Överraskning på tuben

Idag har jag åkt mycket tåg. Men istället för att tala om vad alla normala bloggare skulle göra kommer jag endast att nämna dagens kaos lite grann och istället fokusera på en överraskning som väntade mig på min färd hem ikväll.

Först då...elfel. Ja - är det inte typiskt. Idag blev jag, förutom sen, också evakuerad...en story i sig. Mikrofonrösten var ovanligt rädd och artig..."ursäkta...slå mig inte..." ungefär. Tyst och försynt berättade han att vi måste evakueras från tåget och att vi måste vänta på personal. En metallstege ner från tåget och en lång väg tillbaka till centralen. Ojojoj.

För det andra vill jag bara säga att det känns helt otryggt det här med elfel. Vad sjutton...tänk om det händer något värre och elen brakar - det kommer inte bara bli kaos utan farligt också....var finns backupen? Någonting måste ju finnas som skydd så att inte sådant här får hända? Eller finns inte det? Tänk om det blir krig? Eller vi utsätts för ett terrordåd? Vad göra då?

Nu till fokuset då...jag blev knackad på axeln när jag och Matts klev ur tunnelbanan ikväll.
"Heter du möjligtvis Nanna?"
"Jaaa??" (jag sa det nästan förvånat...som om jag egentligen inte hette Nanna ;-))
"Jag heter Sandra Lindqvist och jag gick på dagis med dig..."

Herre Gud! Jag har alltså förändrat mig så lite att man inte bara känner igen mig från dagis - utan också kommer ihåg mitt namn och funderar på vad som har "hänt med mig" som hon uttryckte det.

Jag kände igen henne också...men jag hade aldrig kunnat komma på hennes namn - eller placerat henne till dagis.

Vi har gått på killingen och geten i flera år - men sådant minne har inte jag.
Jag är stum av beundran inför Sandras dock. Wow.

Ab imo péctore!