Åh så kom tjuvar krypande

Något hemskt hände för några dagar sedan.
Min man tyckte att han hörde någon gå i dörren hemma i lägenheten.
Han kollade till hallen och upptäckte att dörren var olåst. Han låste och en halvtimme eller så senare upptäckte vi att någon varit inne i lägenheten och tagit vår dotters plånbok!

Det är så oerhört fräckt. Och obehagligt.

Någon okänd person har inte bara smugit sig in i vår lägenhet utan också rotat igenom K's väska som fanns i köket.

Det mest absurda är att vi var fem personer i lägenheten vid tillfället. Jag var inne i vårt sovrum, M vid sin arbetsplats, T och E i E's rum och K tittade på tv i vardagsrummet. Ändå tar sig någon så pass långt in i lägenheten och förbi alla väskor och ytterplagg i hallen.

Det är ett elände att dona med det som försvann i plånboken. Vi upptäckte saken fort nog och K hade inte några pengar på sitt konto - men det är ju så mycket som måste spärras och som måste fixas...alla kort; lånekort, medlemskort, bankkort, id-kort och hennes sl-kort.
Sedan måste man polisanmäla också. Det var ett helt projekt bara det.

K var så skakad att hon skrev fel hela tiden. Det är chockande när sådant här händer - när jag var liten var dörren alltid olåst. Det är slut med det nu. Så kanske bör jag haka på den där bakåtsträvande trenden som jag skrev om för ett tag sedan...kanske måste jag ändå säga att vissa saker, ja - vissa saker var bättre förr.

Ab imo péctore (ur hjärtats djup)