För en vecka sedan kände jag mig väldigt nere, framförallt helt vilsen.
Nu, efter en helg med min underbara familj och med mina vänner hittar jag plötsligt mig själv. Det är ingen fara när människor som inte känner mig har åsikter och kakor som jag inte vill äta. Jag behöver inte göra mer än att begrunda. När jag är klar kan jag låta stormen dra vidare. Jag är stadig. Jag är stark. Jag klarar av det!
Heja alla mina bröder och systrar - stå på er! Titta bara inåt en gång till, ring en kompis eller kyss en älskad (kanske både ock!?) och kom ihåg vad som är viktigt i livet. För just dig.
"...låt oron få sjunka som stenar mot botten...du är en bön".
Tacktal till folk runt mig (trots att jag inte vunnit pris...):
Till alla i klassen som firade min födelsedagskväll så härligt.
Till Per och Patrice som visste hur man skulle bugga!
Till Lia för vinet på renfällen. Och samtalet.
Till Katarina och Anna som vet hur man talar om allt utan att skämmas och hyckla!
Till Grus'arna och Himmelriket som öppnade sin famn för mig och påminde mig om att människan är god.
Till alla som jag träffade i Uppsala - härligt!
Till JEM för att han inte bara är mannen med modellerna - han har hjärtat också!
Tack till Mallan o Thomas, Sonia och Rebs för blommorna när jag inte kunde träffa er face 2 face - sååå vackra! (Det är dom på bilden!)
Till min familj, Mamma o Pappa, Kajsa o Elias, Annika, Christina, Hanna och Bo för påringningar, till Josef för sången. Skakningarna på videon är jag som skrattar :D fantastiskt!
<3
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA
