Alla inom kyrkan har säkert hört om och pratat om SSPX. Diskussionen kring den här gruppen av katoliker sattes i gung genom ett avsnitt av Uppdrag Granskning på SVT i förra veckan. En av SSPX biskopar förnekar klart och tydligt förintelsen i programmet och gruppen visar sig vara anknutna till många högerextremistiska personer i Sverige.
Jag såg det hemma och förfasades.
Bara några dagar senare kommer beskedet att påven, Benedictus XVI, har välkomnat denna koncervativa och högerextremistiskt tilldragande grupp tillbaka in i katolska kyrkan. Detta besked får självklart kritiska röster, både från den egna katolska gruppen och från judar i hela världen.
Idag läste jag ett inlägg av Stockholms domprost, Åke Bonnier, som beskriver sina åsikter i ämnet på sin blogg.
Det hade kommit en kommentar till hans inlägg, från en katolsk läkare i Stockholm Bengt Malmgren, som undrade lite kring varför man inte förstod påvens förhoppningar om förbrödring inom den egna katolska grenen. Klokt att ge en mer nyanserad bild men jag och maken samtalade kring det där...
Det är svårt när man av principiella skäl inte låter en grupp komma in i gemenskapen - är det bra? Eller är det bättre att man låter alla vara med och hoppas att gruppen efter ett tag inte kommer att stå lika långt ifrån som förut?
Matts nämnde att det på ett principiellt plan är samma sak med Turkiets vilja att vara med i EU...ska man låta dem gå med och hoppas på förändring? Eller ska man inte låta dem gå med förrän förändringen skett på egen hand (antagligen tar det längre tid)?
Tål att funderas på...men något måste göras för att markera mot antisemitismen och islamofobin som SSPX verkar härbergera.
ab imo péctore!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Själv tycker jag att påven är det största problemet, haha, och kvinnosynen! Jag e inte så orolig för fler skumma gubbar, det gör nog varken till eller från.
SvaraRadera