Under natten när jag väntat på K (Wild world 3 coming up!) läste jag och kommenterade några bloggar jag vanligtvis läser. I de flesta fall är detta människor jag känner, bland annat en blogg av en gammal kompis, en tjej jag studerat med. Jag kände att jag kunde publicera min kommentar utan att utelämna någon, allting ligger ju redan ute på nätet och hon har själv godkänt min kommentar för publicering. Den handlar om ett inlägg som hon skrivit som svar på en anonym kommentar hon fått. Kommentaren tycker att hon kan hitta villkorslös kärlek hos Gud och att hon ska vända sig till Jesus och Maria för bön. Du kan läsa hela inlägget
här. Hela situationen fick mig att tänka på den stora vilda världen som ger oss så många törnar.
"Hej X.
Vad fint att du svarar en anonym kommentar - strongt också, men strong är du ju. Jag känner inte dig väldigt väl och eftersom vi inte har någon kontakt mer än att jag försöker läsa din blogg då och då för att se hur det går för dig så vet jag inte heller vad som hänt dig eller vad som gjort dig ledsen.
Men jag vill ändå säga några saker som jag upplevt hos dig, några positiva egenskaper som jag anser att du äger.
Jag tycker att du har nära till dina känslor, att du är rolig och egen. Jag menar att du är generös och ärlig. Och att du är "strong" som jag skrev, du kanske verkar skör - men det är du inte kära. Du är stark.
Livet är inte alltid speciellt roligt och vi människor upplever oerhörda förluster och andra smärtsamma saker i våra liv. Det är bra att reflektera över vad man kan dra för lärdom av dessa erfarenheter - så som du skriver i ditt svar till den anonyma personen. Det är ju så vi växer och lär.
Och det är i sin ordning att känna sig helt vilsen i samband med något svårt. Jag tror inte att människan alltid har nära till bön, oavsett vem man ber till, i sådana lägen. När vi är redo att sticka ut huvudet ur skalet igen, so to speak, så finns Gud säkerligen där att tala med om vi önskar det.
Jag hoppas att du hittar någon som du kan hålla i handen en stund på din väg.
Ta hand om dig. Sov, lev, gå en promenad, ät, måla naglarna med turkost eller vad du vill. Småningom går det över, det säger alla så det är säkert sant.
Kram"
Så vad tycker ni som läser det här? Är det så att smärtor går över? Kan man komma över allt som händer en här i livet? Eller är det bara upp till hur stark
KASAM man har?
Och sist men inte minst - vad gör Ni, kära läsare, för att komma över något? Som tips till alla som behöver det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
