafiken".
Exempel på när tiden går fort fort fort - när du är försenad till pendeltåget, när du surfar, när du ordnar inför en fest.
Just idag har jag dessutom spelat dataspel. Det är ett alltmer vanligt tidsfördriv, även långt upp i åldrarna. Problemet är att det är beroendeframkallande (och säg inte att det inte är det för jag har suttit och lyssnat på timtal av föreläsningar i ämnet under en forumdag i skolan).
Alla sitter som klistrade och tiden rinner iväg.
Jag har skolkamrater som sitter hela nätterna och spelar WoW (World of Warcraft - ett enormt rollspel där man krigar med eller mot varandra i en enorm virtuell värld) och sömnbestulna och hårruffsade kommer till skolan i mjukisbyxor dagen efteråt.
Min svärson har mycket svårt att slita sig - han sitter hela nätterna och vänder på dygnet. Det är nästan som hans heltidsjobb.
Min man är periodare som spelar Civ (Civilisation - ett spel där man styr en stad som blir ett område med flera städer som växer till att bli ett imperium och så vidare) och då gör han bara det innan han lägger skivan på hyllan i vardagsrummet i några månader till nästa craving kommer över honom.
För några år sedan kom min kompis A hem till min kompis E enbart för att spela Sims.
(The Sims i olika versioner handlar om att dona med sina Simmar - människor som ser ut som du bestämmer, lever i det hus du "byggt" och inrett och klär sig i de kläder du bestämmer. De gör till och med det du bestämmer - ex har sex och skaffar barn eller äter eller blir sparkade från jobbet).
Hon satte sig ner framför datorn och medan jag och E snackade och drack te i köket ordnade hon det med sina Simmar.
Idag har jag alltså använt min egen lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Skönt men tidsproblematiskt.
Tack för internäätet, denna underbara uppfinning som invaderat våra liv så, på gott och ont.
ab imo péctore!
söndag 4 januari 2009
Trenden att titta bakåt - gott nytt år 2009
Först en kommentar till skrivkrampen jag har haft - jag hade rätt (trevligt för en gångs skull :-))
Skrivkrampen försvann i och med att jag uppmanade den att visa sitt fula tryne så att jag kunde ge mig själv en smäll och gå vidare! Det sprudlar med idéer i min febriga skalle...
Just nu är det inne att vara nostalgisk. På Facebook lägger folk upp bilder på sig själva när de gick i ettan (alltså ettan lågstadiet) och kramar sina klasskompisar på skolgården eller när de gick i ettan (alltså ettan gymnasiet) och hånglar med han grabben som gick i parallellklassen och hade tandställning med blåa gummisnoddar.
Scanningen och fotograferandet av gamla solkiga bilder av forna kvarter, mössor med stora bollar, ölflaskor och semestranden är stort verkar det. Folk som närmar sig tretti börjar förstå det och drabbas av saknaden av hur det var att vakna upp med Johan med otvättat hår och rödvinsmun. Det var då man levde viskar man krampaktigt och minns med värme sin första konsert. Då var man lycklig och vi förstod inte hur lyckliga förrän det var försent.
Shit - folk är så kåta på det förflutna att de helt missar att det är bättre nu. Vem vill egentligen tillbaka? På allvar. Visst att själva tanken, den romantiskt nostalgiska tanken, kan vara lockande och att uttryck som "det var bättre förr" allt oftare trillar över våra läppar. Men inte på allvar. I alla fall inte jag. Jag trivs med mitt liv och om jag gick tillbaka och gjorde andra val (kanske för att stanna längre i ungdomens dagar) skulle jag inte få möjligheten till det här livet. Det livet kom emot mig på grund av vägvalen jag har gjort under tiden och vem kommer ihåg allt det?
Framtiden lever på en skör historietråd och det känns olustigt att börja krångla med backen nu, det är bättre att köra framåt, tuta, njuta och köra! Det är 2009 mina vänner - och allt kan hända!
Skrivkrampen försvann i och med att jag uppmanade den att visa sitt fula tryne så att jag kunde ge mig själv en smäll och gå vidare! Det sprudlar med idéer i min febriga skalle...
Just nu är det inne att vara nostalgisk. På Facebook lägger folk upp bilder på sig själva när de gick i ettan (alltså ettan lågstadiet) och kramar sina klasskompisar på skolgården eller när de gick i ettan (alltså ettan gymnasiet) och hånglar med han grabben som gick i parallellklassen och hade tandställning med blåa gummisnoddar.
Scanningen och fotograferandet av gamla solkiga bilder av forna kvarter, mössor med stora bollar, ölflaskor och semestranden är stort verkar det. Folk som närmar sig tretti börjar förstå det och drabbas av saknaden av hur det var att vakna upp med Johan med otvättat hår och rödvinsmun. Det var då man levde viskar man krampaktigt och minns med värme sin första konsert. Då var man lycklig och vi förstod inte hur lyckliga förrän det var försent.
Shit - folk är så kåta på det förflutna att de helt missar att det är bättre nu. Vem vill egentligen tillbaka? På allvar. Visst att själva tanken, den romantiskt nostalgiska tanken, kan vara lockande och att uttryck som "det var bättre förr" allt oftare trillar över våra läppar. Men inte på allvar. I alla fall inte jag. Jag trivs med mitt liv och om jag gick tillbaka och gjorde andra val (kanske för att stanna längre i ungdomens dagar) skulle jag inte få möjligheten till det här livet. Det livet kom emot mig på grund av vägvalen jag har gjort under tiden och vem kommer ihåg allt det?
Framtiden lever på en skör historietråd och det känns olustigt att börja krångla med backen nu, det är bättre att köra framåt, tuta, njuta och köra! Det är 2009 mina vänner - och allt kan hända!
tisdag 18 november 2008
Rasism - och jag märker inte en sjättedel
Först måste jag skriva om att jag skrev på en lista mot nazistvåld ute på stan i förra veckan och innan jag gick därifrån så slängde jag lite käft med killen med listan. Han hade väldigt mycket åsikter om nazister, inga positiva som ni förstår. Utan att föredra hela samtalet mellan oss så ville han väldigt gärna övertyga mig om vissa saker - bla att man inte skulle tillåta nazister att demonstrera - vilket jag var helt emot, av principskäl. En sak han sa då när jag försökte bredda debatten tänkte jag inte på förrän igår...
"Du kan välja" sa han "du är svensk, du ser svensk ut. Du kan välja. Men om en svart tjej eller kille kommer i närheten av dem så smädar de honom eller henne och skriker och är hotfulla."
Vår diskussion tog oss inte längre.
Jag kunde inte rubba min åsikt om just åsiktsfrihet och att vi alla har rätt att demonstrera - även de som inte har samma åsikt som vi själva, till och med dem som är helt emot allt vad människovärde och demokrati heter. Han kunde inte dämpa sin frustration. Förvisso förståeligt.
Eftersom jag "ser så svensk ut" får jag aldrig höra några rasistiska kommentarer men igår hörde jag en som fick mig att studsa till lite. Jag vet ju att människor har rasistiska åsikter - men på något sätt förstår jag det inte riktigt...
Jag var på väg genom spärrarna i Märsta och framför mig stod en kvinna och talade i mobiltelefon samtidigt som hon skulle genom spärren. Den hon valt fungerade inte så hon bytte till den bredvid.
Och så hände det. En halv sekund. En kort, liten (?), kommentar...
Framför henne står en kvinna som också ska genom spärren...vi kör det i slow-motion.
Precis innan den första kvinnan ska dra sitt kort vänder hon sig om mot kvinnan med mobilen och väääser
"Stå inte så nära mig!"
Det går en sekund innan jag förstår. Hon väser det till kvinnan för att hon är svart. För att hon är svart vill hon inte att hon ska stå så nära henne.
Obehagligt. Mycket mycket obehagligt. Och svårt att förstå om man inte själv drabbas. Jag börjar förstå vad mannen som demonstrerade mot nazistvåld pratade om.
Det är det där jag inte kan förstå, det där jag inte "kan välja". Och jag är så tacksam för det, skamset tacksam.
Obehagligt. Mycket mycket snabbt. Och mycket mycket obehagligt.
"Du kan välja" sa han "du är svensk, du ser svensk ut. Du kan välja. Men om en svart tjej eller kille kommer i närheten av dem så smädar de honom eller henne och skriker och är hotfulla."
Vår diskussion tog oss inte längre.
Jag kunde inte rubba min åsikt om just åsiktsfrihet och att vi alla har rätt att demonstrera - även de som inte har samma åsikt som vi själva, till och med dem som är helt emot allt vad människovärde och demokrati heter. Han kunde inte dämpa sin frustration. Förvisso förståeligt.
Eftersom jag "ser så svensk ut" får jag aldrig höra några rasistiska kommentarer men igår hörde jag en som fick mig att studsa till lite. Jag vet ju att människor har rasistiska åsikter - men på något sätt förstår jag det inte riktigt...
Jag var på väg genom spärrarna i Märsta och framför mig stod en kvinna och talade i mobiltelefon samtidigt som hon skulle genom spärren. Den hon valt fungerade inte så hon bytte till den bredvid.
Och så hände det. En halv sekund. En kort, liten (?), kommentar...
Framför henne står en kvinna som också ska genom spärren...vi kör det i slow-motion.
Precis innan den första kvinnan ska dra sitt kort vänder hon sig om mot kvinnan med mobilen och väääser
"Stå inte så nära mig!"
Det går en sekund innan jag förstår. Hon väser det till kvinnan för att hon är svart. För att hon är svart vill hon inte att hon ska stå så nära henne.
Obehagligt. Mycket mycket obehagligt. Och svårt att förstå om man inte själv drabbas. Jag börjar förstå vad mannen som demonstrerade mot nazistvåld pratade om.
Det är det där jag inte kan förstå, det där jag inte "kan välja". Och jag är så tacksam för det, skamset tacksam.
Obehagligt. Mycket mycket snabbt. Och mycket mycket obehagligt.
onsdag 5 november 2008
Presidenter och bostadsrättföreningens styrelse
Alla kommenterar presidentvalet i USA och man vill ju inte ligga efter. Det verkar som att alla är nöjda med Obama som segrare...och det kan man förstå. Speciellt i Europa tror jag att det finns en tydlig misstänksamhet, om inte öppet förakt, för Bush. Obama känns mycket mer trygg och det är ju härligt paradoxalt ehuru han är en valsegrare som så många, innan valet, trodde var helt omöjlig.
Det är den sanna amerikanska drömmen - du är din egen lyckas smed!
Och Obama visade att man kan.
Stockholms domprost, Åke Bonnier kommenterar valet i sin blogg...han nämner Martin Luther Kings I have a dream och jag måste säga att det är en väldigt lämplig association i mitt tycke. Wake up, wake up where ever you are! Nu har det redan hänt grejor på andra sidan Atlanten...hoppas att Mr O's presidenttid leder mot än fler positiva förändringar!
Det är annars svårt att tänka på läget i världsekonomin eller historiska val eller tv-program osv.
Istället för att fokusera på världsläget är det istället bostadsrättföreningens läge vi i hushållet måste lägga energi på.
I vår förening är det tumult. Det är ingen reda och ingen ro.
Vi som bor i detta kvarter på Söder i Stockholm vill ju bara bo och leva och bo och leva. Kan folk inte sluta skrika och se till att bovar hamnar bakom lås och bom och att rediga människor utan giriga baktankar kan se till mer verklighetsförankrade förändringar här på vår gård.
Brev och PM från en framtida styrelse innehåller förhoppningsvis som mest upphetsad information kring cykelställ på gården och inte information kring ekobrottslighet...ge oss styrka!
AB IMO PÉCTORE
Imorse låg dimman tät över Stockholm och min svärson tog några nästan "utomjordiska" bilder från vår balkong ner mot innergården. Tänk vad friden kan svika ögat.
Det är den sanna amerikanska drömmen - du är din egen lyckas smed!
Och Obama visade att man kan.
Stockholms domprost, Åke Bonnier kommenterar valet i sin blogg...han nämner Martin Luther Kings I have a dream och jag måste säga att det är en väldigt lämplig association i mitt tycke. Wake up, wake up where ever you are! Nu har det redan hänt grejor på andra sidan Atlanten...hoppas att Mr O's presidenttid leder mot än fler positiva förändringar!
Det är annars svårt att tänka på läget i världsekonomin eller historiska val eller tv-program osv.
Istället för att fokusera på världsläget är det istället bostadsrättföreningens läge vi i hushållet måste lägga energi på.
I vår förening är det tumult. Det är ingen reda och ingen ro.
Vi som bor i detta kvarter på Söder i Stockholm vill ju bara bo och leva och bo och leva. Kan folk inte sluta skrika och se till att bovar hamnar bakom lås och bom och att rediga människor utan giriga baktankar kan se till mer verklighetsförankrade förändringar här på vår gård.
Brev och PM från en framtida styrelse innehåller förhoppningsvis som mest upphetsad information kring cykelställ på gården och inte information kring ekobrottslighet...ge oss styrka!
AB IMO PÉCTORE
Imorse låg dimman tät över Stockholm och min svärson tog några nästan "utomjordiska" bilder från vår balkong ner mot innergården. Tänk vad friden kan svika ögat.tisdag 28 oktober 2008
Morgonkaos
Resa: Kommunalt mellan Skanstull och Sigtuna FolkhögskolaRutt:
- Buss (fyran, 74:an eller 55:an) från Skanstull till Södra Station
- Pendeltåg från Södra Station till Märsta Station
- Buss 575 från Märsta Station till Sigtuna Folkhögskola
Starttid: 07:15
1) Ska hoppa på fyran på sedvanliga stället, hållplats Skanstull men när dörrarna är öppna fungerar inte bromsarna på bussen. Bussen tas ur trafik.
2) Lätt stressad tar jag en försenad 74:a och springer i racerfart ner på perrongen för att precis hinna med pendeln till Märsta
3) Står extra länge på centralen innan mikrofonrösten meddelar att det är ett signalfel i Karlberg, vi får stå ett tag och vänta.
4) Tjugo minuter senare: "Det är ett kraftigt signalfel i Karlberg. All trafik står still. " Detta meddelas oss från tre mikrofonröster. Rösten från mitt pendeltåg meddelar också att pendeltåget vi sitter på ska vända tillbaka mot Södertälje C.
5) Kallt och jävligt på perrongen medan alla väntar på besked och ett nytt Märstatåg. Roligast är att alla stressar upp sig och ringer i sina mobiltelefoner till alla möjliga som kan behöva veta att de är sena, missar mötet, bokningen etc etc. Alla gör det. Alla skriker. Det hjälper dock inte, mikrofonrösten meddelar "Det är ett omfattande signalfel i Karlberg. Alla pendeltågslinjer står still till och från Karlberg".
6) Ett nytt Märstatåg rullar in, alla som ska med går och sätter sig inne i tåget. Den aktuella mikrofonrösten är som en papegoja och meddelar oss (och jag överdriver inte!) att det här tåget ska gå till Märsta så fort det får grönt ljus (införstått att detta betyder att man fått signal om att få köra...men var det inte detta som var problemet?) säkert tjugo gånger, tre gånger på raken varje gång och ungefär var tredje minut.
7) Vi får grönt ljus och kör sakta mot Karlberg station. Stannar dock strax före i en kvart. Rullar långsamt in på stationen och fler klämmer sig in på tåget. Står still och väntar återigen på "grönt ljus". När vi väl är på G igen kommer vi fyra hundra meter till Tomteboda postterminal (se bild).
8) Väl framme i Sumpan förklaras frågorna. Man har växlat in oss på fel spår. Nu ska vi inte längre åka till Karlberg heller utan till Centralen. Och sedan, erkänner mikrofonrösten, så vet han inte vad som kommer att hända med tåget. Jag tar tuben. Åker tillsammans med en klasskamrat som också fastnat på samma tåg tillbaka till Centralen från Sundbybergs T-banestation.
9) Jag och Mats (klasskompisen) bestämmer oss för att ge hela projektet att ta sig till skolan en chans till. Vi går upp på Märstaperrongen igen och inväntar nästa tåg och besked om vi kan ta detta tåg. Vi kliver på och tåget rullar (!) utan problem (!) och kommentarer av mikrofonröster (!) hela vägen till Märsta.
10) 575:an går bara en gång i timman om det inte är rusning och vi väntar fyrtio minuter på att nästa ska komma.
11) Anländer till Sigtuna Folkhögskola lagom till lunch vid kvart i tolv (!).
Total restid 29 oktober: 4 h 30 min
Spilltid, signaltid, felväxlingstid, tubtid etcetc: 3 h 10 min
Ett äventyr som ni förstår. Krismöte i trafikutskottet. Kaos i pendeltågstrafiken. Ett under att jag orkade hålla ut. Det var nog tack vare min klasskompis. Tack Mats!
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
onsdag 22 oktober 2008
Trenderna från årets kyrkomöte
Trendrapport från Kyrkomötet
Självklart vill alla veta vad som är högsta mode i år på kyrkomötet. Som ett svar på er trendhunger kommer här mitt korta inlägg bland alla klädesbloggarna.
Ledord
Under kyrkomötets sessioner är det oftast less is more som är ledorden, klassiskt, elegant och högst traditionell är också någonting att satsa på. Helst någonting som klarar av tidens tand (minst en tre-fyra mandatperioder).
Färger
I år är trenden för en accentfärg tillsammans med svart, grått eller beige stark. Vi kyrkomötesledamöter klär oss som sagt företrädesvis i väldigt traditionell ensamble där det alldagliga och lätt tråkiga står högt i kurs. När det gäller färgvalet ser man mest färger mellan blått och rött. Färger i olika nyanser av rosa, rött, lila och blått är mer regel än undantag och till detta bär vi det klassiskt svarta. Mest trendigt är det att bära lila. Det är tydligt och kan kanske höra samman med en spaning av Maria Abrahamsson hade (på kyrkomötets egen blogg) som handlar om trenden att bära ett maffigt kors i vänster bröstficka.
Snitt och mönster
Hela kyrkomötet är som en enda palett från ett dovt färgregister och sätts gärna ihop med eleganta dräkter för damer eller kostymer för herrar. Det mönster som kan tänkas är kritstreckrandigt eller möjligtvis väldigt neutralt och lugnt. Mönster göre sig annars icke besvär! Allt ska vara enfärgat. Omönstrat är kung!
Övriga trender
Mest tydlig är faktiskt trenden att bära folkdräkt under kyrkomötets öppnande. Då kommer alla dräkterna fram i alla sin prakt och detta är absolut den mest färggranna dagen vi ägnar oss åt. När jag ändå är inne på invigningen så måste jag bara nämna att drottningen alltid bär en tjusig dräkt i en charmerande färg och oftast en matchande hatt. För damer är hatt alltså helt rätt - om man inte har hätta!
För er män bör ingenting annat än folkdräkt eller kostym komma på tal.
I år kan vi se ytterligare en trend som följer det gängse modet just nu - nämligen stickat. En hel del koftor och tröjor i svart, grått och vitt har dykt upp på vackra damer runt om i plenum. En härlig uppdatering som vi hoppas mer på kommande år.
Floppar
En del floppar finns alltid, vi människor är ju - trots att vi ibland kan vilja det - inte en stor klump av likatyckande människor. I år kan man nämna bland flopparna.
* Dåligt färgat hår. Värst är kastanj på skallen och grått på sidan.
* Fjädrar eller glitterband i håret.
* Korallfärgad skjorta, ljust lila slips och chockrosa snusnäsduk - tillsammans!
* Svart läppstift.
“Tänk klassiskt” som en god kyrkomötesvän sa “det är elegansen som överlever”.
Kom ihåg det här tipset så klarar ni det mesta!
Lycka till!
Ps. Kom ihåg att ni kan se kyrkomötet live på nätet - ibland syns hela mötets färgskala i panoramabilder om ni vill ha mer av kyrkomötet. Denna länk kan självklart användas för dem som är intesserade av att veta mer om vad vi talar om på kyrkomötet i år och hur debatten förs just nu. ds
AB IMO PÉCTORE
lördag 18 oktober 2008
Kontrollbehovet tar över! Bevare sig den som kan!
Det här är faktiskt som en spaning - ehm - fast kanske om ett ganska omodernt ämne. Jag ska skriva lite om kontrollbehov. Alla har det. Det är ingenting nytt i mänsklighetens historia. Men...nu börjar det gå lite för långt. Kontrollbehovet hos människor börjar synas i det dagliga, i det som vi ser och upplever i vår vardag, utanför det personliga kontrollbehovet.
Imorse steg jag upp lite tidigare för att kunna gå och handla inför lördagens frukost. Ost, bröd, mjölk - de vanliga grejerna.
Vid frukosten intogs te och mjölken stod på bordet.
Då ser jag det.
På mjölkpaketet.
Kontrollbehovet.
Behovet av att ingenting ska vara osäkert, oanalyserat och oklart, grumligt.
"Färsk Svensk Mellanmjölk" står det. Färsk.
Nu ska vi tänka igenom det här lite, göra det ogrumligt so to speak ;-)
Ett mjölkpaket och dess innehåll kontrolleras och märks noggrannt för att vi ska få exakt det vi vill ha. Först är det mellanmjölk. Exakt 1,5%, varken mer eller mindre.
Sedan kommer distinktionen att mjölken är svensk (och med det menas, får jag hoppas, att korna som mjölken kommer från lever och mjölkas inom rikets gränser).
Som en extra garant för att det inte är något fuffens med mjölkpaketets innehåll finns även en lagstadgad innehållförteckning med energivärde och vitamininnehåll och allt annat som kan vara viktigt att veta. Och sedan finns förstås bäst före-datum och datum då mjölken hälldes i paketet, förpackades.
Nu kräver tydligen någon (är det konsumenterna? Företaget? Deras konsulter? Deras reklammakare? Vem?) att mjölken ska märkas med: FÄRSK
Känns det inte som att kontrollbehovet, som tydligen multiplicerats och bombaderar oss från alla håll och kanter, då har krupit in i människors innersta och tagit över lite väl mycket?
Scarry.
- Kan jag bjuda på lite färsk mjölk?
- Nej tack - har du ofärsk?
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
ps. Familjen tycker att detta går att diskutera mera och påpekar att det förutom det att det står att mjölken är svensk också visas en bild på en ko som är blå-gul-randig. För alla de som inte läser texten och känner för att stödja hemlandet ändå? ds.
Imorse steg jag upp lite tidigare för att kunna gå och handla inför lördagens frukost. Ost, bröd, mjölk - de vanliga grejerna.
Vid frukosten intogs te och mjölken stod på bordet.
Då ser jag det.
På mjölkpaketet.
Kontrollbehovet.
Behovet av att ingenting ska vara osäkert, oanalyserat och oklart, grumligt.
"Färsk Svensk Mellanmjölk" står det. Färsk.
Nu ska vi tänka igenom det här lite, göra det ogrumligt so to speak ;-)
Ett mjölkpaket och dess innehåll kontrolleras och märks noggrannt för att vi ska få exakt det vi vill ha. Först är det mellanmjölk. Exakt 1,5%, varken mer eller mindre.
Sedan kommer distinktionen att mjölken är svensk (och med det menas, får jag hoppas, att korna som mjölken kommer från lever och mjölkas inom rikets gränser).
Som en extra garant för att det inte är något fuffens med mjölkpaketets innehåll finns även en lagstadgad innehållförteckning med energivärde och vitamininnehåll och allt annat som kan vara viktigt att veta. Och sedan finns förstås bäst före-datum och datum då mjölken hälldes i paketet, förpackades.
Nu kräver tydligen någon (är det konsumenterna? Företaget? Deras konsulter? Deras reklammakare? Vem?) att mjölken ska märkas med: FÄRSK
Känns det inte som att kontrollbehovet, som tydligen multiplicerats och bombaderar oss från alla håll och kanter, då har krupit in i människors innersta och tagit över lite väl mycket?
Scarry.
- Kan jag bjuda på lite färsk mjölk?
- Nej tack - har du ofärsk?
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
ps. Familjen tycker att detta går att diskutera mera och påpekar att det förutom det att det står att mjölken är svensk också visas en bild på en ko som är blå-gul-randig. För alla de som inte läser texten och känner för att stödja hemlandet ändå? ds.
torsdag 16 oktober 2008
"Ska ni ta en öl - får man hänga med?"
Ni vet när inte alla får vara med? Det händer ju titt som tätt, jag vet, men ibland känns det så otroligt onödigt att det ska vara så.
När det inte finns någon anledning.
Igår kväll befann jag mig på en kurs jag går just nu. Det är en väldigt blandad grupp, åldrar, bakgrund, boende, arbete, familj - ja alla möjliga kombinationer finns i den här gruppen.
Det är en ny grupp också, vi känner inte varandra jätteväl och det var bara två personer som kände varandra innan vi satte igång nu under höstterminen.
Som alltid i större grupper och i skolsituation så kommer vi inte överrens med alla...självklart inte.
Som exempel finns det en som går mig på nerverna på kursen. Men det finns anledningar till att människor är som de är och jag accepterar detta.
Några personer har man lättare att ty sig till och att gilla. Det är naturligt.
Så ska vi dra därifrån, det är sådär halvsent, typ kvart i nio på kvällen och jag hör några snacka om att ta en snabb öl efteråt. Det görs upp planer och det är inte så att det inte går att höra dem som planerar.
Jag hör däremot ingen inbjudan.
Några säger adjö och drar snabbare än andra men vi går därifrån i en större grupp i alla fall.
Fortfarande hörs ingen röst med en inbjudan.
Jag åker hissen ner och funderar på om det betyder någonting att man inte bjuds med? Betyder det att man inte är välkommen? Betyder det kanske att man inte är omtyckt (fruktansvärda tanke!)? ;-)
I hissen finns några som ska ut tillsammans och jag funderar på varför resten av hissåkarna inte blir inbjudna. Jag funderar på om jag ska fråga om de ska ut...det kanske jag skulle göra i andra situationer. Men någonstans tycker jag att det blir lite av en markering när en grupp väljer vilka som ska bjudas in.
Jag har egentligen ingen lust att dricka öl, jag vill egentligen hem.
Men jag vill faktiskt ha en inbjudan, jag vill känna att folk gärna skulle hänga med mig och snacka någon minut eller två.
Det är ingen konstig känsla, det är ingenting ovanligt - alla människor i min omgivning skulle nog säga detsamma. Alla människor har behov av att bli inbjudna till att dela en bira någon gång.
Så under den korta promenaden till stationen funderar jag, samtidigt som jag snackar med två andra som heller inte blev inbjudna (och jag tror att minst en av dem kände sig utanför), på olika anledningar till varför den här gruppen inte skulle höja en röst och inbjuda alla i det här läget.
Jag kunde komma på några stycken.
Till exempel att man inte vill ha med någon särskild och därför inte vågar göra en allmän propå.
Eller att man skulle vilja ha lite snack så där i en lugnare grupp.
Anledningarna faller medan jag skyndar mig till tuben. En snabb öl en onsdagsväll är inte bindande för vänskap för resten av livet. En människa kan klara att snacka lite med någon som den inte riktigt tycker är så kul utan att avlida - det är inte direkt tre timmars terapi vi talar om utan en ganska avslappnad situation.
Och om gruppen ville ha det lugnare skulle de inte ha gått så många...det argumentet håller bara om man är tre-fyra pers.
Kära vänner och bekanta. Detta kom jag slutligen fram till: antingen går man ut - och man är diskret och låter inte folk veta om det, bli sårade, känna sig utanför eller vad det kan vara - eller så bjuder man in alla och riskerar att en kväll få med någon man inte riktigt kommer överrens med. Chansen är ganska stor att den eller de som det där skulle kunna gälla känner av just det och inte följer med nästa gång. Eller att man lär känna personen och närmar sig varandra lite grann.
"Ska ni ta en öl - får man hänga med?" -
Nej jag tror inte att jag ska fråga nästa gång heller...de andra får bilda klubb utan mig.
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
ps. Jag undrar om jag inte är extra känslig för sociala känningar just nu, jag har nämligen skrivit ett antal sidor kring hur man ska motverka utanförskap och otrygghet i grupper. Ett spännande arbete som jag hoppas ska smitta av sig på arbetet i min härliga och underbara kyrkomötesgrupp! ds.
När det inte finns någon anledning.
Igår kväll befann jag mig på en kurs jag går just nu. Det är en väldigt blandad grupp, åldrar, bakgrund, boende, arbete, familj - ja alla möjliga kombinationer finns i den här gruppen.
Det är en ny grupp också, vi känner inte varandra jätteväl och det var bara två personer som kände varandra innan vi satte igång nu under höstterminen.
Som alltid i större grupper och i skolsituation så kommer vi inte överrens med alla...självklart inte.
Som exempel finns det en som går mig på nerverna på kursen. Men det finns anledningar till att människor är som de är och jag accepterar detta.
Några personer har man lättare att ty sig till och att gilla. Det är naturligt.
Så ska vi dra därifrån, det är sådär halvsent, typ kvart i nio på kvällen och jag hör några snacka om att ta en snabb öl efteråt. Det görs upp planer och det är inte så att det inte går att höra dem som planerar.
Jag hör däremot ingen inbjudan.
Några säger adjö och drar snabbare än andra men vi går därifrån i en större grupp i alla fall.
Fortfarande hörs ingen röst med en inbjudan.
Jag åker hissen ner och funderar på om det betyder någonting att man inte bjuds med? Betyder det att man inte är välkommen? Betyder det kanske att man inte är omtyckt (fruktansvärda tanke!)? ;-)
I hissen finns några som ska ut tillsammans och jag funderar på varför resten av hissåkarna inte blir inbjudna. Jag funderar på om jag ska fråga om de ska ut...det kanske jag skulle göra i andra situationer. Men någonstans tycker jag att det blir lite av en markering när en grupp väljer vilka som ska bjudas in.
Jag har egentligen ingen lust att dricka öl, jag vill egentligen hem.
Men jag vill faktiskt ha en inbjudan, jag vill känna att folk gärna skulle hänga med mig och snacka någon minut eller två.
Det är ingen konstig känsla, det är ingenting ovanligt - alla människor i min omgivning skulle nog säga detsamma. Alla människor har behov av att bli inbjudna till att dela en bira någon gång.
Så under den korta promenaden till stationen funderar jag, samtidigt som jag snackar med två andra som heller inte blev inbjudna (och jag tror att minst en av dem kände sig utanför), på olika anledningar till varför den här gruppen inte skulle höja en röst och inbjuda alla i det här läget.
Jag kunde komma på några stycken.
Till exempel att man inte vill ha med någon särskild och därför inte vågar göra en allmän propå.
Eller att man skulle vilja ha lite snack så där i en lugnare grupp.
Anledningarna faller medan jag skyndar mig till tuben. En snabb öl en onsdagsväll är inte bindande för vänskap för resten av livet. En människa kan klara att snacka lite med någon som den inte riktigt tycker är så kul utan att avlida - det är inte direkt tre timmars terapi vi talar om utan en ganska avslappnad situation.
Och om gruppen ville ha det lugnare skulle de inte ha gått så många...det argumentet håller bara om man är tre-fyra pers.
Kära vänner och bekanta. Detta kom jag slutligen fram till: antingen går man ut - och man är diskret och låter inte folk veta om det, bli sårade, känna sig utanför eller vad det kan vara - eller så bjuder man in alla och riskerar att en kväll få med någon man inte riktigt kommer överrens med. Chansen är ganska stor att den eller de som det där skulle kunna gälla känner av just det och inte följer med nästa gång. Eller att man lär känna personen och närmar sig varandra lite grann.
"Ska ni ta en öl - får man hänga med?" -
Nej jag tror inte att jag ska fråga nästa gång heller...de andra får bilda klubb utan mig.
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
ps. Jag undrar om jag inte är extra känslig för sociala känningar just nu, jag har nämligen skrivit ett antal sidor kring hur man ska motverka utanförskap och otrygghet i grupper. Ett spännande arbete som jag hoppas ska smitta av sig på arbetet i min härliga och underbara kyrkomötesgrupp! ds.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)