Det är någonting alldeles särskilt med skrivkramp - speciellt här på bloggen.
När man först sätter igång är bloggandet
1) någonting som man kör igång för att sedan helt glömma bort (exempel Annas första blogg som hon inte kom ihåg adressen till ens och Olle Bu som inte skrivit mer än typ tre inlägg)
2) någonting som helt konsumerar dig och gör så att du skriver hela tiden, inlägg om allt möjligt, inlägg som absolut ingen (kanske med undantag av en öm moder eller fader) orkar läsa.
Jag hamnade nog i nummer två men orkade inte med det. När mitt nät dog i typ en vecka tyckte jag det var skitjobbigt men efter några dager har man fått drogen ur systemet, man är avgiftad, för att uttrycka det magstarkt.
Så nu har jag skrivkramp. Ingenting lyckas ta sig till publicering här på betraktelserna, ingenting verkar "värdigt" att publiceras.
Sådana skrupler har jag aldrig haft förut.
Jag har hela tiden tänkt att det inte är så speciellt många som läser mina nätalster och att jag inte behöver anstränga mig så mycket, men nu har jag ändå lagt på tunga bördor om att allt jag skriver och allt jag gör här på bloggen måste ha mening. Men det behöver det ju inte. Jag har ju fel och genom att skriva det här inlägget till sista punkt och sedan faktiskt trycka på knappen och publicera. På riktigt. Så har jag nog lyckats överkomma mina krampaktiga bloggdumedagstankar.
Jag hoppas det i alla fall men vi får se - tills dess - ab imo péctore!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag måste ju kommentera nu så att du vet att JAG läser :) Jag har saknat dina inlägg! Min första blogg var precis som du säger, alldeles för fylld med nåt slags budskap, en särskild vinkel, nåt som skulle vara fyndigt. Den glömde jag bort. Nu ser jag det nog mest som att jag skriver för mej själv faktiskt. Det blir mycket enklare så. Sen får mer eller mindre ömt inställda personer gärna läsa också, men det får helt klart och helst handla om helt meningslösa saker om Coolio, haha. Jag tror faktiskt att det är roligare att både läsa och skriva om. Så kör på bara! Din blogg har alltid varit mycket underhållande! Puss
SvaraRaderaTack Anna! För kommentar och läsning - jag tror att du har helt rätt i din inställning att man kan skriva till sig själv på något sätt...och för oss språkfantaster (?!) är det extra viktigt att hålla tangentbordet levande :-)
SvaraRadera