Igår var jag på ett fantastiskt bröllop. Bruden och brudgummen var vackrast i hela världen, cermonin blev super och överraskningen till brudparet i kyrkan - att alla sjöng med i en refräng av deras valda kärlekslåt - fungerade perfekt! De två sa "Ja" till varandra och det kunde inte ha varit mer inspirerande och livsbejakande.
Det är en ära att få vara med i sådana sammanhang.
Under Tysklandsresan som jag gjorde i vår med min gamla FP-klass sa någon som arbetar med utsatta i samhället på ett annat mycket inspirerande vis så här:
"När någon kommer med sina kassar och är skitig och trasig. Då blir vår uppgift att ge honom en plats. Vi måste välkomna honom och tycka om honom. Vi måste älska honom."
Så jag är inspirerad. Trött och inspirerad. Tack alla i som älskar!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
Visar inlägg med etikett Bröllop och äktenskapet.... Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bröllop och äktenskapet.... Visa alla inlägg
söndag 10 oktober 2010
söndag 28 juni 2009
Om att kasta
Fyra semesterveckor har jag och maken i år. Två har gått sin snabba gång redan och vad har vi gjort? Jo - kastat. Vi har kastat i källarförrådet och vi har kastat i klädkammaren. Förutom lite rensning i sovrummet har jag har dessutom rensat ut böcker ur bokhyllan, nästan en och en halv hyllmeter. Det är stort, i alla fall för mig.
Att rensa har blivit lättare, men det är fortfarande mycket jobbigt tycker jag. Förra gången vi rensade i källaren satt jag på betonggolvet och grät. Ja, jag grät faktiskt medan jag rensade ut trasiga gamla leksaker som jag inte riktigt kunde minnas (och några jag kom ihåg väldigt väl förstås) och grejor som jag aldrig riktigt använt men som plötsligt blev mig väldigt kära.
Den här gången hade jag tagit hjälp av olika själv-hjälps-böcker för att peppa upp mig inför uppgiften. Olika böcker och nätverk hade fått igång mig och min förståelse över att man måste rensa om man ska få någon ordning. Jag har mycket långt kvar men jag är på väg...
Har du också problem med såna här grejor och behöver uppamma geist innan rensningsprojektet?
Jag rekommenderar:
Sink Reflections av Marla Cilley (och därigenom Flylady.net som är ett nätverk för oss som är oorganiserade från start, man blir medlem gratis och kan få en massa stöd, och mailbombning).
Ordning och reda - inifrån och ut av Julie Morgenstern (tyvärr slut på förlaget men går kanske att få tag på utomlands, Julie Morgenstern är amerikan från början och den engelska titeln är Organization - from the inside out. Den är jättebra och har många infallsvinklar - inte bara att rensa och slänga...Kolla in JM's hemsida här).
Rensa i röran men Feng Shui av Karin Kingston
Nu ska jag rensa skrivbordet! Swootch!
Att rensa har blivit lättare, men det är fortfarande mycket jobbigt tycker jag. Förra gången vi rensade i källaren satt jag på betonggolvet och grät. Ja, jag grät faktiskt medan jag rensade ut trasiga gamla leksaker som jag inte riktigt kunde minnas (och några jag kom ihåg väldigt väl förstås) och grejor som jag aldrig riktigt använt men som plötsligt blev mig väldigt kära.
Den här gången hade jag tagit hjälp av olika själv-hjälps-böcker för att peppa upp mig inför uppgiften. Olika böcker och nätverk hade fått igång mig och min förståelse över att man måste rensa om man ska få någon ordning. Jag har mycket långt kvar men jag är på väg...
Har du också problem med såna här grejor och behöver uppamma geist innan rensningsprojektet?
Jag rekommenderar:
Sink Reflections av Marla Cilley (och därigenom Flylady.net som är ett nätverk för oss som är oorganiserade från start, man blir medlem gratis och kan få en massa stöd, och mailbombning).
Ordning och reda - inifrån och ut av Julie Morgenstern (tyvärr slut på förlaget men går kanske att få tag på utomlands, Julie Morgenstern är amerikan från början och den engelska titeln är Organization - from the inside out. Den är jättebra och har många infallsvinklar - inte bara att rensa och slänga...Kolla in JM's hemsida här).
Rensa i röran men Feng Shui av Karin Kingston
Nu ska jag rensa skrivbordet! Swootch!
onsdag 7 januari 2009
Ett karaktärsdrag få besitter
Jag har en man som är som många andra män. Han är människa på samma sätt som alla andra är människor men på en punkt skiljer han sig åt från många.
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
torsdag 6 november 2008
Biljettköpet eller vansinnet i Prag
När jag och min make gifte oss firade vi direkt med bröllopsresa. Resan gick via flyg ner till Ungern för att fortsätta via östra Europa till Tjeckien. Det är egentligen inte resan jag vill behandla här...det är hur man kan bli behandlad av myndigheter eller liknande. Tanken på den här händelsen kom upp när jag läste min vän Annas blogg. Hon bor sedan flera år i Storbritanniens stålstad Sheffield och berättade en dråplig historia om när hon skulle gå på posten.
Från Ungern skulle vi ta tåget mot Prag. Budapest har en fantastisk tågstation, vacker och nedgången. Här arbetade några få med internationella tåg, det var lätt att hitta till biljettkassan och väl där fick vi handskrivna (!) biljetter. Det gick fort och var ett nöje.
När vi kommit fram till Prag hade vi det mycket trevligt, där är vackert och fullt av trevliga ölställen. Men servicen var kanske inte det som staden tog hem poäng på.
När vi småningom skulle resa hem visade sig Prags tågstation nämligen vara rena Kafkaromanen!
Det kändes som om ingen visste någonting.
Det fanns ungefär trettio luckor och de flesta var stängda. Vid två fanns långa köer och vid tre andra, en bit bort, lite kortare. Ovanför luckorna fanns inga skyltar, endast siffror.
Första frågan var vart vi skulle ställa oss i kö. Vi gick till informationsdisken. Den var placerad som en korvmoj en bit därifrån. "International information" stod det där på en lapp. "Information in English" stod också att läsa i ett av fönstren.
Denna information visar sig vara den enda vi får. Kvinnan där talar nämligen inte engelska särskilt bra. Men hon skäller på oss. Och vi förstår brottsstycken, hon är arg på oss för att vi vill ha information på engelska. Jag försöker argumentera men då slutar hon helt med engelska språket och skriker endast på tjeckiska. Jag drar mig därifrån och vi bestämmer oss för att prova en av de långa köerna.
En halvtimma senare är vi framme vid luckan. Här talas heller inte engelska men vi förstår att det här inte är internationella biljetter, det kan man köpa i de andra luckorna. Mannen pekar åt höger. Han ler inte. Ingen ler.
Så ställer vi oss i nästa kö. Denna gång kommer vi lite snabbare fram till kvinnan i luckan. Hon är först behjälplig.
Jag: Vi skulle vilja köpa två biljetter till Stockholm tack.
Kvinnan i luckan: När vill ni åka?
Jag: Helst imorgon men det går bra på torsdag också.
Kvinnan i luckan (lätt irriterat): När vill ni åka?
Jag: Ehm...tja, imorgon eller torsdag.
Kvinnan i luckan (nu klart irriterat): Ja ja, men när vill ni åka?
Jag: Du menar vilken tid?
Kvinnan i luckan nickar.
Jag: När som helst...när går tågen?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte.
Jag: Ursäkta?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte. När vill ni åka?
Jag (helt förvirrad): Jag vet inte när tågen går...så det vet inte du heller? Men vem vet det då?
Kvinnan i luckan (väldigt ilsket): Det måste ni ta reda på! Det gör man i hmhmhm-luckan vid tabellinformationen.
Jag: Var ligger det någonstans då?
Kvinnan i luckan nickar lätt åt höger med huvudet åt andra sidan stationen:
De stänger om fem minuter, tillägger hon.
Panik.
Vi springer runt, uppför några trappor och runt knuten (det finns nämligen en skylt åt det hållet). Ingenstans är det öppet, det verkar helt tillbommat. Vi springer nerför trapporna, eller jag springer nedför trapporna eftersom Matts mest svär.
Runt knuten igen, ännu längre ner i ett hörn finns en liten öppning och jag går in där. Innanför valvet finns ett litet rum där två personer sitter bakom nya luckor och jag störtar fram till en och frågar vart jag kan få reda på när tågen går.
Vi har tur. Det är rätt ställe! Hurra!
Mannen som jag pratar med ler lite grann i alla fall och har en dator (!) där han kan visa när tågen går. Han skriver ut en tabell till mig, för morgondagen och en för torsdagen.
Man ser tydligt de byten av tåg man måste göra.
Härligt.
Tillbaka till internationella luckorna. Kön går långsamt framåt. Väl framme hos samma kvinna (jag tänkte att det skulle vara enklare än att förklara igen...) frågar jag ytterligare en gång om två biljetter till Stockholm.
Kvinnan i luckan: När ska ni åka?
Jag (stolt): Klockan 9:12.
Kvinnan i luckan: Och ni vill åka imorgon? Klockan 9:12?
Jag: Ja, just det.
Paus
Kvinnan i luckan: Och vart ville ni åka?
Jag: Stockholm, Sverige.
Kvinnan i luckan (kallt): Det går inte.
Jag (förfärat - jag har ju gjort allting och stått i fem köer!): Va?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte att åka till Stockholm.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Ja men varför? Vi har ju fått fram tiden för avgång, det står ju här hur vi ska åka!
Kvinnan i luckan (iskallt och utan ansiktsuttryck): Ja, men det går ändå inte.
Paus - jag försöker tänka, det är svårt. Varför skulle hon inte säga det från början? Och varför skulle det inte gå att köpa en biljett till Stockholm? Jag famlar efter halmstrån...kanske kan vi komma någon annanstans där inte alla är vansinniga...
Jag: Kan vi köpa biljetter till en annanstans plats i Europa?
Kvinnan i luckan: ?
Jag: Alltså…kan vi köpa biljetter till Berlin?
Kvinnan i luckan: Ja det går bra.
Jag börjar fatta och flyttar mig längre norrut: Kan vi åka till Köpenhamn?
Kvinnan i luckan: Ja det kan ni göra.
Jag: Så vi kan inte köpa biljetter till Stockholm men till Köpenhamn går det bra?
Kort nick från Kvinnan i luckan.
Jag (desperat): Då vill vi köpa två biljetter till Köpenhamn och vi vill åka vid 9:12 imorgon.
Kvinnan i luckan: Vilket tåg ska ni åka? Vilket nummer har det?
Jag läser febrilt min lapp och där, underbara syn, finns ett tågnummer med!
Jag läser innantill och kvinnan knappar in någonting, hon nämner en summa som vi ska betala och jag tar fram mitt Visa-kort.
Kvinnan i luckan: Det där kan du inte betala med.
Jag: Va?
Kvinnan i luckan: Du måste gå till luckan här bredvid. Det är den enda som tar kort.
Vi ställer oss i nästa kö. Vad ska vi annars göra? Matts är arg och går iväg lite då och då och skriker i den tomma salen. När vi kommit fram till rätt lucka (förhoppningsvis) haspar jag snabbt ur mig all information och jag ser hur han knappar och jag får tydligen godkänt eftersom jag kan lämna kort och så småningom får två biljetter med byte i Berlin.
Pust och stön.
Äntligen.
AB IMO PÉCTORE!
Från Ungern skulle vi ta tåget mot Prag. Budapest har en fantastisk tågstation, vacker och nedgången. Här arbetade några få med internationella tåg, det var lätt att hitta till biljettkassan och väl där fick vi handskrivna (!) biljetter. Det gick fort och var ett nöje.
När vi kommit fram till Prag hade vi det mycket trevligt, där är vackert och fullt av trevliga ölställen. Men servicen var kanske inte det som staden tog hem poäng på.
När vi småningom skulle resa hem visade sig Prags tågstation nämligen vara rena Kafkaromanen!
Det kändes som om ingen visste någonting.
Det fanns ungefär trettio luckor och de flesta var stängda. Vid två fanns långa köer och vid tre andra, en bit bort, lite kortare. Ovanför luckorna fanns inga skyltar, endast siffror.
Första frågan var vart vi skulle ställa oss i kö. Vi gick till informationsdisken. Den var placerad som en korvmoj en bit därifrån. "International information" stod det där på en lapp. "Information in English" stod också att läsa i ett av fönstren.
Denna information visar sig vara den enda vi får. Kvinnan där talar nämligen inte engelska särskilt bra. Men hon skäller på oss. Och vi förstår brottsstycken, hon är arg på oss för att vi vill ha information på engelska. Jag försöker argumentera men då slutar hon helt med engelska språket och skriker endast på tjeckiska. Jag drar mig därifrån och vi bestämmer oss för att prova en av de långa köerna.
En halvtimma senare är vi framme vid luckan. Här talas heller inte engelska men vi förstår att det här inte är internationella biljetter, det kan man köpa i de andra luckorna. Mannen pekar åt höger. Han ler inte. Ingen ler.
Så ställer vi oss i nästa kö. Denna gång kommer vi lite snabbare fram till kvinnan i luckan. Hon är först behjälplig.
Jag: Vi skulle vilja köpa två biljetter till Stockholm tack.
Kvinnan i luckan: När vill ni åka?
Jag: Helst imorgon men det går bra på torsdag också.
Kvinnan i luckan (lätt irriterat): När vill ni åka?
Jag: Ehm...tja, imorgon eller torsdag.
Kvinnan i luckan (nu klart irriterat): Ja ja, men när vill ni åka?
Jag: Du menar vilken tid?
Kvinnan i luckan nickar.
Jag: När som helst...när går tågen?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte.
Jag: Ursäkta?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte. När vill ni åka?
Jag (helt förvirrad): Jag vet inte när tågen går...så det vet inte du heller? Men vem vet det då?
Kvinnan i luckan (väldigt ilsket): Det måste ni ta reda på! Det gör man i hmhmhm-luckan vid tabellinformationen.
Jag: Var ligger det någonstans då?
Kvinnan i luckan nickar lätt åt höger med huvudet åt andra sidan stationen:
De stänger om fem minuter, tillägger hon.
Panik.
Vi springer runt, uppför några trappor och runt knuten (det finns nämligen en skylt åt det hållet). Ingenstans är det öppet, det verkar helt tillbommat. Vi springer nerför trapporna, eller jag springer nedför trapporna eftersom Matts mest svär.
Runt knuten igen, ännu längre ner i ett hörn finns en liten öppning och jag går in där. Innanför valvet finns ett litet rum där två personer sitter bakom nya luckor och jag störtar fram till en och frågar vart jag kan få reda på när tågen går.
Vi har tur. Det är rätt ställe! Hurra!
Mannen som jag pratar med ler lite grann i alla fall och har en dator (!) där han kan visa när tågen går. Han skriver ut en tabell till mig, för morgondagen och en för torsdagen.
Man ser tydligt de byten av tåg man måste göra.
Härligt.
Tillbaka till internationella luckorna. Kön går långsamt framåt. Väl framme hos samma kvinna (jag tänkte att det skulle vara enklare än att förklara igen...) frågar jag ytterligare en gång om två biljetter till Stockholm.
Kvinnan i luckan: När ska ni åka?
Jag (stolt): Klockan 9:12.
Kvinnan i luckan: Och ni vill åka imorgon? Klockan 9:12?
Jag: Ja, just det.
Paus
Kvinnan i luckan: Och vart ville ni åka?
Jag: Stockholm, Sverige.
Kvinnan i luckan (kallt): Det går inte.
Jag (förfärat - jag har ju gjort allting och stått i fem köer!): Va?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte att åka till Stockholm.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Ja men varför? Vi har ju fått fram tiden för avgång, det står ju här hur vi ska åka!
Kvinnan i luckan (iskallt och utan ansiktsuttryck): Ja, men det går ändå inte.
Paus - jag försöker tänka, det är svårt. Varför skulle hon inte säga det från början? Och varför skulle det inte gå att köpa en biljett till Stockholm? Jag famlar efter halmstrån...kanske kan vi komma någon annanstans där inte alla är vansinniga...
Jag: Kan vi köpa biljetter till en annanstans plats i Europa?
Kvinnan i luckan: ?
Jag: Alltså…kan vi köpa biljetter till Berlin?
Kvinnan i luckan: Ja det går bra.
Jag börjar fatta och flyttar mig längre norrut: Kan vi åka till Köpenhamn?
Kvinnan i luckan: Ja det kan ni göra.
Jag: Så vi kan inte köpa biljetter till Stockholm men till Köpenhamn går det bra?
Kort nick från Kvinnan i luckan.
Jag (desperat): Då vill vi köpa två biljetter till Köpenhamn och vi vill åka vid 9:12 imorgon.
Kvinnan i luckan: Vilket tåg ska ni åka? Vilket nummer har det?
Jag läser febrilt min lapp och där, underbara syn, finns ett tågnummer med!
Jag läser innantill och kvinnan knappar in någonting, hon nämner en summa som vi ska betala och jag tar fram mitt Visa-kort.
Kvinnan i luckan: Det där kan du inte betala med.
Jag: Va?
Kvinnan i luckan: Du måste gå till luckan här bredvid. Det är den enda som tar kort.
Vi ställer oss i nästa kö. Vad ska vi annars göra? Matts är arg och går iväg lite då och då och skriker i den tomma salen. När vi kommit fram till rätt lucka (förhoppningsvis) haspar jag snabbt ur mig all information och jag ser hur han knappar och jag får tydligen godkänt eftersom jag kan lämna kort och så småningom får två biljetter med byte i Berlin.
Pust och stön.
Äntligen.
AB IMO PÉCTORE!
torsdag 9 oktober 2008
...och så blev det
Blomster!
En fin bukett på köksbordet och så gick vi ut och åt. Restaurang Minerva på Kungsstensgatan här i Stockholm. Okej. Det är helt fantastiskt där. Tiden har stått stilla och atmosfären måste beskrivas.
Första gången vi var där, jag och Matts, var precis i början av vårt förhållande. För att visa mina känslor var det självklart att jag snabbt som blixten lystrade när han meddelade (sådär i förbifarten) att han var sugen på tournedos. Så jag ringer mina föräldrar och frågar var man kan äta det och de säger på en gång; Minerva.
"Det är en kvarterskrog" säger min far och fortsätter "de har en bra Tournedos och franskt kök...de är väldigt traditionella...jag var där redan på 60-talet och det ser likadant ut".
Han hade helt rätt. Det ser likadant ut. Nu var det några år sedan vi var där och vi tror att det är nymålat, men i samma väggfärg, denna gång något ljusare i nyansen men det beror ju snarare på rökförbudet numera. (På glasdörren på väg in finns fortfarande reklamen för vita Gauloises kvar...atmosfär, atmosfär...).
Vi skulle ses där och maken kom direkt från jobbet, han var således tidig och när han bad om en ny glödlampa (för att kunna läsa) till den stora lampan med röd skärm som står på bordet visar det sig att lampan är caputt som servitrisen säger. Senare, när jag anlänt och samma servitris tar bort förrättstallrikarna, tycker hon att det ju blev bra utan det extra ljuset - "det blev ju så romantiskt"! Haha, hon förstod inte det där riktigt, när man väntar på någon "och jag förstod ju att det var en dam som väntades" så bör man odla romantiken - inte läsa!
Det är bra att boka bord för lokalen är liten och borden står tätt. Mest viktigt verkar det vara om man äter ganska tidigt (och vill komma dit mellan fem och halv sju). Klientelet är nämligen inte sådär jätteungt och hippt. Basen är folk över sextio - och då är jag ganska snäll. Där sitter tjejkompisarna som delar vin och sällskap och ger varandra orkidékvistar som de ställer upp på bordet medan de äter ("de där har säkert känt varandra sedan 30-talet" uttalar sig min make). Där sitter kvinnor som ställer käppen i hörnet och bär mycket tjocka glasögon och brunahåriga peruker över sitt gråa hår. En barnfamilj var det igår, där yngsta barnet var tio eller så.
Lugnt folk och stimmigt, röda-vit-rutiga dukar och fet mat. Det är ingen restaurang för personer som mest vill ha sallad och enkelt kycklingbröst. Här gäller smör, vitlök och möjligen en ugnsstekt tomat. En halv ugnstekt tomat.
Självklart är maten god, men den är lite ojämn, lite dyr och sådär lite som klientelet, varken hippt eller jätteungt - men det gör ju ingenting. Om man väljer sniglar så får man sex stycken och man ser att de bara är uppvärmda (utan att ens tillsätta extra vitlök vilket var det enda jag var lite besviken på) detsamma gällde hummersoppan som enligt Matts var köpes. Jag vet inte, det jag vet är att det var gott.
Och Underbart Traditionellt.
Jag och Matts har varit där flera gånger och det känns bra varje gång, lite fetare om magen går man därifrån och tja...atmosfären är så härlig...det är värt skörbjugg och behov av grönsaker i en vecka.
Fram för fler traditionella och härliga krogar med unik atmosfär - det finns så mycket strömlinjeformat som vi håller oss till redan!
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
En fin bukett på köksbordet och så gick vi ut och åt. Restaurang Minerva på Kungsstensgatan här i Stockholm. Okej. Det är helt fantastiskt där. Tiden har stått stilla och atmosfären måste beskrivas.
Första gången vi var där, jag och Matts, var precis i början av vårt förhållande. För att visa mina känslor var det självklart att jag snabbt som blixten lystrade när han meddelade (sådär i förbifarten) att han var sugen på tournedos. Så jag ringer mina föräldrar och frågar var man kan äta det och de säger på en gång; Minerva.
"Det är en kvarterskrog" säger min far och fortsätter "de har en bra Tournedos och franskt kök...de är väldigt traditionella...jag var där redan på 60-talet och det ser likadant ut".
Han hade helt rätt. Det ser likadant ut. Nu var det några år sedan vi var där och vi tror att det är nymålat, men i samma väggfärg, denna gång något ljusare i nyansen men det beror ju snarare på rökförbudet numera. (På glasdörren på väg in finns fortfarande reklamen för vita Gauloises kvar...atmosfär, atmosfär...).
Vi skulle ses där och maken kom direkt från jobbet, han var således tidig och när han bad om en ny glödlampa (för att kunna läsa) till den stora lampan med röd skärm som står på bordet visar det sig att lampan är caputt som servitrisen säger. Senare, när jag anlänt och samma servitris tar bort förrättstallrikarna, tycker hon att det ju blev bra utan det extra ljuset - "det blev ju så romantiskt"! Haha, hon förstod inte det där riktigt, när man väntar på någon "och jag förstod ju att det var en dam som väntades" så bör man odla romantiken - inte läsa!
Det är bra att boka bord för lokalen är liten och borden står tätt. Mest viktigt verkar det vara om man äter ganska tidigt (och vill komma dit mellan fem och halv sju). Klientelet är nämligen inte sådär jätteungt och hippt. Basen är folk över sextio - och då är jag ganska snäll. Där sitter tjejkompisarna som delar vin och sällskap och ger varandra orkidékvistar som de ställer upp på bordet medan de äter ("de där har säkert känt varandra sedan 30-talet" uttalar sig min make). Där sitter kvinnor som ställer käppen i hörnet och bär mycket tjocka glasögon och brunahåriga peruker över sitt gråa hår. En barnfamilj var det igår, där yngsta barnet var tio eller så.
Lugnt folk och stimmigt, röda-vit-rutiga dukar och fet mat. Det är ingen restaurang för personer som mest vill ha sallad och enkelt kycklingbröst. Här gäller smör, vitlök och möjligen en ugnsstekt tomat. En halv ugnstekt tomat.
Självklart är maten god, men den är lite ojämn, lite dyr och sådär lite som klientelet, varken hippt eller jätteungt - men det gör ju ingenting. Om man väljer sniglar så får man sex stycken och man ser att de bara är uppvärmda (utan att ens tillsätta extra vitlök vilket var det enda jag var lite besviken på) detsamma gällde hummersoppan som enligt Matts var köpes. Jag vet inte, det jag vet är att det var gott.
Och Underbart Traditionellt.
Jag och Matts har varit där flera gånger och det känns bra varje gång, lite fetare om magen går man därifrån och tja...atmosfären är så härlig...det är värt skörbjugg och behov av grönsaker i en vecka.
Fram för fler traditionella och härliga krogar med unik atmosfär - det finns så mycket strömlinjeformat som vi håller oss till redan!
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
Bröllopsdag
Idag är det fyra år sedan jag och maken knöt band i Högalids kyrka. Den dagen var underbar och full av vänner och familj och romantik. Som vanligt kollar jag upp bröllopsdagen och vilket material som är förknippat med den...ibland är det bra som utgångspunkt för eventuell present. I år är det blomster....ehm....okej.
Vad ska jag köpa då? Haha. Matts har mer hårda intressen, inte macho så, men lite mer pojkinriktat. (Jag får nog skriva något om manligt och kvinnligt någon gång...det är ett spännande och ofta upprörande ämne).
Men det är klart, maken är ju faktiskt intresserad av att det är fint hemma...kanske kan jag kirra en fin bukett...det är ju enkelt också, och vackert.
Eller en ny orkidé till samlingen - fast då blir det kanske mer en present till mig än till honom?
Det tål att tänkas på liksom vad vi ska ha att äta? Det hela får nog bli ett äkta äventyr!
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
Vad ska jag köpa då? Haha. Matts har mer hårda intressen, inte macho så, men lite mer pojkinriktat. (Jag får nog skriva något om manligt och kvinnligt någon gång...det är ett spännande och ofta upprörande ämne).
Men det är klart, maken är ju faktiskt intresserad av att det är fint hemma...kanske kan jag kirra en fin bukett...det är ju enkelt också, och vackert.
Eller en ny orkidé till samlingen - fast då blir det kanske mer en present till mig än till honom?
Det tål att tänkas på liksom vad vi ska ha att äta? Det hela får nog bli ett äkta äventyr!
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)