Efter livsberättelsen kom funderingar på tider som flytt...

Vad jag lärde av bästisar...

Att man formas av vad som händer en – hela livet, att inte dricka och röka cigarr samtidigt, att alltid ha en plasthink hemma, att människor kan resa sig ur gruset och leva.

Att genuint snälla människor växer upp genuint snälla, att barndomens somrar är eviga och att vuxenvärlden tränger sig på.

Att vissa saker är pinsamma i ung ålder och att kompromisslöst inte berätta dessa för någon om man är kompisar, att svek är ålderslöst, att sårad naivitet kan avhjälpas med hjälp av cynisk gåshud, att vänner som verkar bra inte nödvändigtvis är det – och tvärtom.

Att man kan frysa bort fotvårtor på vårdcentralen och att det kan vara bra att ha en ensamstående mamma. Att vissa människor är födda med cool och att vänskap ibland är ojämlik.

Att vänlighet varar längst, att vänlighet kan straffa sig, att det är jobbigt att inte vara sig själv och att förtroenden kan vara tunga att bära.

Att vissa människor har en helt annan agenda än man själv, att vissa satsar på chimär, att tonåren är en snårig och påverkbar tid, att människor utan problem - ja till och med med glädje - kan följa den väg som de "borde" följa och aldrig vika av från vägen utan att känna sig fångade i ett måste.

Att blod är tjockare än vatten, att sprit är tjockare än blod, att husvagnscampingar har både bra och dåliga sidor, att att basta med snö är skönt, att inte färga ögonbrynen för mörkt, att vissa norrlänningar tror att alla stockholmare känner varandra, att det går att inte kommunicera, att sminka mig.

Att såpbubblor i sommarvinden är vackert, att ensamhet är smärtsamt, att skitiga lägenheter är lättare att få, att alfapet är för mig, att obesvarad kärlek är mer seglivad än man kan tro.

Att man kan tro att det finns närhet utan att det finns, att en enda människa inte räcker till till för många, att man ser styrkor (och faktiskt också skönhet) starkare hos dem man tycker om.

Att människor bär masker och att man inte alltid kan se dem, att någon kanske hellre förtränger än stannar kvar i närvaron av rädsla eller svårigheter, att trygghet går före utveckling för vissa.

Att jag kan skratta bort upprördhet, att jag kan bli sårad av upprördhet, att tequila inte påverkar mig dåligt, att katter också är bra, att vänner som dricker te automatiskt är bättre än andra, att klippa tyg till sofföverdrag på fyllan, att fokus och överanalys kan vara bra.

Tack för erfarenheterna, tack för smällarna, tack för vänskapen
(som kom och gick eller stannade kvar).

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA

Gammal plats, ny erfarenhet

Hejsan alla.

Jag har inte hunnit uppdatera bloggen på ett tag och det har i första hand att göra med att jag börjat mitt sista år i skolan på ett tag (hoppas vi!)

Församlingspedagogutbildningen på Sigtuna Folkhögskola

Att vara församlingspedagog betyder lite olika saker beroende på var du arbetar och vilken profil man har i respektive församling. Förenklat och för sådana som inte känner några församlingspedagoger själva kan man säga att det är en person som i församlingen (inom Svenska kyrkan i mitt fall) arbetar pedagogiskt. Men det kan också betyda att man har hand om information utåt eller göra andra saker också. Under länken kan man läsa bättre formulerade ord om yrket...

Klassen är en eklektisk blandning med potential.
Lärarna är bra och inspirerande.

Skolan är samma gamla vanliga...men...den är också helt ny. Det är helt annorlunda att gå en annan utbildning efter att ha vant sig vid någonting under två år.
Störst förändring är faktiskt klassrummet Gula salongen som känns mer ombonat med böcker längs väggarna och gardiner i fönstren (Tack förresten till Anja som jag tror är den som ordnat detta). Gamla fina Akvariet är mer som en enorm plaskdamm för fritidsledarna med trästolar som knakar och efterlämningar från äldre avgångsklasser på väggarna och i taket. De fyller båda sin funktion men man märker känslomässigt skillnaden lättare än man beskriver den.

I nästa vecka åker alla kyrkliga kurser till Valdal i Norge. Jag har varit där förut men under helt andra premisser, då var det snöstorm och tält, nu är det säng i hus och lätt vandring som gäller.
Vi ska under en timma (!) berätta vår livsberättelse.

...hur gör man det?

Jag återkommer väl med ett inlägg om resan när vi kommer tillbaka.

Hörs då och tills dess...AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA

Pride, konst och länkar till annat

Sedan tidigare hade jag, liksom så som många andra bloggare gör, tänkt kommentera att Prideparaden genomfördes i Stockholm igår. Festivalen har pågått i nästan en vecka.

Jag tänkte säga något om att vi behöver en pridefestival någon gång varje år eftersom vi då kan fokusera lite på en fråga som behöver diskuteras, dvs debattera kring hur hbt-personer behandlas i samhället, om de ska få gifta sig i kyrkan etc.
Jag lyssnade bland annat på ett väldigt bra program på radion på nätet. Pop och politik (det går inte att länka direkt till programmet så man får klicka sig vidare själv), om AIDS, och hur det påverkat kulturen men också om hur AIDS påverkade en stor del av "kultureliten" i första skedet när HIV var en automatisk dödsdom.

Jag skulle säga någonting om att vi alla blir lite mer queera när priden är i stan. Och att priden blivit för dyr tycker jag, främjar inte direkt allas lika möjlighet. Och att den har vuxit ur Tantolunden och det därför är sista året som den är där.

Sedan läste jag Anna J's och Åke Bonniers inlägg och kände att jag inte behövde kommentera längre, de hade vitt skilda inlägg och utgångspunkter, till och med vitt skilda svar på sina frågeställningar men de lyckas briljant sammanfatta pridefestivalen i år tycker jag. Hur strömningarna, tankarna och hur debatten rör sig i de olika rummen i samhället.

En snabb kommentar bara till artikeln om Lars von Triers kvinnohat (läs mer i Annas inlägg ovan). Jag tror att det är sant att vi människor blivit vana att se kvinnor i underläge och jag tror också att bilden/myten kring den manliga och galna konstnärsgenier är allmänt spridd och accepterad. Jag vill bara påminna om att också många kvinnliga konstnärsgenier varit galna genom historien.
Vad jag inte gillar är att man moraliserar alltför mycket kring konst och konstskapare. Därmed inte sagt att man inte kan debattera innehåll med kulturskapare. Att tala om Antichrist, kanske till och med kritisera den är bra, att tala om konst är bra och utvecklande. Att se/höra konst och sedan proklamera att den är "fel" är tvärtom skadligt och outvecklande. Konst skapar återklang i oss på olika sätt och det är viktigt att inte tro att detta sätt är liktydigt hos oss alla. Vem har tolkningsföreträde? Lars von Trier? Maria Sveland och Katarina Wennstam? Jag?
Vem tolkar "rätt"? Vad är lagom? Vad är för mycket?

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA