Trafikinformation och vagnar till mörkare platser...

”Trafikinformation. Nästa pendeltåg mot Upplands-Väsby är sexton minuter försenat. Nästa tåg mot Upplands-Väsby befinner sig nu i Jakobsberg och är sexton minuter försenat.”

Mikronfonrösten låter tydligt i högtalarna.

När Märstatåget mjukt rullar in på Södra Station är det fullt med folk, självklart. Några går ut på perrongen medan andra mödosamt tränger sig ut. Man hör muttrande från passagerarna. Senare står jag i mitten, precis mellan dörrparen, bredvid en mor och en dotter. De är båda korta till växten, allvarliga ögon. Dotterns fingertoppar söker sig till mammans och när Centralen närmar sig hjälper modern henne med ryggsäcken. Den är lila och har vadderade axelremmar.

Så funderar jag på hur det skulle vara om det här var ett helt annat tåg. Ett utan säten, bara stora vagnar. Packade med oss, med människor. Tänk om vi var på väg till något annat än jobb och skola. Om vi skulle arbeta tills vi stupade, kanske känna att vi kunde tänka oss att ligga bredvid en död man i några dagar för att få hans ranson med mat – som i Mannen utan öde? Tänk om det var vi? Om orsaken var att vi var troende, att vi var muslimer, kristna och judar. För att vi var buddister eller glasögonormar eller lockhåriga. Eller för att vi bär kjol eller jeans idag.

Tänk om det var vi…

De hade mikrofonröst då också. Lite mer skrällig, men antagligen lika saklig. Gör si, gör så. Nästa tåg från yttervärlden är sexton minuter sent. Nästa tåg mot ugnarna befinner sig nu i Jakobsberg

Ab imo péctore - Ur hjärtats djup //Nanna

Under ytan

Det händer hela tiden grejor som jag inte förstår. Saker som händer under ytan. Överallt - och så får man reda på det genom ett rykte här och en lösryckt kommentar där.

Till exempel är det som om folkhögskolor är som gjorde för att skvallras i. En skvallerplats, som gamla dagars marknadsplatser. Bara det att man inte talar om att Olsson ko är halt utan om att folk i ens klass är si eller så.

Frågorna hopar sig...är det okej kanske? Att snacka om folk? Är det att ventilera...och normalt...och kanske till och med bra? Eller är det bara att snacka skit om folk...och alltigenom dåligt? Finns det en gråzon?
När jag hör saker så kan jag ibland tycka att någon annan har gått för långt. Hur mycket ska man tåla från folk? Hur många dolkar i andras ryggar är vi beredda på att tolerera? Och vad är sanningen när allt kommer omkring? Vems sanning gäller?

Den svåraste frågan är om det någonsin blir min sak att hantera - var går gränsen som ska passeras innan jag "ingriper" och därigenom kanske lägger mig i? Får man göra det? Eller är det kanske till och med så att man bör göra det?

Kan en annan människa någonsin ta en annan vuxen människas ansvar? Det tycker inte jag. Kan en annan människa ha ansvarskänsla över hur en annan vuxen människa beter sig mot andra? Ja det tycker jag.

Jag har inte bestämt mig för vad som ska få fortsätta försiggå. Under ytan.

Livets ljusa sida

Okej - vi vet ju alla att vi måste leva det här livet som att det vore vårt enda (för det är det antagligen). Ändå är det som om alla andra har det mycket bättre än just jag (läs du). För man har svårt att se det som är super i sitt eget liv och det är inte så ofta som man stannar upp och kan säga att man är helt lycklig.

Men andra kan vi se på med vad man skulle kunna kalla för avund om man hårddrar det. Vi har mycket lättare att se det positiva hos andra än oss själva. Vi har mycket lättare att se vad som är bra och lyckligt i andras liv än i våra egna.

Nu kommer ett slags uppdrag - kolla in ditt eget liv och upptäck vad som är bra och vad som är skönt, vackert osv.

Typ när man kollar på gamla bilder och minns gamla goda tider...då har man det mycket lättare att se vad som var kul när det där hände än när man faktiskt var där.

Det finns någonting som heter mindfulness som har blivit mer och mer poppis på sistone. Mindfulness handlar om att verkligen vara här och nu och känna efter i nuet. Det är lite grann som en sådan övning jag tycker att vi bör göra. Så att vi kan hålla kvar den där känslan av att allt är bra och den där känslan som fanns i ögonblicket som precis har förflutit.

Livet är ju inte helt enkelt, och det behöver det inte heller vara. Men jag tror att vi inte behöver vara lika skakis som vi vanligen är.

Min kompis Malin la upp den här länken och sa att just så här känner hon sig idag. Så jäkla bra. Precis så. Ibland finns de där stunderna och det är så mycket värt att känna efter just då!
Lyssna på Kenta och tänk att han skrev den här trots att hans liv inte var en dans på rosor...

Just idag är jag stark...

Hör av dig om din solskenshistoria!
Ur hjärtats djup - Nanna

Låt tveksamma vara med eller inte?

Alla inom kyrkan har säkert hört om och pratat om SSPX. Diskussionen kring den här gruppen av katoliker sattes i gung genom ett avsnitt av Uppdrag Granskning på SVT i förra veckan. En av SSPX biskopar förnekar klart och tydligt förintelsen i programmet och gruppen visar sig vara anknutna till många högerextremistiska personer i Sverige.

Jag såg det hemma och förfasades.

Bara några dagar senare kommer beskedet att påven, Benedictus XVI, har välkomnat denna koncervativa och högerextremistiskt tilldragande grupp tillbaka in i katolska kyrkan. Detta besked får självklart kritiska röster, både från den egna katolska gruppen och från judar i hela världen.

Idag läste jag ett inlägg av Stockholms domprost, Åke Bonnier, som beskriver sina åsikter i ämnet på sin blogg.

Det hade kommit en kommentar till hans inlägg, från en katolsk läkare i Stockholm Bengt Malmgren, som undrade lite kring varför man inte förstod påvens förhoppningar om förbrödring inom den egna katolska grenen. Klokt att ge en mer nyanserad bild men jag och maken samtalade kring det där...

Det är svårt när man av principiella skäl inte låter en grupp komma in i gemenskapen - är det bra? Eller är det bättre att man låter alla vara med och hoppas att gruppen efter ett tag inte kommer att stå lika långt ifrån som förut?
Matts nämnde att det på ett principiellt plan är samma sak med Turkiets vilja att vara med i EU...ska man låta dem gå med och hoppas på förändring? Eller ska man inte låta dem gå med förrän förändringen skett på egen hand (antagligen tar det längre tid)?

Tål att funderas på...men något måste göras för att markera mot antisemitismen och islamofobin som SSPX verkar härbergera.

ab imo péctore!