Första sessionen 2010 avslutad

Kyrkomötet träffas två gånger, sessioner, och har nu sagt adjö till Uppsala för den här gången. Vi ska ses om några veckor igen.
"Det känns mindre sorgligt att säga hej nu än i oktober, ändå" som en kamrat sa när vi sa hej då till varandra.
Kyrkomötet är oerhört roligt, inspirerande och viktigt men också oerhört intensivt, jobbigt och frustrerande. Mest handlar de där sista orden såklart om tidsbristen. Jag har haft både utskott och valberedning den här veckan. Dessutom hade jag jobbat mycket precis innan. Kanske inte världens bästa start men det är verkligen trevligt att träffas igen. Och vi talar faktiskt viktiga saker, i alla fall för mig. Och vi firar faktiskt gudstjänst tillsammans. Vi har andakter och ber tillsammans också. I kyrkomötet dånar sången, oavsett gruppsammansättning!
Jag skulle hålla i den avslutande andakten i utskottet t.ex. och tog en psalm som blivit önskad. 248, Tryggare kan ingen vara. En klassiker. Och det blev till och med stämsång i slutet!
Så även när vi stretar emot förändringar, föreslår moderniseringar och allt däremellan, även när vi har helt olika åsikter så är vi ändå alla där för kyrkans bästa och det är skönt att bli påmind om det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA