Fula gubbar!

Det är något med fula (och fulla) gubbar - eller hur? Ikväll stötte jag på en av en händelse...jag cyklade hem, det var mörkt och jag hade lyset på för att se ordentligt (jag tänkte på det särskilt när en polisbil körde förbi mig på gatan...en gång blev vi stoppade, jag och en kompis, för att hon inte hade lyse, de var väldigt gnälliga om det).

Plötsligt möter jag en taxibil som står still på den trånga gatan, bredvid finns en arbetsplats (de joxar väldigt i marken överrallt - vad är det som de gör egentligen?) och jag blir inklämd när gubben (läs den dumma och fulla gubben) öppnar passagerardörren precis framför mig och börjar gaffla med taxichaffisen. Jag står faktiskt där en stund och väntar. Avstigen från cykeln. Jag är ju en god svensk och väntande, blid (haha) person. Till slut orkar jag faktiskt inte vänta längre på att gubben ska maka sig lite grann så att jag kan komma förbi, utan piper snäll "u-ursäkta mig" (ja ni förstår).

Gubben tittar lite glasartat upp och vifftar med sin cigg mot mig...
- Hurru! Du ska inte hålla på å uschäckta dig! Åk PÅ ANDRA SIDAN istället! och kom inte här å uschäckta dig!
Så flyttar han på sig (märk väl!) och när jag slinker förbi ropar han sluddrigt vidare sin harang
- Dra åt HELVETE - JÄVLA KÄRRING!

Ojojoj, jag saknar ju genen med konflikträdsla, som alla som känner mig vet, men ikväll orkar jag inte (jag har inhalerat skitmycket rökelse under en två timmar lång Ökenmässa, se http://www.hogalid.se/ för mer info, och är helt hes och trött).

Därför harklar jag bara fram ett lamt:
- Du behöver verkligen inte vara så otrevlig mot mig...
men jag talar för döva öron, mannen är halvvägs inne i taxin igen, högljutt förklarande vart Ringvägen 90 ligger någonstans.

Och det är faktiskt som jag sa till honom, han behöver faktiskt inte vara så otrevlig mot mig...det är ju inte direkt som att jag hotar eller är otrevlig mot honom. Det slår mig verkligen vad gubbar som fått för mycket innanför västen kan göra, utan tanke på någon slags verklighet, eller vad man ska kalla det, alls. Det är som att de föddes så där, högljudda, illaluktande och lätt vingliga av för mycket C₂H₅OH.
Och framför allt: utan mödrar. Det är som att ingen någonsin talat om för dem att de inte kan bete sig hur som helst (eller att de är älskade?). Det är som att de aldrig varit små eller något annat än stöddiga och med en skit-i-alla-attityd.

Jag suckade lite för mig själv, funderade på hur fula gubbens liv är egentligen, och cyklade vidare hemåt.
För det är ju så...fula gubbar är också människor...och de har varit små och rädda och de har en massa historia bakom sig...man blir inte så där bara över en natt.
Och det får man inte glömma.

God natt mina vänner - imorgon är det weiter am text med enskildaarbetet som jag håller på med...
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)