Jag älskar film. Jag förflyttas till en helt egen värld - den må vara konstruerad - men i mitt hjärta bultar känslorna lika verkliga ändå.
Som en god bok, en fåtölj, regnrusk och te. Som min makes trygga famn. Att vara skyddad i sin egen lilla bubbla är helt enkelt bra ibland. Ett sätt att koppla från allting annat som pockar på uppmärksamhet.
Verkligen: AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA
söndag 15 november 2009
torsdag 5 november 2009
Flunsan, den lilla döden.
Hallå alla som läser bloggen. Anledningen att jag inte skriver så mycket just nu är att jag är sjuk. Och då menar jag så sjuk att jag bara kunnat vara uppe och hasa i två dagar. Sedan i lördags har jag influensan. Här kommer råd. Vaccinera er! Det är sjukt att ha så hög feber under så lång tid. Maken har dock klarat sig vilket är bra.
Vanligtvis kallar man mer njutbara saker "lilla döden" men den här gången är det mer av en nära-döden-upplevelse. Första dagen låg jag och frös under två duntäcken, fullt påklädd, och jag har yrat i flera dagar. Dröm och verklighet har gått i varandra och jag har haft ont i hela kroppen.
Igår ringde det på dörren. Jag tog med mig mina två täcken och hasade mot dörren, tänk om det var något viktigt. Jag kikade i hålet, om det var några barn med lotter eller salamikorvar i maxiklassen kunde jag skippa det. Jag ser en suddig kvinna med en lista i handen, bredvid henne någon annan suddig person och så målaren. De målar om i trappuppgångarna hos oss just nu.
Så jag tar ett rossligt andetag och öppnar försiktigt. Kanske är det något viktigt meddelande från bostadsrättsförmedlingen? Det är Jehovas vittnen, mor och dotter. De säger ingenting.
Jag säger: Ursäkta mig, jag har influensan.
Alla tre tar ett och ett halvt steg bakåt. Målaren backar in i väggen han spacklar och håller sin hand för munnen. Skräck (!) i blicken.
Jag tycker så synd om alla så jag mumlar: inte svininfluensan (fast det vet jag ju inte att det inte är...).
Alla tre verkar ta det lugnare och mamma försöker försiktigt sträääääcka mig ett ex av VaktTornet.
Jag skakar på huvudet och stänger dörren. Jösses.
Vaccinera er och lev livets glada dagar innan ni dör.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA
Vanligtvis kallar man mer njutbara saker "lilla döden" men den här gången är det mer av en nära-döden-upplevelse. Första dagen låg jag och frös under två duntäcken, fullt påklädd, och jag har yrat i flera dagar. Dröm och verklighet har gått i varandra och jag har haft ont i hela kroppen.
Igår ringde det på dörren. Jag tog med mig mina två täcken och hasade mot dörren, tänk om det var något viktigt. Jag kikade i hålet, om det var några barn med lotter eller salamikorvar i maxiklassen kunde jag skippa det. Jag ser en suddig kvinna med en lista i handen, bredvid henne någon annan suddig person och så målaren. De målar om i trappuppgångarna hos oss just nu.
Så jag tar ett rossligt andetag och öppnar försiktigt. Kanske är det något viktigt meddelande från bostadsrättsförmedlingen? Det är Jehovas vittnen, mor och dotter. De säger ingenting.
Jag säger: Ursäkta mig, jag har influensan.
Alla tre tar ett och ett halvt steg bakåt. Målaren backar in i väggen han spacklar och håller sin hand för munnen. Skräck (!) i blicken.
Jag tycker så synd om alla så jag mumlar: inte svininfluensan (fast det vet jag ju inte att det inte är...).
Alla tre verkar ta det lugnare och mamma försöker försiktigt sträääääcka mig ett ex av VaktTornet.
Jag skakar på huvudet och stänger dörren. Jösses.
Vaccinera er och lev livets glada dagar innan ni dör.
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP
NANNA
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)