Något hemskt hände för några dagar sedan.
Min man tyckte att han hörde någon gå i dörren hemma i lägenheten.
Han kollade till hallen och upptäckte att dörren var olåst. Han låste och en halvtimme eller så senare upptäckte vi att någon varit inne i lägenheten och tagit vår dotters plånbok!
Det är så oerhört fräckt. Och obehagligt.
Någon okänd person har inte bara smugit sig in i vår lägenhet utan också rotat igenom K's väska som fanns i köket.
Det mest absurda är att vi var fem personer i lägenheten vid tillfället. Jag var inne i vårt sovrum, M vid sin arbetsplats, T och E i E's rum och K tittade på tv i vardagsrummet. Ändå tar sig någon så pass långt in i lägenheten och förbi alla väskor och ytterplagg i hallen.
Det är ett elände att dona med det som försvann i plånboken. Vi upptäckte saken fort nog och K hade inte några pengar på sitt konto - men det är ju så mycket som måste spärras och som måste fixas...alla kort; lånekort, medlemskort, bankkort, id-kort och hennes sl-kort.
Sedan måste man polisanmäla också. Det var ett helt projekt bara det.
K var så skakad att hon skrev fel hela tiden. Det är chockande när sådant här händer - när jag var liten var dörren alltid olåst. Det är slut med det nu. Så kanske bör jag haka på den där bakåtsträvande trenden som jag skrev om för ett tag sedan...kanske måste jag ändå säga att vissa saker, ja - vissa saker var bättre förr.
Ab imo péctore (ur hjärtats djup)
måndag 12 januari 2009
onsdag 7 januari 2009
Ett karaktärsdrag få besitter
Jag har en man som är som många andra män. Han är människa på samma sätt som alla andra är människor men på en punkt skiljer han sig åt från många.
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
Förmågan att be om ursäkt för någonting eller ens säga förlåt blir mer och mer ovanlig i vårt samhälle. Vi skyller ifrån oss, vi tar inte till oss, vi säger att det är så världen ser ut och att alla är individer utan ansvar.
Men det är vi.
I julklapp fick jag en bok - Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar av Ann Heberlein.
Den behandlar bland annat det här ämnet, jag har inte läst ut den men än så länge är den intressant och någonstans är den lite hårresande. För jag förstår att författarinnan har rätt men jag har inte riktigt hajjat det. Den får mig också att inse någonting helt annat.
Det finns någon slags mörkerseende i livet och jag har en känsla av att jag tror att världen ser ut på ett annat sätt än det faktiskt gör.
Det är som med modet, vi kallar det åttiotalsmode men jag är uppvuxen in på nittiotalet med axelvaddar och joxat hår. Trenden ligger kvar. Det finns en förskjutning i tiden, en tröghet i vårt sätt att se världen. Kanske tror jag att världen ser likadan ut som när jag gick i gymnasiet för tio år sedan men så är det inte - eller?
Såå, min man då?
Han ber om ursäkt. En ovanlig kvalité hos en människa. En ännu ovanligare kvalité hos en man. Men jag har en som gör det hemma och det tackar jag för.
Ur hjärtats djup, Nanna
tisdag 6 januari 2009
Tiden rinner iväg framför nätet
Idag har jag surfat.
Nästan hela dagen.
Det har varit underbart härligt och bra men det tar ju sådan tid. Tiden går olika fort beroende på var du befinner dig och vad du gör.
Exempel på när tiden går långsamt - trafikstockning, köer i affären, när SL har "problem i trafiken".
Exempel på när tiden går fort fort fort - när du är försenad till pendeltåget, när du surfar, när du ordnar inför en fest.
Just idag har jag dessutom spelat dataspel. Det är ett alltmer vanligt tidsfördriv, även långt upp i åldrarna. Problemet är att det är beroendeframkallande (och säg inte att det inte är det för jag har suttit och lyssnat på timtal av föreläsningar i ämnet under en forumdag i skolan).
Alla sitter som klistrade och tiden rinner iväg.
Jag har skolkamrater som sitter hela nätterna och spelar WoW (World of Warcraft - ett enormt rollspel där man krigar med eller mot varandra i en enorm virtuell värld) och sömnbestulna och hårruffsade kommer till skolan i mjukisbyxor dagen efteråt.
Min svärson har mycket svårt att slita sig - han sitter hela nätterna och vänder på dygnet. Det är nästan som hans heltidsjobb.
Min man är periodare som spelar Civ (Civilisation - ett spel där man styr en stad som blir ett område med flera städer som växer till att bli ett imperium och så vidare) och då gör han bara det innan han lägger skivan på hyllan i vardagsrummet i några månader till nästa craving kommer över honom.
För några år sedan kom min kompis A hem till min kompis E enbart för att spela Sims.
(The Sims i olika versioner handlar om att dona med sina Simmar - människor som ser ut som du bestämmer, lever i det hus du "byggt" och inrett och klär sig i de kläder du bestämmer. De gör till och med det du bestämmer - ex har sex och skaffar barn eller äter eller blir sparkade från jobbet).
Hon satte sig ner framför datorn och medan jag och E snackade och drack te i köket ordnade hon det med sina Simmar.
Idag har jag alltså använt min egen lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Skönt men tidsproblematiskt.
Tack för internäätet, denna underbara uppfinning som invaderat våra liv så, på gott och ont.
ab imo péctore!
Nästan hela dagen.
Det har varit underbart härligt och bra men det tar ju sådan tid. Tiden går olika fort beroende på var du befinner dig och vad du gör.
Exempel på när tiden går långsamt - trafikstockning, köer i affären, när SL har "problem i trafiken".
Exempel på när tiden går fort fort fort - när du är försenad till pendeltåget, när du surfar, när du ordnar inför en fest.
Just idag har jag dessutom spelat dataspel. Det är ett alltmer vanligt tidsfördriv, även långt upp i åldrarna. Problemet är att det är beroendeframkallande (och säg inte att det inte är det för jag har suttit och lyssnat på timtal av föreläsningar i ämnet under en forumdag i skolan).
Alla sitter som klistrade och tiden rinner iväg.
Jag har skolkamrater som sitter hela nätterna och spelar WoW (World of Warcraft - ett enormt rollspel där man krigar med eller mot varandra i en enorm virtuell värld) och sömnbestulna och hårruffsade kommer till skolan i mjukisbyxor dagen efteråt.
Min svärson har mycket svårt att slita sig - han sitter hela nätterna och vänder på dygnet. Det är nästan som hans heltidsjobb.
Min man är periodare som spelar Civ (Civilisation - ett spel där man styr en stad som blir ett område med flera städer som växer till att bli ett imperium och så vidare) och då gör han bara det innan han lägger skivan på hyllan i vardagsrummet i några månader till nästa craving kommer över honom.
För några år sedan kom min kompis A hem till min kompis E enbart för att spela Sims.
(The Sims i olika versioner handlar om att dona med sina Simmar - människor som ser ut som du bestämmer, lever i det hus du "byggt" och inrett och klär sig i de kläder du bestämmer. De gör till och med det du bestämmer - ex har sex och skaffar barn eller äter eller blir sparkade från jobbet).
Hon satte sig ner framför datorn och medan jag och E snackade och drack te i köket ordnade hon det med sina Simmar.
Idag har jag alltså använt min egen lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Skönt men tidsproblematiskt.
Tack för internäätet, denna underbara uppfinning som invaderat våra liv så, på gott och ont.
ab imo péctore!
söndag 4 januari 2009
Trenden att titta bakåt - gott nytt år 2009
Först en kommentar till skrivkrampen jag har haft - jag hade rätt (trevligt för en gångs skull :-))
Skrivkrampen försvann i och med att jag uppmanade den att visa sitt fula tryne så att jag kunde ge mig själv en smäll och gå vidare! Det sprudlar med idéer i min febriga skalle...
Just nu är det inne att vara nostalgisk. På Facebook lägger folk upp bilder på sig själva när de gick i ettan (alltså ettan lågstadiet) och kramar sina klasskompisar på skolgården eller när de gick i ettan (alltså ettan gymnasiet) och hånglar med han grabben som gick i parallellklassen och hade tandställning med blåa gummisnoddar.
Scanningen och fotograferandet av gamla solkiga bilder av forna kvarter, mössor med stora bollar, ölflaskor och semestranden är stort verkar det. Folk som närmar sig tretti börjar förstå det och drabbas av saknaden av hur det var att vakna upp med Johan med otvättat hår och rödvinsmun. Det var då man levde viskar man krampaktigt och minns med värme sin första konsert. Då var man lycklig och vi förstod inte hur lyckliga förrän det var försent.
Shit - folk är så kåta på det förflutna att de helt missar att det är bättre nu. Vem vill egentligen tillbaka? På allvar. Visst att själva tanken, den romantiskt nostalgiska tanken, kan vara lockande och att uttryck som "det var bättre förr" allt oftare trillar över våra läppar. Men inte på allvar. I alla fall inte jag. Jag trivs med mitt liv och om jag gick tillbaka och gjorde andra val (kanske för att stanna längre i ungdomens dagar) skulle jag inte få möjligheten till det här livet. Det livet kom emot mig på grund av vägvalen jag har gjort under tiden och vem kommer ihåg allt det?
Framtiden lever på en skör historietråd och det känns olustigt att börja krångla med backen nu, det är bättre att köra framåt, tuta, njuta och köra! Det är 2009 mina vänner - och allt kan hända!
Skrivkrampen försvann i och med att jag uppmanade den att visa sitt fula tryne så att jag kunde ge mig själv en smäll och gå vidare! Det sprudlar med idéer i min febriga skalle...
Just nu är det inne att vara nostalgisk. På Facebook lägger folk upp bilder på sig själva när de gick i ettan (alltså ettan lågstadiet) och kramar sina klasskompisar på skolgården eller när de gick i ettan (alltså ettan gymnasiet) och hånglar med han grabben som gick i parallellklassen och hade tandställning med blåa gummisnoddar.
Scanningen och fotograferandet av gamla solkiga bilder av forna kvarter, mössor med stora bollar, ölflaskor och semestranden är stort verkar det. Folk som närmar sig tretti börjar förstå det och drabbas av saknaden av hur det var att vakna upp med Johan med otvättat hår och rödvinsmun. Det var då man levde viskar man krampaktigt och minns med värme sin första konsert. Då var man lycklig och vi förstod inte hur lyckliga förrän det var försent.
Shit - folk är så kåta på det förflutna att de helt missar att det är bättre nu. Vem vill egentligen tillbaka? På allvar. Visst att själva tanken, den romantiskt nostalgiska tanken, kan vara lockande och att uttryck som "det var bättre förr" allt oftare trillar över våra läppar. Men inte på allvar. I alla fall inte jag. Jag trivs med mitt liv och om jag gick tillbaka och gjorde andra val (kanske för att stanna längre i ungdomens dagar) skulle jag inte få möjligheten till det här livet. Det livet kom emot mig på grund av vägvalen jag har gjort under tiden och vem kommer ihåg allt det?
Framtiden lever på en skör historietråd och det känns olustigt att börja krångla med backen nu, det är bättre att köra framåt, tuta, njuta och köra! Det är 2009 mina vänner - och allt kan hända!
Skrivkramp
Det är någonting alldeles särskilt med skrivkramp - speciellt här på bloggen.
När man först sätter igång är bloggandet
1) någonting som man kör igång för att sedan helt glömma bort (exempel Annas första blogg som hon inte kom ihåg adressen till ens och Olle Bu som inte skrivit mer än typ tre inlägg)
2) någonting som helt konsumerar dig och gör så att du skriver hela tiden, inlägg om allt möjligt, inlägg som absolut ingen (kanske med undantag av en öm moder eller fader) orkar läsa.
Jag hamnade nog i nummer två men orkade inte med det. När mitt nät dog i typ en vecka tyckte jag det var skitjobbigt men efter några dager har man fått drogen ur systemet, man är avgiftad, för att uttrycka det magstarkt.
Så nu har jag skrivkramp. Ingenting lyckas ta sig till publicering här på betraktelserna, ingenting verkar "värdigt" att publiceras.
Sådana skrupler har jag aldrig haft förut.
Jag har hela tiden tänkt att det inte är så speciellt många som läser mina nätalster och att jag inte behöver anstränga mig så mycket, men nu har jag ändå lagt på tunga bördor om att allt jag skriver och allt jag gör här på bloggen måste ha mening. Men det behöver det ju inte. Jag har ju fel och genom att skriva det här inlägget till sista punkt och sedan faktiskt trycka på knappen och publicera. På riktigt. Så har jag nog lyckats överkomma mina krampaktiga bloggdumedagstankar.
Jag hoppas det i alla fall men vi får se - tills dess - ab imo péctore!
När man först sätter igång är bloggandet
1) någonting som man kör igång för att sedan helt glömma bort (exempel Annas första blogg som hon inte kom ihåg adressen till ens och Olle Bu som inte skrivit mer än typ tre inlägg)
2) någonting som helt konsumerar dig och gör så att du skriver hela tiden, inlägg om allt möjligt, inlägg som absolut ingen (kanske med undantag av en öm moder eller fader) orkar läsa.
Jag hamnade nog i nummer två men orkade inte med det. När mitt nät dog i typ en vecka tyckte jag det var skitjobbigt men efter några dager har man fått drogen ur systemet, man är avgiftad, för att uttrycka det magstarkt.
Så nu har jag skrivkramp. Ingenting lyckas ta sig till publicering här på betraktelserna, ingenting verkar "värdigt" att publiceras.
Sådana skrupler har jag aldrig haft förut.
Jag har hela tiden tänkt att det inte är så speciellt många som läser mina nätalster och att jag inte behöver anstränga mig så mycket, men nu har jag ändå lagt på tunga bördor om att allt jag skriver och allt jag gör här på bloggen måste ha mening. Men det behöver det ju inte. Jag har ju fel och genom att skriva det här inlägget till sista punkt och sedan faktiskt trycka på knappen och publicera. På riktigt. Så har jag nog lyckats överkomma mina krampaktiga bloggdumedagstankar.
Jag hoppas det i alla fall men vi får se - tills dess - ab imo péctore!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)