...och så blev det

Blomster!
En fin bukett på köksbordet och så gick vi ut och åt. Restaurang Minerva på Kungsstensgatan här i Stockholm. Okej. Det är helt fantastiskt där. Tiden har stått stilla och atmosfären måste beskrivas.

Första gången vi var där, jag och Matts, var precis i början av vårt förhållande. För att visa mina känslor var det självklart att jag snabbt som blixten lystrade när han meddelade (sådär i förbifarten) att han var sugen på tournedos. Så jag ringer mina föräldrar och frågar var man kan äta det och de säger på en gång; Minerva.
"Det är en kvarterskrog" säger min far och fortsätter "de har en bra Tournedos och franskt kök...de är väldigt traditionella...jag var där redan på 60-talet och det ser likadant ut".

Han hade helt rätt. Det ser likadant ut. Nu var det några år sedan vi var där och vi tror att det är nymålat, men i samma väggfärg, denna gång något ljusare i nyansen men det beror ju snarare på rökförbudet numera. (På glasdörren på väg in finns fortfarande reklamen för vita Gauloises kvar...atmosfär, atmosfär...).

Vi skulle ses där och maken kom direkt från jobbet, han var således tidig och när han bad om en ny glödlampa (för att kunna läsa) till den stora lampan med röd skärm som står på bordet visar det sig att lampan är caputt som servitrisen säger. Senare, när jag anlänt och samma servitris tar bort förrättstallrikarna, tycker hon att det ju blev bra utan det extra ljuset - "det blev ju så romantiskt"! Haha, hon förstod inte det där riktigt, när man väntar på någon "och jag förstod ju att det var en dam som väntades" så bör man odla romantiken - inte läsa!

Det är bra att boka bord för lokalen är liten och borden står tätt. Mest viktigt verkar det vara om man äter ganska tidigt (och vill komma dit mellan fem och halv sju). Klientelet är nämligen inte sådär jätteungt och hippt. Basen är folk över sextio - och då är jag ganska snäll. Där sitter tjejkompisarna som delar vin och sällskap och ger varandra orkidékvistar som de ställer upp på bordet medan de äter ("de där har säkert känt varandra sedan 30-talet" uttalar sig min make). Där sitter kvinnor som ställer käppen i hörnet och bär mycket tjocka glasögon och brunahåriga peruker över sitt gråa hår. En barnfamilj var det igår, där yngsta barnet var tio eller så.
Lugnt folk och stimmigt, röda-vit-rutiga dukar och fet mat. Det är ingen restaurang för personer som mest vill ha sallad och enkelt kycklingbröst. Här gäller smör, vitlök och möjligen en ugnsstekt tomat. En halv ugnstekt tomat.

Självklart är maten god, men den är lite ojämn, lite dyr och sådär lite som klientelet, varken hippt eller jätteungt - men det gör ju ingenting. Om man väljer sniglar så får man sex stycken och man ser att de bara är uppvärmda (utan att ens tillsätta extra vitlök vilket var det enda jag var lite besviken på) detsamma gällde hummersoppan som enligt Matts var köpes. Jag vet inte, det jag vet är att det var gott.
Och Underbart Traditionellt.
Jag och Matts har varit där flera gånger och det känns bra varje gång, lite fetare om magen går man därifrån och tja...atmosfären är så härlig...det är värt skörbjugg och behov av grönsaker i en vecka.

Fram för fler traditionella och härliga krogar med unik atmosfär - det finns så mycket strömlinjeformat som vi håller oss till redan!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)