Vi kan aldrig veta om eller när en människa kommer till tro, under tiden får vi bespisa och omfamna.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
torsdag 28 oktober 2010
Biskopsavtackning
Lennart Koskinen, Martin Lind och Carl-Axel Aurelius tackas av eftersom de ska gå i pension. Hoppas att alla tre upplever en god tid som pensionärer! Jag vågar mena att de oavsett emeritustitel eller ej kommer fortsätta berika Svenska kyrkan!
Ett litet inlägg på kyrkomötesbloggen...
Här kan ni läsa något jag skrivit på kyrkomötesbloggen. Jag skriver ganska sällan där men nu ser bloggens beskrivning lite annorlunda ut så det kanske blir annorlunda nu!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
onsdag 27 oktober 2010
Den nya dialogen
Seglora smedja inbjuder till mingel o boksamtal om boken 'Den nya dialogen' av Tomas Lindbom. Bakom dessa ryggar står tre personer. De talar om förnyelse inom församlingen. Lindbom talar om församlingsinstruktionen som 'en Guds gåva'! Men man måste internkommunicera, inte bara genom möten, utan för att bilda en helhet med mål som är genomarbetade o gemensamma. Saker måste vara flexibla o förändras, växa, i sin egen tid. Dessutom tar samtalsledaren upp en brännhet fråga som precis debatterats i plenum! Jag vet inte om det var så bra jag.
I Uppsala igen
Här ses Uppsala slott och några gula gubbar. När bilden togs var jag på väg till den andra sessionen i Kyrkomötet. Nu, när bilden läggs upp sitter jag och lyssnar på diskussionen kring församlingstillhörigheten. Jag fortsätter att vara fast i min åsikt att jag ska tillhöra den församling där jag bor.
Vi höres!
onsdag 13 oktober 2010
Gula gubbar på jobbet
På Kyrkettan, där jag jobbar, hålls det på med markarbeten just nu. Så det är lätt att hitta gula och oranga gubbar! Idag var det dags att lägga ut gruset innan asfalteringen. Tre gubbar och en stor lastbil med grus. Håll till godo! :-)
söndag 10 oktober 2010
Bröllop och ord
Igår var jag på ett fantastiskt bröllop. Bruden och brudgummen var vackrast i hela världen, cermonin blev super och överraskningen till brudparet i kyrkan - att alla sjöng med i en refräng av deras valda kärlekslåt - fungerade perfekt! De två sa "Ja" till varandra och det kunde inte ha varit mer inspirerande och livsbejakande.
Det är en ära att få vara med i sådana sammanhang.
Under Tysklandsresan som jag gjorde i vår med min gamla FP-klass sa någon som arbetar med utsatta i samhället på ett annat mycket inspirerande vis så här:
"När någon kommer med sina kassar och är skitig och trasig. Då blir vår uppgift att ge honom en plats. Vi måste välkomna honom och tycka om honom. Vi måste älska honom."
Så jag är inspirerad. Trött och inspirerad. Tack alla i som älskar!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
Det är en ära att få vara med i sådana sammanhang.
Under Tysklandsresan som jag gjorde i vår med min gamla FP-klass sa någon som arbetar med utsatta i samhället på ett annat mycket inspirerande vis så här:
"När någon kommer med sina kassar och är skitig och trasig. Då blir vår uppgift att ge honom en plats. Vi måste välkomna honom och tycka om honom. Vi måste älska honom."
Så jag är inspirerad. Trött och inspirerad. Tack alla i som älskar!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
lördag 9 oktober 2010
Wild world! 2
Under natten när jag väntat på K (Wild world 3 coming up!) läste jag och kommenterade några bloggar jag vanligtvis läser. I de flesta fall är detta människor jag känner, bland annat en blogg av en gammal kompis, en tjej jag studerat med. Jag kände att jag kunde publicera min kommentar utan att utelämna någon, allting ligger ju redan ute på nätet och hon har själv godkänt min kommentar för publicering. Den handlar om ett inlägg som hon skrivit som svar på en anonym kommentar hon fått. Kommentaren tycker att hon kan hitta villkorslös kärlek hos Gud och att hon ska vända sig till Jesus och Maria för bön. Du kan läsa hela inlägget här. Hela situationen fick mig att tänka på den stora vilda världen som ger oss så många törnar.
"Hej X.
Vad fint att du svarar en anonym kommentar - strongt också, men strong är du ju. Jag känner inte dig väldigt väl och eftersom vi inte har någon kontakt mer än att jag försöker läsa din blogg då och då för att se hur det går för dig så vet jag inte heller vad som hänt dig eller vad som gjort dig ledsen.
Men jag vill ändå säga några saker som jag upplevt hos dig, några positiva egenskaper som jag anser att du äger.
Jag tycker att du har nära till dina känslor, att du är rolig och egen. Jag menar att du är generös och ärlig. Och att du är "strong" som jag skrev, du kanske verkar skör - men det är du inte kära. Du är stark.
Livet är inte alltid speciellt roligt och vi människor upplever oerhörda förluster och andra smärtsamma saker i våra liv. Det är bra att reflektera över vad man kan dra för lärdom av dessa erfarenheter - så som du skriver i ditt svar till den anonyma personen. Det är ju så vi växer och lär.
Och det är i sin ordning att känna sig helt vilsen i samband med något svårt. Jag tror inte att människan alltid har nära till bön, oavsett vem man ber till, i sådana lägen. När vi är redo att sticka ut huvudet ur skalet igen, so to speak, så finns Gud säkerligen där att tala med om vi önskar det.
Jag hoppas att du hittar någon som du kan hålla i handen en stund på din väg.
Ta hand om dig. Sov, lev, gå en promenad, ät, måla naglarna med turkost eller vad du vill. Småningom går det över, det säger alla så det är säkert sant.
Kram"
Så vad tycker ni som läser det här? Är det så att smärtor går över? Kan man komma över allt som händer en här i livet? Eller är det bara upp till hur stark KASAM man har?
Och sist men inte minst - vad gör Ni, kära läsare, för att komma över något? Som tips till alla som behöver det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
"Hej X.
Vad fint att du svarar en anonym kommentar - strongt också, men strong är du ju. Jag känner inte dig väldigt väl och eftersom vi inte har någon kontakt mer än att jag försöker läsa din blogg då och då för att se hur det går för dig så vet jag inte heller vad som hänt dig eller vad som gjort dig ledsen.
Men jag vill ändå säga några saker som jag upplevt hos dig, några positiva egenskaper som jag anser att du äger.
Jag tycker att du har nära till dina känslor, att du är rolig och egen. Jag menar att du är generös och ärlig. Och att du är "strong" som jag skrev, du kanske verkar skör - men det är du inte kära. Du är stark.
Livet är inte alltid speciellt roligt och vi människor upplever oerhörda förluster och andra smärtsamma saker i våra liv. Det är bra att reflektera över vad man kan dra för lärdom av dessa erfarenheter - så som du skriver i ditt svar till den anonyma personen. Det är ju så vi växer och lär.
Och det är i sin ordning att känna sig helt vilsen i samband med något svårt. Jag tror inte att människan alltid har nära till bön, oavsett vem man ber till, i sådana lägen. När vi är redo att sticka ut huvudet ur skalet igen, so to speak, så finns Gud säkerligen där att tala med om vi önskar det.
Jag hoppas att du hittar någon som du kan hålla i handen en stund på din väg.
Ta hand om dig. Sov, lev, gå en promenad, ät, måla naglarna med turkost eller vad du vill. Småningom går det över, det säger alla så det är säkert sant.
Kram"
Så vad tycker ni som läser det här? Är det så att smärtor går över? Kan man komma över allt som händer en här i livet? Eller är det bara upp till hur stark KASAM man har?
Och sist men inte minst - vad gör Ni, kära läsare, för att komma över något? Som tips till alla som behöver det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
fredag 8 oktober 2010
Wild world...?
Låttexten fortsätter: "...and it's hard to get by just upon a smile"
Frågan är om detta är sant. Vi människor blir mer och mer rädda för varandra känns det som. Numera är vi rädda att våra barn ska bli knivhuggna och värre. Numera låter vi inte barn vara ute hur som helst.
Under dagen har jag varit hemma hos mor och far. Tillbaka till mitt föräldrahem och gården där huset ligger. Det är en pytteliten innergård, i skyddat läge. Här finns en ny grind numera - högre så att de riktigt små ska kunna leka på gården utan att komma ut, antar jag.
När jag skulle gå ut så kom till en liten pojke uppför trappan och in på gården, jag tänkte först stänga men då skulle han bli instängd så jag säger - Hej.
Tystnad. Med stora ögon stirrar han på mig. Jag ler. Ingenting. Jag försöker igen - Kommer det någon efter dig? Han stirrar vidare men det känns som om han nickar lite skrämt. Jag tittar bakåt och femtio meter därifrån, ute mot gatan ser jag en flicka och en äldre dam komma åt vårt håll. Jag ger upp, låter pojken och grinden vara och antar att de som kommer gående hör ihop med den lille pojken. - Hej då, säger jag och går snabbt iväg. Jag försöker le mot de två jag passerar men får ingen reaktion.
Den äldre kvinnan skorrar något, om att flickan inte ska tappa det hon tagit i handen, på skånska.
Galet. Ser jag farlig ut eller? Nej - men jag är främmande. Främmande = farligt? Jag skulle säga att det är rädslan som är farlig, ibland är den nyttig eller vad man kan kalla det - som ett försvar. Men oftast bara enfaldigt farlig.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
Frågan är om detta är sant. Vi människor blir mer och mer rädda för varandra känns det som. Numera är vi rädda att våra barn ska bli knivhuggna och värre. Numera låter vi inte barn vara ute hur som helst.
Under dagen har jag varit hemma hos mor och far. Tillbaka till mitt föräldrahem och gården där huset ligger. Det är en pytteliten innergård, i skyddat läge. Här finns en ny grind numera - högre så att de riktigt små ska kunna leka på gården utan att komma ut, antar jag.
När jag skulle gå ut så kom till en liten pojke uppför trappan och in på gården, jag tänkte först stänga men då skulle han bli instängd så jag säger - Hej.
Tystnad. Med stora ögon stirrar han på mig. Jag ler. Ingenting. Jag försöker igen - Kommer det någon efter dig? Han stirrar vidare men det känns som om han nickar lite skrämt. Jag tittar bakåt och femtio meter därifrån, ute mot gatan ser jag en flicka och en äldre dam komma åt vårt håll. Jag ger upp, låter pojken och grinden vara och antar att de som kommer gående hör ihop med den lille pojken. - Hej då, säger jag och går snabbt iväg. Jag försöker le mot de två jag passerar men får ingen reaktion.
Den äldre kvinnan skorrar något, om att flickan inte ska tappa det hon tagit i handen, på skånska.
Galet. Ser jag farlig ut eller? Nej - men jag är främmande. Främmande = farligt? Jag skulle säga att det är rädslan som är farlig, ibland är den nyttig eller vad man kan kalla det - som ett försvar. Men oftast bara enfaldigt farlig.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA
måndag 4 oktober 2010
Gulställ 2
De här killarna jobbar snabbt. Och blir filmade. De går upp från spåren när bossen blåser i en visselpipa.
söndag 3 oktober 2010
Första sessionen 2010 avslutad
Kyrkomötet träffas två gånger, sessioner, och har nu sagt adjö till Uppsala för den här gången. Vi ska ses om några veckor igen.
"Det känns mindre sorgligt att säga hej nu än i oktober, ändå" som en kamrat sa när vi sa hej då till varandra.
Kyrkomötet är oerhört roligt, inspirerande och viktigt men också oerhört intensivt, jobbigt och frustrerande. Mest handlar de där sista orden såklart om tidsbristen. Jag har haft både utskott och valberedning den här veckan. Dessutom hade jag jobbat mycket precis innan. Kanske inte världens bästa start men det är verkligen trevligt att träffas igen. Och vi talar faktiskt viktiga saker, i alla fall för mig. Och vi firar faktiskt gudstjänst tillsammans. Vi har andakter och ber tillsammans också. I kyrkomötet dånar sången, oavsett gruppsammansättning!
Jag skulle hålla i den avslutande andakten i utskottet t.ex. och tog en psalm som blivit önskad. 248, Tryggare kan ingen vara. En klassiker. Och det blev till och med stämsång i slutet!
Så även när vi stretar emot förändringar, föreslår moderniseringar och allt däremellan, även när vi har helt olika åsikter så är vi ändå alla där för kyrkans bästa och det är skönt att bli påmind om det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
"Det känns mindre sorgligt att säga hej nu än i oktober, ändå" som en kamrat sa när vi sa hej då till varandra.
Kyrkomötet är oerhört roligt, inspirerande och viktigt men också oerhört intensivt, jobbigt och frustrerande. Mest handlar de där sista orden såklart om tidsbristen. Jag har haft både utskott och valberedning den här veckan. Dessutom hade jag jobbat mycket precis innan. Kanske inte världens bästa start men det är verkligen trevligt att träffas igen. Och vi talar faktiskt viktiga saker, i alla fall för mig. Och vi firar faktiskt gudstjänst tillsammans. Vi har andakter och ber tillsammans också. I kyrkomötet dånar sången, oavsett gruppsammansättning!
Jag skulle hålla i den avslutande andakten i utskottet t.ex. och tog en psalm som blivit önskad. 248, Tryggare kan ingen vara. En klassiker. Och det blev till och med stämsång i slutet!
Så även när vi stretar emot förändringar, föreslår moderniseringar och allt däremellan, även när vi har helt olika åsikter så är vi ändå alla där för kyrkans bästa och det är skönt att bli påmind om det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
fredag 1 oktober 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)