Sedan tidigare hade jag, liksom så som många andra bloggare gör, tänkt kommentera att Prideparaden genomfördes i Stockholm igår. Festivalen har pågått i nästan en vecka.
Jag tänkte säga något om att vi behöver en pridefestival någon gång varje år eftersom vi då kan fokusera lite på en fråga som behöver diskuteras, dvs debattera kring hur hbt-personer behandlas i samhället, om de ska få gifta sig i kyrkan etc.
Jag lyssnade bland annat på ett väldigt bra program på radion på nätet. Pop och politik (det går inte att länka direkt till programmet så man får klicka sig vidare själv), om AIDS, och hur det påverkat kulturen men också om hur AIDS påverkade en stor del av "kultureliten" i första skedet när HIV var en automatisk dödsdom.
Jag skulle säga någonting om att vi alla blir lite mer queera när priden är i stan. Och att priden blivit för dyr tycker jag, främjar inte direkt allas lika möjlighet. Och att den har vuxit ur Tantolunden och det därför är sista året som den är där.
Sedan läste jag Anna J's och Åke Bonniers inlägg och kände att jag inte behövde kommentera längre, de hade vitt skilda inlägg och utgångspunkter, till och med vitt skilda svar på sina frågeställningar men de lyckas briljant sammanfatta pridefestivalen i år tycker jag. Hur strömningarna, tankarna och hur debatten rör sig i de olika rummen i samhället.
En snabb kommentar bara till artikeln om Lars von Triers kvinnohat (läs mer i Annas inlägg ovan). Jag tror att det är sant att vi människor blivit vana att se kvinnor i underläge och jag tror också att bilden/myten kring den manliga och galna konstnärsgenier är allmänt spridd och accepterad. Jag vill bara påminna om att också många kvinnliga konstnärsgenier varit galna genom historien.
Vad jag inte gillar är att man moraliserar alltför mycket kring konst och konstskapare. Därmed inte sagt att man inte kan debattera innehåll med kulturskapare. Att tala om Antichrist, kanske till och med kritisera den är bra, att tala om konst är bra och utvecklande. Att se/höra konst och sedan proklamera att den är "fel" är tvärtom skadligt och outvecklande. Konst skapar återklang i oss på olika sätt och det är viktigt att inte tro att detta sätt är liktydigt hos oss alla. Vem har tolkningsföreträde? Lars von Trier? Maria Sveland och Katarina Wennstam? Jag?
Vem tolkar "rätt"? Vad är lagom? Vad är för mycket?
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det intressantaste med debatten kring Pride i år tycker jag var att kritiken om att vara för mycket kom från gayvärlden medan de flesta andra bara hade en rolig fest och varken sa bu eller bä. Läste en artikel i SvD om konst och Pride som enkelt konstaterade att det nästan bara var könsorgan men inte moraliserade ett uns över det, mer var nästan orolig över att konsten inte gick vidare från att bara provocera till att tilltala fler och visa fler aspekter.
SvaraRaderaAngående Lars så tycker jag att han får göra vilken konst han vill men tycker att kritiken, den översvallande, från kultureliten är väldigt underlig och mycket mer skrämmande än själva filmen.
Att vara gay betyder ju inte automatiskt att man är fördomsfri, inte ens mot "sina egna". Det är väl så att vi ibland kan vara som hårdast också mot "våra egna", till exempel så tycker jag att det finns väldigt många kvinnor som är väldigt hårda mot andra kvinnor.
SvaraRaderaFörstår vad du menar angående att kritiken är läskigare än filmen verkar vara (har inte sett den själv). Jag såg en filmkritiker på tv som verkligen inte adresserade vad den "normala" publiken reagerade på. Han baserade sina åsikter helt på vad han själv såg i filmen vilket säger sig självt är svårt för gemene man - den här killen kan sin filmkunskap och har sett och tolkat och funderat på film proffessionellt i säkert en tredjedel av sitt liv!
Sånna kvinnor tycker jag INTE om! Man ska vara snäll mot sina medsystrar. Debatten fortsätter för övrigt i DN. Feministerna har missuppfattat allting, tydligen. Von Trier är jättefeministisk på sitt eget lilla sätt. Nja, det tror jag vad jag vill om!
SvaraRadera