Rasism - och jag märker inte en sjättedel

Först måste jag skriva om att jag skrev på en lista mot nazistvåld ute på stan i förra veckan och innan jag gick därifrån så slängde jag lite käft med killen med listan. Han hade väldigt mycket åsikter om nazister, inga positiva som ni förstår. Utan att föredra hela samtalet mellan oss så ville han väldigt gärna övertyga mig om vissa saker - bla att man inte skulle tillåta nazister att demonstrera - vilket jag var helt emot, av principskäl. En sak han sa då när jag försökte bredda debatten tänkte jag inte på förrän igår...
"Du kan välja" sa han "du är svensk, du ser svensk ut. Du kan välja. Men om en svart tjej eller kille kommer i närheten av dem så smädar de honom eller henne och skriker och är hotfulla."

Vår diskussion tog oss inte längre.
Jag kunde inte rubba min åsikt om just åsiktsfrihet och att vi alla har rätt att demonstrera - även de som inte har samma åsikt som vi själva, till och med dem som är helt emot allt vad människovärde och demokrati heter. Han kunde inte dämpa sin frustration. Förvisso förståeligt.

Eftersom jag "ser så svensk ut" får jag aldrig höra några rasistiska kommentarer men igår hörde jag en som fick mig att studsa till lite. Jag vet ju att människor har rasistiska åsikter - men på något sätt förstår jag det inte riktigt...

Jag var på väg genom spärrarna i Märsta och framför mig stod en kvinna och talade i mobiltelefon samtidigt som hon skulle genom spärren. Den hon valt fungerade inte så hon bytte till den bredvid.
Och så hände det. En halv sekund. En kort, liten (?), kommentar...
Framför henne står en kvinna som också ska genom spärren...vi kör det i slow-motion.

Precis innan den första kvinnan ska dra sitt kort vänder hon sig om mot kvinnan med mobilen och väääser
"Stå inte så nära mig!"
Det går en sekund innan jag förstår. Hon väser det till kvinnan för att hon är svart. För att hon är svart vill hon inte att hon ska stå så nära henne.

Obehagligt. Mycket mycket obehagligt. Och svårt att förstå om man inte själv drabbas. Jag börjar förstå vad mannen som demonstrerade mot nazistvåld pratade om.
Det är det där jag inte kan förstå, det där jag inte "kan välja". Och jag är så tacksam för det, skamset tacksam.

Obehagligt. Mycket mycket snabbt. Och mycket mycket obehagligt.

Överraskning på tuben

Idag har jag åkt mycket tåg. Men istället för att tala om vad alla normala bloggare skulle göra kommer jag endast att nämna dagens kaos lite grann och istället fokusera på en överraskning som väntade mig på min färd hem ikväll.

Först då...elfel. Ja - är det inte typiskt. Idag blev jag, förutom sen, också evakuerad...en story i sig. Mikrofonrösten var ovanligt rädd och artig..."ursäkta...slå mig inte..." ungefär. Tyst och försynt berättade han att vi måste evakueras från tåget och att vi måste vänta på personal. En metallstege ner från tåget och en lång väg tillbaka till centralen. Ojojoj.

För det andra vill jag bara säga att det känns helt otryggt det här med elfel. Vad sjutton...tänk om det händer något värre och elen brakar - det kommer inte bara bli kaos utan farligt också....var finns backupen? Någonting måste ju finnas som skydd så att inte sådant här får hända? Eller finns inte det? Tänk om det blir krig? Eller vi utsätts för ett terrordåd? Vad göra då?

Nu till fokuset då...jag blev knackad på axeln när jag och Matts klev ur tunnelbanan ikväll.
"Heter du möjligtvis Nanna?"
"Jaaa??" (jag sa det nästan förvånat...som om jag egentligen inte hette Nanna ;-))
"Jag heter Sandra Lindqvist och jag gick på dagis med dig..."

Herre Gud! Jag har alltså förändrat mig så lite att man inte bara känner igen mig från dagis - utan också kommer ihåg mitt namn och funderar på vad som har "hänt med mig" som hon uttryckte det.

Jag kände igen henne också...men jag hade aldrig kunnat komma på hennes namn - eller placerat henne till dagis.

Vi har gått på killingen och geten i flera år - men sådant minne har inte jag.
Jag är stum av beundran inför Sandras dock. Wow.

Ab imo péctore!