Wild world...?

Låttexten fortsätter: "...and it's hard to get by just upon a smile"
Frågan är om detta är sant. Vi människor blir mer och mer rädda för varandra känns det som. Numera är vi rädda att våra barn ska bli knivhuggna och värre. Numera låter vi inte barn vara ute hur som helst.

Under dagen har jag varit hemma hos mor och far. Tillbaka till mitt föräldrahem och gården där huset ligger. Det är en pytteliten innergård, i skyddat läge. Här finns en ny grind numera - högre så att de riktigt små ska kunna leka på gården utan att komma ut, antar jag.
När jag skulle gå ut så kom till en liten pojke uppför trappan och in på gården, jag tänkte först stänga men då skulle han bli instängd så jag säger - Hej.
Tystnad. Med stora ögon stirrar han på mig. Jag ler. Ingenting. Jag försöker igen - Kommer det någon efter dig? Han stirrar vidare men det känns som om han nickar lite skrämt. Jag tittar bakåt och femtio meter därifrån, ute mot gatan ser jag en flicka och en äldre dam komma åt vårt håll. Jag ger upp, låter pojken och grinden vara och antar att de som kommer gående hör ihop med den lille pojken. - Hej då, säger jag och går snabbt iväg. Jag försöker le mot de två jag passerar men får ingen reaktion.
Den äldre kvinnan skorrar något, om att flickan inte ska tappa det hon tagit i handen, på skånska.
Galet. Ser jag farlig ut eller? Nej - men jag är främmande. Främmande = farligt? Jag skulle säga att det är rädslan som är farlig, ibland är den nyttig eller vad man kan kalla det - som ett försvar. Men oftast bara enfaldigt farlig.

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA