onsdag 7 januari 2009

Ett karaktärsdrag få besitter

Jag har en man som är som många andra män. Han är människa på samma sätt som alla andra är människor men på en punkt skiljer han sig åt från många.

Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.

I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.

Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.

Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?

Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.

Ur hjärtats djup, Nanna