Dags att sova!

Så nu är klockan 00:32 och jag har blivit insläppt av en snäll väktare (det finns ingen personal i expen under natten på det här hotellet, man ringer 801 och pratar med man i bil och grön basker) som försökte skämta om att jag tappat bort nyckeln . Han testade också så att jag inte bara hittat på att jag inte kom in i korridoren.
Han kollade leg och rumskort och så gick vi upp alla trapporna (det finns ingen hiss på det här hotellet) till mig. Tack till väktaren!
När jag kommer in i rummet är jag übertrött. Jag möts av detta meddelande:

"Tyvärr kunde vi inte ordna upp problemet med din dusch idag. Du kan använda duschen i korridoren i stället. Susanne, husmor"

Tack för den ni! Haha. Jag kan ju inte gå ut heller, ur rummet utan att behöva ringa min polare väktaren igen. Så nu måste jag, om jag vill duscha (min rumsdusch är så het att man skållar sig, den går inte att vrida ner under 45 grader celcius. Blandaren har gått sönder på något sätt, jag duschade som en kanin på speed), ställa upp min dörr med några skor eller en stol eller något liknande medan jag duschar på andra sidan korridoren. Innanför ett pentry som finns där. Inte klokt vilken vistelse på hotellet!

Imorgon ska jag käka frulle med Jerry. De har i alla fall en trevlig frukostbuffé på det här hotellet. Alltid något.
God natt!

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Sent på kyrkomötet

Och så var det seminarier idag på kyrkomötet, frivilliga förvisso men jag gick villigt till Kyrkans hus här i Uppsala och fick en dos inspiration, eller ja, statistik.
Sedan hände det som jag inte trodde skulle hända. Efter att ha eftersnackat ett tag med kyrkomötesvänner på Meza's gick jag hem. Nu har jag suttit i en halvtimme och inte kunnat komma in i mitt rum. Mitt kort har slutat fungera! Fungerar inte på ytterdörr, korridordörr eller min rumsdörr! Gah! Jag vill sova!
Det får bli någon annan dag verkar det. Nu är det i alla fall någon på väg att hjälpa mig in. Hoppas detta går ganska fort i alla fall...återkommer med uppdatering.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Citat

Vi kan aldrig veta om eller när en människa kommer till tro, under tiden får vi bespisa och omfamna.

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Biskopsavtackning

Lennart Koskinen, Martin Lind och Carl-Axel Aurelius tackas av eftersom de ska gå i pension. Hoppas att alla tre upplever en god tid som pensionärer! Jag vågar mena att de oavsett emeritustitel eller ej kommer fortsätta berika Svenska kyrkan!

Ett litet inlägg på kyrkomötesbloggen...

Här kan ni läsa något jag skrivit på kyrkomötesbloggen. Jag skriver ganska sällan där men nu ser bloggens beskrivning lite annorlunda ut så det kanske blir annorlunda nu!
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Den nya dialogen

Seglora smedja inbjuder till mingel o boksamtal om boken 'Den nya dialogen' av Tomas Lindbom. Bakom dessa ryggar står tre personer. De talar om förnyelse inom församlingen. Lindbom talar om församlingsinstruktionen som 'en Guds gåva'! Men man måste internkommunicera, inte bara genom möten, utan för att bilda en helhet med mål som är genomarbetade o gemensamma. Saker måste vara flexibla o förändras, växa, i sin egen tid. Dessutom tar samtalsledaren upp en brännhet fråga som precis debatterats i plenum! Jag vet inte om det var så bra jag.

I Uppsala igen

Här ses Uppsala slott och några gula gubbar. När bilden togs var jag på väg till den andra sessionen i Kyrkomötet. Nu, när bilden läggs upp sitter jag och lyssnar på diskussionen kring församlingstillhörigheten. Jag fortsätter att vara fast i min åsikt att jag ska tillhöra den församling där jag bor.
Vi höres!

Wild world! 2

Under natten när jag väntat på K (Wild world 3 coming up!) läste jag och kommenterade några bloggar jag vanligtvis läser. I de flesta fall är detta människor jag känner, bland annat en blogg av en gammal kompis, en tjej jag studerat med. Jag kände att jag kunde publicera min kommentar utan att utelämna någon, allting ligger ju redan ute på nätet och hon har själv godkänt min kommentar för publicering. Den handlar om ett inlägg som hon skrivit som svar på en anonym kommentar hon fått. Kommentaren tycker att hon kan hitta villkorslös kärlek hos Gud och att hon ska vända sig till Jesus och Maria för bön. Du kan läsa hela inlägget här. Hela situationen fick mig att tänka på den stora vilda världen som ger oss så många törnar.

"Hej X.
Vad fint att du svarar en anonym kommentar - strongt också, men strong är du ju. Jag känner inte dig väldigt väl och eftersom vi inte har någon kontakt mer än att jag försöker läsa din blogg då och då för att se hur det går för dig så vet jag inte heller vad som hänt dig eller vad som gjort dig ledsen.
Men jag vill ändå säga några saker som jag upplevt hos dig, några positiva egenskaper som jag anser att du äger.
Jag tycker att du har nära till dina känslor, att du är rolig och egen. Jag menar att du är generös och ärlig. Och att du är "strong" som jag skrev, du kanske verkar skör - men det är du inte kära. Du är stark.
Livet är inte alltid speciellt roligt och vi människor upplever oerhörda förluster och andra smärtsamma saker i våra liv. Det är bra att reflektera över vad man kan dra för lärdom av dessa erfarenheter - så som du skriver i ditt svar till den anonyma personen. Det är ju så vi växer och lär.
Och det är i sin ordning att känna sig helt vilsen i samband med något svårt. Jag tror inte att människan alltid har nära till bön, oavsett vem man ber till, i sådana lägen. När vi är redo att sticka ut huvudet ur skalet igen, so to speak, så finns Gud säkerligen där att tala med om vi önskar det.
Jag hoppas att du hittar någon som du kan hålla i handen en stund på din väg.
Ta hand om dig. Sov, lev, gå en promenad, ät, måla naglarna med turkost eller vad du vill. Småningom går det över, det säger alla så det är säkert sant.
Kram"

Så vad tycker ni som läser det här? Är det så att smärtor går över? Kan man komma över allt som händer en här i livet? Eller är det bara upp till hur stark KASAM man har?
Och sist men inte minst - vad gör Ni, kära läsare, för att komma över något? Som tips till alla som behöver det.

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Första sessionen 2010 avslutad

Kyrkomötet träffas två gånger, sessioner, och har nu sagt adjö till Uppsala för den här gången. Vi ska ses om några veckor igen.
"Det känns mindre sorgligt att säga hej nu än i oktober, ändå" som en kamrat sa när vi sa hej då till varandra.
Kyrkomötet är oerhört roligt, inspirerande och viktigt men också oerhört intensivt, jobbigt och frustrerande. Mest handlar de där sista orden såklart om tidsbristen. Jag har haft både utskott och valberedning den här veckan. Dessutom hade jag jobbat mycket precis innan. Kanske inte världens bästa start men det är verkligen trevligt att träffas igen. Och vi talar faktiskt viktiga saker, i alla fall för mig. Och vi firar faktiskt gudstjänst tillsammans. Vi har andakter och ber tillsammans också. I kyrkomötet dånar sången, oavsett gruppsammansättning!
Jag skulle hålla i den avslutande andakten i utskottet t.ex. och tog en psalm som blivit önskad. 248, Tryggare kan ingen vara. En klassiker. Och det blev till och med stämsång i slutet!
Så även när vi stretar emot förändringar, föreslår moderniseringar och allt däremellan, även när vi har helt olika åsikter så är vi ändå alla där för kyrkans bästa och det är skönt att bli påmind om det.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Lunch bild 2

Sofija o lammfärsbiffar

Lunch 1

På Saluhallen. Ann-Sofie o Johan

Uppsalas ansikten del 2

Jag är tillbaka i gudstjänstutskottet. I rummet är det brun- o beigefärgat, mörkt o traditionsfyllt. Här är också fullt av porträtt över framstående personer inom sitt fält. Några av dessa gubbar har blivit trevliga återseenden. De blickar tålmodigt ner på oss när vi debatterar både ditt o datt.

En drink med M o J

Jag träffar Maria o Jon nu när jag ändå är i Uppsala. Vi snackar mest jobb men även kyrkomöte o allt annat mellan himmel o jord. Maria har varit ordförande i Svenska kyrkans unga o är allmänt bra, framförallt på barn- o ungdomsfrågor o idealitet.

Ca Ett foto i timmen 10.00

Gruppmöte. 72 smarta människor i samma rum. Härligt!

Ett foto i timmen (ca) 08.00

Tåget till Uppsala igen. Flyttar mig för att barnfamilj ska kunna sitta tillsammans. Hamnar bredvid suckande man, suck. Känner mig ganska glad men det sticker i ögonen.

Ansikten i Uppsala del 1

Denna kvinna står staty längst bak i Uppsala Domkyrka o jag tittar alltid till henne när jag är där. Det finns så klart svar på vad konstnären tänkte men för mig finns frågorna kvar. Är det längtan man ser i hennes blick? Eller sorg? Varför står hon så till synes tvekande? Är hon på väg eller står hon still? Vad tänker hon på i sin blåa kappa? Jag vet ju att den blå färgen är jungfru Marias färg, men det är väl inte Maria? Eller är hon en av alla Marior som finns i världen?

Kyrkomötet session 1

Som läsarna av den här lilla bloggen säkert redan vet sitter jag i Svenska kyrkans Kyrkomöte och jag har tidigare år skrivit något kring hur det är och så här...
Imorgon lovar jag att skicka några kort som representerar en liten gnutta av min tillvaro här i Uppsala där mötet hålls.
Jag funderar också på att göra en EFIT - ett foto i timmen imorgon. Bara för att visa att jag typ bara sitter i samma rum hela tiden...haha...vi får se om det är genomförbart - det är nästa fråga. Men jag lovar som sagt att skicka några foton från min tur hit den här gången.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA

Kyrkomötet öppnas

I Uppsala Domkyrka är det pampig invigning av KYRKOMÖTET 2010.

Snabb reflektion

Å så sitter vi där på tunnbanan och tittar lite extra fundersamt på varandra.
Är han en sådan där typisk rasist? En av dem som röstade på SD?
Vi blir liksom misstänksamma - vi distanserar oss ännu mer.
Enligt mig har ett av de största problemen i vår stad varit att vi distanserar oss från varandra, är rädda för varandra och därigenom, i förlängningen, slutar bry oss om andra än den innersta kretsen kring oss. När jag inte litar på andra, hur ska andra kunna lita på mig?
Känslan av samhörighet och solidaritet mot varandra är viktigt för stadens hjärta menar jag och känner ytterligare en blick på mig, Någon tittar i ögonvrån på min lusekofta med yllebroderier - typiskt en som är rasist kanske Någon tänker och blir lite kallare i hjärtat. NEJ! Bli inte det Någon - hälsa istället! Eller fråga! Och säg verkligen till mig på skarpen när jag gör något galet! Var inte rädd. Nu är det verkligen tid att stå upp för alla och stå upp för sina åsikter, kanske övertygar du någon om ett kärleksfullare sätt att se på andra människor? Kanske inte - men du har i alla fall försökt. Jag ska försöka. Jag lovar.

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA

Så var det slut...eller?!

En dag har gått efter valdagen och jag har en underlig känsla. Vi kanske i teorin skulle kunnat tänka oss en sådan utgång som det blev men verkligheten ger ändå bitter smak i munnen för mig. Jag är ju som många vet faktiskt också medlem i ett parti som gick mycket dåligt det här valet. Ett stort nederlag - och ändå känner jag mig stark i min övertygelse om att röd-gröna har bättre politik och längre perspektiv. Konstigt kanske - men håren går liksom inte ur lika snabbt som luften ur ballongerna.

När jag såg de olika valsnacken som de två blocken gjorde efter att valresultatet var relativt fastlagt (fast vi kan ju inte vara helt säkra förrän alla utlandsröster räknats och det är inte klart förrän imorgon onsdag) så blev jag verkligen stolt. De rödgröna gjorde mycket bra ifrån sig enligt min mening, de är ärliga och tydliga och ryggar inte. Kanske är det röd-gröna blocket mer troliga att kollapsa tillbaka till egna delar än alliansen men det får i så fall bli en annan fråga.


Här visar de inga sådana tendenser, snarare tvärtom. Experterna analyserar vidare och vi vanliga får hoppas på nästa val.

Psst:
Appropå Fi och annat så håller jag med Anna i sin kommentar till mitt senaste inlägg. Det viktiga är att rösta med hjärta och hjärna - inte att "taktikrösta" för att man inte tror att rösten ska räknas i det stora hela. Om alla tänkte så skulle det inte bli mycket till val. Å så har hon fått mig att nynna också!

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUPNANNA