Morgonkaos

Resa: Kommunalt mellan Skanstull och Sigtuna Folkhögskola
Rutt:

• Buss (fyran, 74:an eller 55:an) från Skanstull till Södra Station
• Pendeltåg från Södra Station till Märsta Station
• Buss 575 från Märsta Station till Sigtuna Folkhögskola

Dag: 27 oktober

Starttid: 07:15
1) Ska hoppa på fyran på sedvanliga stället, hållplats Skanstull men när dörrarna är öppna fungerar inte bromsarna på bussen. Bussen tas ur trafik.

2) Lätt stressad tar jag en försenad 74:a och springer i racerfart ner på perrongen för att precis hinna med pendeln till Märsta

3) Står extra länge på centralen innan mikrofonrösten meddelar att det är ett signalfel i Karlberg, vi får stå ett tag och vänta.

4) Tjugo minuter senare: "Det är ett kraftigt signalfel i Karlberg. All trafik står still. " Detta meddelas oss från tre mikrofonröster. Rösten från mitt pendeltåg meddelar också att pendeltåget vi sitter på ska vända tillbaka mot Södertälje C.

5) Kallt och jävligt på perrongen medan alla väntar på besked och ett nytt Märstatåg. Roligast är att alla stressar upp sig och ringer i sina mobiltelefoner till alla möjliga som kan behöva veta att de är sena, missar mötet, bokningen etc etc. Alla gör det. Alla skriker. Det hjälper dock inte, mikrofonrösten meddelar "Det är ett omfattande signalfel i Karlberg. Alla pendeltågslinjer står still till och från Karlberg".

6) Ett nytt Märstatåg rullar in, alla som ska med går och sätter sig inne i tåget. Den aktuella mikrofonrösten är som en papegoja och meddelar oss (och jag överdriver inte!) att det här tåget ska gå till Märsta så fort det får grönt ljus (införstått att detta betyder att man fått signal om att få köra...men var det inte detta som var problemet?) säkert tjugo gånger, tre gånger på raken varje gång och ungefär var tredje minut.

7) Vi får grönt ljus och kör sakta mot Karlberg station. Stannar dock strax före i en kvart. Rullar långsamt in på stationen och fler klämmer sig in på tåget. Står still och väntar återigen på "grönt ljus". När vi väl är på G igen kommer vi fyra hundra meter till Tomteboda postterminal (se bild).

och sedan meddelas att vi ska vända tillbaka till Karlberg för att sedan återigen åka mot Märsta. Ett ögonblick senare får vi reda på att vi ska åka till Sundbyberg för att sedan åka mot Karlberg för att sedan åka mot Märsta (hänger ni med? Ingen förstår någonting, till och med mikrofonrösten låter förvirrad...varför åker vi in på en helt annan pendeltågslinje för att sedan vända...och ja...ni fattar.)

8) Väl framme i Sumpan förklaras frågorna. Man har växlat in oss på fel spår. Nu ska vi inte längre åka till Karlberg heller utan till Centralen. Och sedan, erkänner mikrofonrösten, så vet han inte vad som kommer att hända med tåget. Jag tar tuben. Åker tillsammans med en klasskamrat som också fastnat på samma tåg tillbaka till Centralen från Sundbybergs T-banestation.

9) Jag och Mats (klasskompisen) bestämmer oss för att ge hela projektet att ta sig till skolan en chans till. Vi går upp på Märstaperrongen igen och inväntar nästa tåg och besked om vi kan ta detta tåg. Vi kliver på och tåget rullar (!) utan problem (!) och kommentarer av mikrofonröster (!) hela vägen till Märsta.

10) 575:an går bara en gång i timman om det inte är rusning och vi väntar fyrtio minuter på att nästa ska komma.

11) Anländer till Sigtuna Folkhögskola lagom till lunch vid kvart i tolv (!).

Normal restid: 1 h 20 min

Total restid 29 oktober: 4 h 30 min
Spilltid, signaltid, felväxlingstid, tubtid etcetc: 3 h 10 min

Ett äventyr som ni förstår. Krismöte i trafikutskottet. Kaos i pendeltågstrafiken. Ett under att jag orkade hålla ut. Det var nog tack vare min klasskompis. Tack Mats!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Om bönen

Under förra helgen (fredag till söndag) firades en Stiftsfest som jag förut skrivit lite om här på bloggen. En av dem som var där som en del av ett seminarie var Marcus Birro som jag haft bland de bloggar jag läser ett tag nu. Tyvärr har han stängt ner bloggen efter hatiska kommentarer och jag hoppas att han återkommer med sina inlägg snart igen, även om jag absolut måste respektera och förstå hans beslut att sluta.

Innan han stängde ner hann han dock skriva lite om bönens kraft och jag blev väldigt berörd av att läsa det han hade skrivit, trots att jag själv inte befann mig på just det här seminariet den här dagen. Läs gärna hans blogginlägg här.

I dagens samhälle går allting så fort. Ibland har man inte möjlighet att andas och att ta ett steg tillbaka och lyssna till sig själv. Jag tror att detta är mycket viktigare än vad vi någonsin kan förstå och uppmanar till att ta det lugnt och vila i livet. Att ta det lugnare och tänka igenom så att inte bara kroppen hänger med, utan även hjärta och hjärna. I veckans kyrkans tidning skrev Gunnar Olofsgård om vårt inre rum. Väl värt att läsa och reflektera kring - även om man inte är troende! Tyvärr kan jag inte länka eftersom jag inte kan hitta artikeln på tidningens hemsida men om ni kommer över en tidning så kan ni läsa "Din egen kammare" på sid 28.

AB IMO PÉCTORE!

Trenderna från årets kyrkomöte

Trendrapport från Kyrkomötet

Självklart vill alla veta vad som är högsta mode i år på kyrkomötet. Som ett svar på er trendhunger kommer här mitt korta inlägg bland alla klädesbloggarna.

Ledord
Under kyrkomötets sessioner är det oftast less is more som är ledorden, klassiskt, elegant och högst traditionell är också någonting att satsa på. Helst någonting som klarar av tidens tand (minst en tre-fyra mandatperioder).

Färger
I år är trenden för en accentfärg tillsammans med svart, grått eller beige stark. Vi kyrkomötesledamöter klär oss som sagt företrädesvis i väldigt traditionell ensamble där det alldagliga och lätt tråkiga står högt i kurs. När det gäller färgvalet ser man mest färger mellan blått och rött. Färger i olika nyanser av rosa, rött, lila och blått är mer regel än undantag och till detta bär vi det klassiskt svarta. Mest trendigt är det att bära lila. Det är tydligt och kan kanske höra samman med en spaning av Maria Abrahamsson hade (på kyrkomötets egen blogg) som handlar om trenden att bära ett maffigt kors i vänster bröstficka.

Snitt och mönster
Hela kyrkomötet är som en enda palett från ett dovt färgregister och sätts gärna ihop med eleganta dräkter för damer eller kostymer för herrar. Det mönster som kan tänkas är kritstreckrandigt eller möjligtvis väldigt neutralt och lugnt. Mönster göre sig annars icke besvär! Allt ska vara enfärgat. Omönstrat är kung!

Övriga trender
Mest tydlig är faktiskt trenden att bära folkdräkt under kyrkomötets öppnande. Då kommer alla dräkterna fram i alla sin prakt och detta är absolut den mest färggranna dagen vi ägnar oss åt. När jag ändå är inne på invigningen så måste jag bara nämna att drottningen alltid bär en tjusig dräkt i en charmerande färg och oftast en matchande hatt. För damer är hatt alltså helt rätt - om man inte har hätta!
För er män bör ingenting annat än folkdräkt eller kostym komma på tal.

I år kan vi se ytterligare en trend som följer det gängse modet just nu - nämligen stickat. En hel del koftor och tröjor i svart, grått och vitt har dykt upp på vackra damer runt om i plenum. En härlig uppdatering som vi hoppas mer på kommande år.

Floppar
En del floppar finns alltid, vi människor är ju - trots att vi ibland kan vilja det - inte en stor klump av likatyckande människor. I år kan man nämna bland flopparna.
* Dåligt färgat hår. Värst är kastanj på skallen och grått på sidan.
* Fjädrar eller glitterband i håret.
* Korallfärgad skjorta, ljust lila slips och chockrosa snusnäsduk - tillsammans!
* Svart läppstift.
“Tänk klassiskt” som en god kyrkomötesvän sa “det är elegansen som överlever”.
Kom ihåg det här tipset så klarar ni det mesta!

Lycka till!

Ps. Kom ihåg att ni kan se kyrkomötet live på nätet - ibland syns hela mötets färgskala i panoramabilder om ni vill ha mer av kyrkomötet. Denna länk kan självklart användas för dem som är intesserade av att veta mer om vad vi talar om på kyrkomötet i år och hur debatten förs just nu. ds

AB IMO PÉCTORE

Dags för andra sessionen

Så var det dags för andra veckan av arbete i Svenska kyrkans Kyrkomöte. Mellan idag och fredag (21-24 oktober) har vi arbetsplenum. Nu ska vi lyssna till många talare och fatta en mängd olika beslut under veckan framför oss.

När vi väl samlas är alla taggade, det märks inte minst på kyrkomötets "egen" blogg där inläggen duggat tätt under dagen.

Idag är kyrkomötet som den mest fokuserade myrstack du någonsin kan tänka dig. Alla springer vi stressat runt och (förhoppningsvis) arbetar intensivt med att gå igenom och plädera för och diskutera alla de frågor som ska tas upp under veckan. Idag har vi ett ganska roligt inslag - utan beslut - nämligen frågedebatten. Det är alltid lite av en mjukstart inför ofta långa kvällar och ibland nätter med överläggningar.

Jag ser verkligen fram emot dessa timmar, även om de ibland blir jobbigt att sitta länge och lyssna. Tidigare år har jag handarbetat samtidigt som jag lyssnat. Det har inte alltid uppskattats av andra ledamöter, men jag har mycket lättare att lyssna om jag samtidigt gör något med händerna. Det är mitt sätt att kombinera att vara en arbetsmyra och utesluta myror i brallan.

Nu måste jag inta min plats. Mer om frågor och tankar senare.

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Kontrollbehovet tar över! Bevare sig den som kan!

Det här är faktiskt som en spaning - ehm - fast kanske om ett ganska omodernt ämne. Jag ska skriva lite om kontrollbehov. Alla har det. Det är ingenting nytt i mänsklighetens historia. Men...nu börjar det gå lite för långt. Kontrollbehovet hos människor börjar synas i det dagliga, i det som vi ser och upplever i vår vardag, utanför det personliga kontrollbehovet.

Imorse steg jag upp lite tidigare för att kunna gå och handla inför lördagens frukost. Ost, bröd, mjölk - de vanliga grejerna.

Vid frukosten intogs te och mjölken stod på bordet.
Då ser jag det.

På mjölkpaketet.

Kontrollbehovet.

Behovet av att ingenting ska vara osäkert, oanalyserat och oklart, grumligt.

"Färsk Svensk Mellanmjölk" står det. Färsk.
Nu ska vi tänka igenom det här lite, göra det ogrumligt so to speak ;-)
Ett mjölkpaket och dess innehåll kontrolleras och märks noggrannt för att vi ska få exakt det vi vill ha. Först är det mellanmjölk. Exakt 1,5%, varken mer eller mindre.
Sedan kommer distinktionen att mjölken är svensk (och med det menas, får jag hoppas, att korna som mjölken kommer från lever och mjölkas inom rikets gränser).
Som en extra garant för att det inte är något fuffens med mjölkpaketets innehåll finns även en lagstadgad innehållförteckning med energivärde och vitamininnehåll och allt annat som kan vara viktigt att veta. Och sedan finns förstås bäst före-datum och datum då mjölken hälldes i paketet, förpackades.

Nu kräver tydligen någon (är det konsumenterna? Företaget? Deras konsulter? Deras reklammakare? Vem?) att mjölken ska märkas med: FÄRSK

Känns det inte som att kontrollbehovet, som tydligen multiplicerats och bombaderar oss från alla håll och kanter, då har krupit in i människors innersta och tagit över lite väl mycket?
Scarry.

- Kan jag bjuda på lite färsk mjölk?
- Nej tack - har du ofärsk?

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

ps. Familjen tycker att detta går att diskutera mera och påpekar att det förutom det att det står att mjölken är svensk också visas en bild på en ko som är blå-gul-randig. För alla de som inte läser texten och känner för att stödja hemlandet ändå? ds.

"Ska ni ta en öl - får man hänga med?"

Ni vet när inte alla får vara med? Det händer ju titt som tätt, jag vet, men ibland känns det så otroligt onödigt att det ska vara så.
När det inte finns någon anledning.

Igår kväll befann jag mig på en kurs jag går just nu. Det är en väldigt blandad grupp, åldrar, bakgrund, boende, arbete, familj - ja alla möjliga kombinationer finns i den här gruppen.
Det är en ny grupp också, vi känner inte varandra jätteväl och det var bara två personer som kände varandra innan vi satte igång nu under höstterminen.

Som alltid i större grupper och i skolsituation så kommer vi inte överrens med alla...självklart inte.
Som exempel finns det en som går mig på nerverna på kursen. Men det finns anledningar till att människor är som de är och jag accepterar detta.
Några personer har man lättare att ty sig till och att gilla. Det är naturligt.

Så ska vi dra därifrån, det är sådär halvsent, typ kvart i nio på kvällen och jag hör några snacka om att ta en snabb öl efteråt. Det görs upp planer och det är inte så att det inte går att höra dem som planerar.
Jag hör däremot ingen inbjudan.
Några säger adjö och drar snabbare än andra men vi går därifrån i en större grupp i alla fall.
Fortfarande hörs ingen röst med en inbjudan.
Jag åker hissen ner och funderar på om det betyder någonting att man inte bjuds med? Betyder det att man inte är välkommen? Betyder det kanske att man inte är omtyckt (fruktansvärda tanke!)? ;-)
I hissen finns några som ska ut tillsammans och jag funderar på varför resten av hissåkarna inte blir inbjudna. Jag funderar på om jag ska fråga om de ska ut...det kanske jag skulle göra i andra situationer. Men någonstans tycker jag att det blir lite av en markering när en grupp väljer vilka som ska bjudas in.

Jag har egentligen ingen lust att dricka öl, jag vill egentligen hem.
Men jag vill faktiskt ha en inbjudan, jag vill känna att folk gärna skulle hänga med mig och snacka någon minut eller två.
Det är ingen konstig känsla, det är ingenting ovanligt - alla människor i min omgivning skulle nog säga detsamma. Alla människor har behov av att bli inbjudna till att dela en bira någon gång.

Så under den korta promenaden till stationen funderar jag, samtidigt som jag snackar med två andra som heller inte blev inbjudna (och jag tror att minst en av dem kände sig utanför), på olika anledningar till varför den här gruppen inte skulle höja en röst och inbjuda alla i det här läget.
Jag kunde komma på några stycken.
Till exempel att man inte vill ha med någon särskild och därför inte vågar göra en allmän propå.
Eller att man skulle vilja ha lite snack så där i en lugnare grupp.

Anledningarna faller medan jag skyndar mig till tuben. En snabb öl en onsdagsväll är inte bindande för vänskap för resten av livet. En människa kan klara att snacka lite med någon som den inte riktigt tycker är så kul utan att avlida - det är inte direkt tre timmars terapi vi talar om utan en ganska avslappnad situation.
Och om gruppen ville ha det lugnare skulle de inte ha gått så många...det argumentet håller bara om man är tre-fyra pers.

Kära vänner och bekanta. Detta kom jag slutligen fram till: antingen går man ut - och man är diskret och låter inte folk veta om det, bli sårade, känna sig utanför eller vad det kan vara - eller så bjuder man in alla och riskerar att en kväll få med någon man inte riktigt kommer överrens med. Chansen är ganska stor att den eller de som det där skulle kunna gälla känner av just det och inte följer med nästa gång. Eller att man lär känna personen och närmar sig varandra lite grann.

"Ska ni ta en öl - får man hänga med?" -
Nej jag tror inte att jag ska fråga nästa gång heller...de andra får bilda klubb utan mig.

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

ps. Jag undrar om jag inte är extra känslig för sociala känningar just nu, jag har nämligen skrivit ett antal sidor kring hur man ska motverka utanförskap och otrygghet i grupper. Ett spännande arbete som jag hoppas ska smitta av sig på arbetet i min härliga och underbara kyrkomötesgrupp! ds.

Snabba väntmuddar i FÄRG

Den kära maken kom hem sent i förrgår kväll och jag kände för att vänta uppe...mest för att jag skulle kunna starta upp ett snabbt virkprojekt. :-)
Jag använde mig av lite restgarner och kombinerade stora snäckor i en enkel mudd - underbart sådär sent på kvällen.
Jag fastnade lite i mönstret, när jag skulle går från dubbelstolpe till snäckmönstret men när det rett ut sig så gick allt smidigt.


När maken kom hem var halva klar och jag visade stolt upp den halva mudden.

"Ska du ha den sådär?!" undrar han (och när jag är positiv fortsätter han)
"Men du kan ju inte blanda de där färgerna! Det blir ju för hemskt!" (Han är så känslig när det gäller färger stackarn).
Jag är fortsatt positiv och jag gillar färg!

Färg är bra och jag blir glad av det! Sen att det skär sig lite sådär för en del - det är väl inget att bry sig om! :-)

Jag är glad åt mina muddar och jag ska använda dem flitigt till något annat som också skär sig och jag ska le snällt till alla som säger att jag inte "kan göra så"!

Kör hårt! Tänk bara på Mae West och le åt livet, man behöver inte direkt göra saker som alla andra tycker om och beundrar - bara man följer sitt hjärta.
"I used to be Snow White - but I drifted" sa Mae. Och tacka Gud för att hon drev lite, tänk vad trist livet vore annars!!

AB IMO PÉCTORE!

Halsduk i mohair!

Pysselvirkningen nummer ett!

Det här är mitt långtidsprojekt som börjar närma sig sitt slut. Förhoppningsvis så är jag klar till vintern när jag behöver den och då har det tagit lååång tid. Det första som var klurigt var att lära sig mönstret utantill - det är färre saker att "haka" upp minnet på i det här mönstret än normalt. Det andra var att (när jag väl lärt mig mönstret) inte göra fel, garnet gör det helt omöjligt att repa och det är inte kul att behöva slänga en näst intill färdig ruta.

Mönstret virkas i rutor och virkas sedan ihop i rader om tre rutor. I originalet kallas halsduken för "stola" och virkas i tråkigt och kritvitt bomullsgarn, med det här garnet blir mönstret mer levande och får en egen struktur. Garnet (och mönstret) är köpt på Sallys Garn på Ringvägen. Det är den garnaffär som ligger så där behändigt nära. Jag har varit helt förälskad i det här projektet ända från början men nu när jag börjat närma mig slutet så har jag lite svårt att bestämma hur lång halsduken ska få bli.

Helst vill jag avsluta snabbt men det blir nog det här sista nystanet också innan jag är klar - och sedan är det allt fästande och det sista "puffandet" innan jag kan börja värma halsen med den!
När som helst hoppas jag...ska nog virka imorgon när jag åker pendel i en timme!
Härlig höstgöra!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Hundra grejor på en gång

AAAoogh!
Ibland kan det faktiskt bli för mycket av det goda. Hur många inloggningar har du? Vilka platser måste du besöka för att vara i alla fall lite socialt allert?
Själv har jag:

• Min vanliga e-post
• Facebook
• Min blogg - välkommen hit! ;-)
• Alla mina vänners bloggar (bland andra de i listan här till vänster)
• I viss mån MySpace
• YouTube

Och det här är bara listan på de som jag oftast går till varje gång jag är ute på nätet.
Facebook är bra för där har man koll genom att man får mail hela tiden. Det är också enkelt att hänga med där i och med att man kan se vad alla kompisar har för status etc.
Men det är ju en sådan hets.
Man måste ha så många kompisar - helst alla man någonsin sagt hej till under sitt liv - och så ska man vara på och rolig och tja...perfekt i alla lägen.
Den pressen, den pressen.

Dessutom har inte alla mina kompisar Face. En del har MySpace och där kan jag inte skriva en ynka liten kommentar eftersom jag inte orkar fixa en endaste ynka liten inloggning till.
Nej nu får det vara nog.
Det bästa vore om alla kunde enas.
Det här är en bra plats och vi kan alla skapa oss den där jättebraviga sidan där vi kan uttrycka oss och kommunicera med andra.

Fast nu är vi ju fast förstås...vi måste hela tiden vara med på det senaste, hippaste och det som alla andra gör.

Trevligt att ses i alla fall såhär ute i cyberrymden.
Later!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Fika med en gammal vän

Om några timmar ska jag fika med Erix. Hon och jag är vana fikare, det är ju en typ av konstform för vår och senare generationer.
"Har du några förslag?" messar hon från en tråkig föreläsning.
Jag föreslår att vi antingen går till Stadsmissionen på Stortorget eller köper med oss och sitter ute vid vattnet på slottskajen. Stockholm är ju så vackert om hösten - eller...alltid. Det är klart att det blir kallare - men också billigare att fika så.

Jag gillar verkligen Stadsmissionen, det enda som är jobbigt där är att det är så många andra som också gillar det. Lokalen är ofta full trots att den är stor.
De har dock god mat och goda bakverk. Och så känns det bra att spendera pengar - nu när man ändå spenderar dem - i ett gott sammanhang.

(observera gärna ordvitsen där i slutet - nu ska jag göra en verklig parantes och tala om en helt annan sak bara för att följa min tankes röda tråd:

Jag är inte så väldigt förtjust i Fredrik och Filip - ni vet - skojarna som började i Öppna Kanalen (med palmer i plast och delad studio i Medborgarhuset) och tog sig till kanal 5 (med äkta palmer, bättre ljud- och bildkvalité och schysst "egen" studio) .

Alla andra verkar tycka de är helt fantastiska...det jag tycker är fantastiskt är alla de som är med i deras program. Ett av de inslag som jag gillar är dock, när de är i USA och snackar med en helt vansinnig man som har byggt ett helt slott i aluminium på sina ägor, han har familj och hur mycket jäkla jox som helst och jag tror att F o F åker dit för att se hur det ser ut och snacka om exentriciteten i att vara besatt av att bo i kråkslott eller något liknande. Istället möter de en människa som hela tiden kör ordvitsar..."puns" heter det på engelska. Det roligaste med inslaget är att F o F inte kan prata alls, de är helt oslagbart förvirrade och fattar ingenting. För en gångs skull känns de som att de är utan ord. Den galne Pun-mannen däremot kör hårt - så hårt att Fredrik och Filip måste dra därifrån utan att egentligen ha gjort sig roliga på mannens bekostnad. Det får läggas till i efterproduktionen med hjälp av nittiotalsretro text som ploppar upp i rutan där man räknar antal "puns". Mannen är ju klart knäpp - men inte rolig alls hur mycket ordvitsar han än kör.

Nu ska jag inte dissa den här duon helt - de gör faktiskt skitmycket uppskattat också och extra plus alltså för alla dessa orginal som de intervjuat.
Hur har de kunnat frodas och odla sin originalitet? Det är verkligen ett under när människor inte formas efter den lilla formen som vi alla kläms igenom i skolan. Hur har det kommit sig att de är som de är - och har tillåtits detta av de som lever i deras närhet?
Tänk att ingen har tagit sig ett snack tidigare...typ "ehm, du har inte funderat på att byta kläder och inte ha femtioelva katter i din etta?" eller något annat försök till struktur och fyrkantighet. Och liksom med fula och fulla gubbar är det liksom som att de aldrig riktigt har levt i en normal familjemiljö där man måste ta hänsyn till olika människor och forma sig tillsammans.

I den här frågan hoppas jag innerligt på en repris av dokumentären om Bröderna Landby
Slut på parantes)

Jag hoppas nästan, för min plånboks skull, att hon väljer alternativ B. Det är skönt att känna sig lite sådär lagom friluftsmässig när man kurar i blåsten och njuter sitt kaffe i pappersmugg. Jag ska ta med ett sittunderlag så det är varmt om baken.

"det kanske ska regna, vi möts vid tuben och bestämmer då" skriver hon nu - vi får väl se hur det går...

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

...och så blev det

Blomster!
En fin bukett på köksbordet och så gick vi ut och åt. Restaurang Minerva på Kungsstensgatan här i Stockholm. Okej. Det är helt fantastiskt där. Tiden har stått stilla och atmosfären måste beskrivas.

Första gången vi var där, jag och Matts, var precis i början av vårt förhållande. För att visa mina känslor var det självklart att jag snabbt som blixten lystrade när han meddelade (sådär i förbifarten) att han var sugen på tournedos. Så jag ringer mina föräldrar och frågar var man kan äta det och de säger på en gång; Minerva.
"Det är en kvarterskrog" säger min far och fortsätter "de har en bra Tournedos och franskt kök...de är väldigt traditionella...jag var där redan på 60-talet och det ser likadant ut".

Han hade helt rätt. Det ser likadant ut. Nu var det några år sedan vi var där och vi tror att det är nymålat, men i samma väggfärg, denna gång något ljusare i nyansen men det beror ju snarare på rökförbudet numera. (På glasdörren på väg in finns fortfarande reklamen för vita Gauloises kvar...atmosfär, atmosfär...).

Vi skulle ses där och maken kom direkt från jobbet, han var således tidig och när han bad om en ny glödlampa (för att kunna läsa) till den stora lampan med röd skärm som står på bordet visar det sig att lampan är caputt som servitrisen säger. Senare, när jag anlänt och samma servitris tar bort förrättstallrikarna, tycker hon att det ju blev bra utan det extra ljuset - "det blev ju så romantiskt"! Haha, hon förstod inte det där riktigt, när man väntar på någon "och jag förstod ju att det var en dam som väntades" så bör man odla romantiken - inte läsa!

Det är bra att boka bord för lokalen är liten och borden står tätt. Mest viktigt verkar det vara om man äter ganska tidigt (och vill komma dit mellan fem och halv sju). Klientelet är nämligen inte sådär jätteungt och hippt. Basen är folk över sextio - och då är jag ganska snäll. Där sitter tjejkompisarna som delar vin och sällskap och ger varandra orkidékvistar som de ställer upp på bordet medan de äter ("de där har säkert känt varandra sedan 30-talet" uttalar sig min make). Där sitter kvinnor som ställer käppen i hörnet och bär mycket tjocka glasögon och brunahåriga peruker över sitt gråa hår. En barnfamilj var det igår, där yngsta barnet var tio eller så.
Lugnt folk och stimmigt, röda-vit-rutiga dukar och fet mat. Det är ingen restaurang för personer som mest vill ha sallad och enkelt kycklingbröst. Här gäller smör, vitlök och möjligen en ugnsstekt tomat. En halv ugnstekt tomat.

Självklart är maten god, men den är lite ojämn, lite dyr och sådär lite som klientelet, varken hippt eller jätteungt - men det gör ju ingenting. Om man väljer sniglar så får man sex stycken och man ser att de bara är uppvärmda (utan att ens tillsätta extra vitlök vilket var det enda jag var lite besviken på) detsamma gällde hummersoppan som enligt Matts var köpes. Jag vet inte, det jag vet är att det var gott.
Och Underbart Traditionellt.
Jag och Matts har varit där flera gånger och det känns bra varje gång, lite fetare om magen går man därifrån och tja...atmosfären är så härlig...det är värt skörbjugg och behov av grönsaker i en vecka.

Fram för fler traditionella och härliga krogar med unik atmosfär - det finns så mycket strömlinjeformat som vi håller oss till redan!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Bröllopsdag

Idag är det fyra år sedan jag och maken knöt band i Högalids kyrka. Den dagen var underbar och full av vänner och familj och romantik. Som vanligt kollar jag upp bröllopsdagen och vilket material som är förknippat med den...ibland är det bra som utgångspunkt för eventuell present. I år är det blomster....ehm....okej.

Vad ska jag köpa då? Haha. Matts har mer hårda intressen, inte macho så, men lite mer pojkinriktat. (Jag får nog skriva något om manligt och kvinnligt någon gång...det är ett spännande och ofta upprörande ämne).
Men det är klart, maken är ju faktiskt intresserad av att det är fint hemma...kanske kan jag kirra en fin bukett...det är ju enkelt också, och vackert.

Eller en ny orkidé till samlingen - fast då blir det kanske mer en present till mig än till honom?

Det tål att tänkas på liksom vad vi ska ha att äta? Det hela får nog bli ett äkta äventyr!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

sång sång sång...............

Det är bara för härligt att sjunga, även om det bara är en entonig ton en hel låt ibland!!
Tack för musiken i mitt liv - tack alla vännerna!
Kort inlägg haha
kramar till alla och lyssna gärna på något som får era små tår att riktigt krrrrruuuulla sig när ni lyssnar!
Just nu går en massa glada och uppstudsiga låtar varma i min Barbapapa (Mp3:n har ett namn - jag vet - töntigt). Exempelvis Paulo Nutinis "Jenny don't be hasty" och Kate Perrys "I kissed a girl".
Glada låtar gör en gladare!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Den klara, randiga, boleron!

Jag har använt den mycket och tycker om att den är så härligt varm trots att den inte täcker armar och ryggslut.

Det här virkprojektet markerar på många sätt starten för min virkpassion och mina många andra projekt där jag vågar och experimenterar med allt från mönster till garner!

Snabba mystofflor

Ett enkelt mönster som inte skulle ha någon flärp över foten, men passformen blev inte som jag ville ha den så det fick bli den här "egna" lösningen.
Jag tror att jag ska köra dem lite varmt i maskinen så att de blir lite mer tovade i känslan. Det blir ju inte helt tovat eftersom garnet inte är ull, men jag kan nog snoffsa till passformen lite mer.

Den ska egentligen påminna om arabiska tofflor (de som brukar vara i tunnt skinn) men jag tycker inte att det finns så många likheter nu. Om jag gör ett par till så ska jag göra dem annorlunda och lite mer som en socka...

Ändå tycker jag att de är söta i sin enkelhet och jag har använt dem en del -
skönt nu när det blivit lite kallare!

AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)

Biblioteken är mumsmums

Det luktar så där härligt. Ni vet. På biblioteket. Och allra mest luktar det på Stockholms Huvudbibliotek. Just den här byggnaden hör dessutom till mina all-time-favs , med sina runda väggar och rad efter rad av böcker i tre våningar - hääärligt!

Jag har idag spenderat en timma där för att sniffa fram bra böcker om gudstjänster och om vad människor vill "ha" för något när de går till kyrkan. Det är ett STORT ämne, och spännande, så jag hoppas att jag ska kunna hitta en trevlig vinkling på mitt lilla arbete som jag skriver i skolan just nu.
(Har ni några tips på bra böcker i ämnet är ni mer än välkomna att skriva in dem i kommentaren...).

Jag kommer från en stor bokslukarfamilj, jag är uppvuxen med höga och proppfulla bokhyllor. När jag sen träffade den man jag förälskade mig i hade jag tur - han själv och hans barn är också storläsare.
I min nya, "egna", familj så är vi dessutom hooked på Fantasy vilket är ännu mer fantastiskt och tursamt...i mitt föräldrahem och bland syskon och deras familjer är det i princip bara jag och min far som har tagit till oss den genren. Ja och för några år sedan så upptäckte också en av mina kära systerdöttrar denna förtrollade värld...det smittar av sig.

Fanfic* är det som står på tapeten i familjedotterns liv och det är något jag själv har kvar att upptäcka...har inte känt mig så dragen till det än men det kanske kommer.
Inte ens när man har ett så stort utbud som huvudbiblioteket har man mycket fantasy som vi inte har läst och då får man småningom gå vidare till spinn-offs eller vad man ska kalla Fanfic.

AB IMO PÈCTORE (ur hjärtats djup)

*Fanfic (fanfiction) är en ny "genre" där fans av en viss bok eller författare fortsätter skriva berättelsen om världen eller karaktärerna själva, oftast på nätet. Det är särskilt vanligt inom Fantasy, men finns också inom andra genrer. Flest har nog fortsättningarna på Harry Potter blivit, de breder ut sig som en löpeld. Av förklarliga skäl varierar kvalitén på Fanficen men en del fanficförfattare har själva fått mängder med fans.
(Kanske kommer fanfiction på fanfictionen på fanfictionen...)