Trenden att titta bakåt - gott nytt år 2009

Först en kommentar till skrivkrampen jag har haft - jag hade rätt (trevligt för en gångs skull :-))
Skrivkrampen försvann i och med att jag uppmanade den att visa sitt fula tryne så att jag kunde ge mig själv en smäll och gå vidare! Det sprudlar med idéer i min febriga skalle...

Just nu är det inne att vara nostalgisk. På Facebook lägger folk upp bilder på sig själva när de gick i ettan (alltså ettan lågstadiet) och kramar sina klasskompisar på skolgården eller när de gick i ettan (alltså ettan gymnasiet) och hånglar med han grabben som gick i parallellklassen och hade tandställning med blåa gummisnoddar.

Scanningen och fotograferandet av gamla solkiga bilder av forna kvarter, mössor med stora bollar, ölflaskor och semestranden är stort verkar det. Folk som närmar sig tretti börjar förstå det och drabbas av saknaden av hur det var att vakna upp med Johan med otvättat hår och rödvinsmun. Det var då man levde viskar man krampaktigt och minns med värme sin första konsert. Då var man lycklig och vi förstod inte hur lyckliga förrän det var försent.

Shit - folk är så kåta på det förflutna att de helt missar att det är bättre nu. Vem vill egentligen tillbaka? På allvar. Visst att själva tanken, den romantiskt nostalgiska tanken, kan vara lockande och att uttryck som "det var bättre förr" allt oftare trillar över våra läppar. Men inte på allvar. I alla fall inte jag. Jag trivs med mitt liv och om jag gick tillbaka och gjorde andra val (kanske för att stanna längre i ungdomens dagar) skulle jag inte få möjligheten till det här livet. Det livet kom emot mig på grund av vägvalen jag har gjort under tiden och vem kommer ihåg allt det?

Framtiden lever på en skör historietråd och det känns olustigt att börja krångla med backen nu, det är bättre att köra framåt, tuta, njuta och köra! Det är 2009 mina vänner - och allt kan hända!

Skrivkramp

Det är någonting alldeles särskilt med skrivkramp - speciellt här på bloggen.

När man först sätter igång är bloggandet
1) någonting som man kör igång för att sedan helt glömma bort (exempel Annas första blogg som hon inte kom ihåg adressen till ens och Olle Bu som inte skrivit mer än typ tre inlägg)
2) någonting som helt konsumerar dig och gör så att du skriver hela tiden, inlägg om allt möjligt, inlägg som absolut ingen (kanske med undantag av en öm moder eller fader) orkar läsa.

Jag hamnade nog i nummer två men orkade inte med det. När mitt nät dog i typ en vecka tyckte jag det var skitjobbigt men efter några dager har man fått drogen ur systemet, man är avgiftad, för att uttrycka det magstarkt.

Så nu har jag skrivkramp. Ingenting lyckas ta sig till publicering här på betraktelserna, ingenting verkar "värdigt" att publiceras.

Sådana skrupler har jag aldrig haft förut.

Jag har hela tiden tänkt att det inte är så speciellt många som läser mina nätalster och att jag inte behöver anstränga mig så mycket, men nu har jag ändå lagt på tunga bördor om att allt jag skriver och allt jag gör här på bloggen måste ha mening. Men det behöver det ju inte. Jag har ju fel och genom att skriva det här inlägget till sista punkt och sedan faktiskt trycka på knappen och publicera. På riktigt. Så har jag nog lyckats överkomma mina krampaktiga bloggdumedagstankar.

Jag hoppas det i alla fall men vi får se - tills dess - ab imo péctore!