Fika med en gammal vän

Om några timmar ska jag fika med Erix. Hon och jag är vana fikare, det är ju en typ av konstform för vår och senare generationer.
"Har du några förslag?" messar hon från en tråkig föreläsning.
Jag föreslår att vi antingen går till Stadsmissionen på Stortorget eller köper med oss och sitter ute vid vattnet på slottskajen. Stockholm är ju så vackert om hösten - eller...alltid. Det är klart att det blir kallare - men också billigare att fika så.

Jag gillar verkligen Stadsmissionen, det enda som är jobbigt där är att det är så många andra som också gillar det. Lokalen är ofta full trots att den är stor.
De har dock god mat och goda bakverk. Och så känns det bra att spendera pengar - nu när man ändå spenderar dem - i ett gott sammanhang.

(observera gärna ordvitsen där i slutet - nu ska jag göra en verklig parantes och tala om en helt annan sak bara för att följa min tankes röda tråd:

Jag är inte så väldigt förtjust i Fredrik och Filip - ni vet - skojarna som började i Öppna Kanalen (med palmer i plast och delad studio i Medborgarhuset) och tog sig till kanal 5 (med äkta palmer, bättre ljud- och bildkvalité och schysst "egen" studio) .

Alla andra verkar tycka de är helt fantastiska...det jag tycker är fantastiskt är alla de som är med i deras program. Ett av de inslag som jag gillar är dock, när de är i USA och snackar med en helt vansinnig man som har byggt ett helt slott i aluminium på sina ägor, han har familj och hur mycket jäkla jox som helst och jag tror att F o F åker dit för att se hur det ser ut och snacka om exentriciteten i att vara besatt av att bo i kråkslott eller något liknande. Istället möter de en människa som hela tiden kör ordvitsar..."puns" heter det på engelska. Det roligaste med inslaget är att F o F inte kan prata alls, de är helt oslagbart förvirrade och fattar ingenting. För en gångs skull känns de som att de är utan ord. Den galne Pun-mannen däremot kör hårt - så hårt att Fredrik och Filip måste dra därifrån utan att egentligen ha gjort sig roliga på mannens bekostnad. Det får läggas till i efterproduktionen med hjälp av nittiotalsretro text som ploppar upp i rutan där man räknar antal "puns". Mannen är ju klart knäpp - men inte rolig alls hur mycket ordvitsar han än kör.

Nu ska jag inte dissa den här duon helt - de gör faktiskt skitmycket uppskattat också och extra plus alltså för alla dessa orginal som de intervjuat.
Hur har de kunnat frodas och odla sin originalitet? Det är verkligen ett under när människor inte formas efter den lilla formen som vi alla kläms igenom i skolan. Hur har det kommit sig att de är som de är - och har tillåtits detta av de som lever i deras närhet?
Tänk att ingen har tagit sig ett snack tidigare...typ "ehm, du har inte funderat på att byta kläder och inte ha femtioelva katter i din etta?" eller något annat försök till struktur och fyrkantighet. Och liksom med fula och fulla gubbar är det liksom som att de aldrig riktigt har levt i en normal familjemiljö där man måste ta hänsyn till olika människor och forma sig tillsammans.

I den här frågan hoppas jag innerligt på en repris av dokumentären om Bröderna Landby
Slut på parantes)

Jag hoppas nästan, för min plånboks skull, att hon väljer alternativ B. Det är skönt att känna sig lite sådär lagom friluftsmässig när man kurar i blåsten och njuter sitt kaffe i pappersmugg. Jag ska ta med ett sittunderlag så det är varmt om baken.

"det kanske ska regna, vi möts vid tuben och bestämmer då" skriver hon nu - vi får väl se hur det går...

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)