Ni vet när inte alla får vara med? Det händer ju titt som tätt, jag vet, men ibland känns det så otroligt onödigt att det ska vara så.
När det inte finns någon anledning.
Igår kväll befann jag mig på en kurs jag går just nu. Det är en väldigt blandad grupp, åldrar, bakgrund, boende, arbete, familj - ja alla möjliga kombinationer finns i den här gruppen.
Det är en ny grupp också, vi känner inte varandra jätteväl och det var bara två personer som kände varandra innan vi satte igång nu under höstterminen.
Som alltid i större grupper och i skolsituation så kommer vi inte överrens med alla...självklart inte.
Som exempel finns det en som går mig på nerverna på kursen. Men det finns anledningar till att människor är som de är och jag accepterar detta.
Några personer har man lättare att ty sig till och att gilla. Det är naturligt.
Så ska vi dra därifrån, det är sådär halvsent, typ kvart i nio på kvällen och jag hör några snacka om att ta en snabb öl efteråt. Det görs upp planer och det är inte så att det inte går att höra dem som planerar.
Jag hör däremot ingen inbjudan.
Några säger adjö och drar snabbare än andra men vi går därifrån i en större grupp i alla fall.
Fortfarande hörs ingen röst med en inbjudan.
Jag åker hissen ner och funderar på om det betyder någonting att man inte bjuds med? Betyder det att man inte är välkommen? Betyder det kanske att man inte är omtyckt (fruktansvärda tanke!)? ;-)
I hissen finns några som ska ut tillsammans och jag funderar på varför resten av hissåkarna inte blir inbjudna. Jag funderar på om jag ska fråga om de ska ut...det kanske jag skulle göra i andra situationer. Men någonstans tycker jag att det blir lite av en markering när en grupp väljer vilka som ska bjudas in.
Jag har egentligen ingen lust att dricka öl, jag vill egentligen hem.
Men jag vill faktiskt ha en inbjudan, jag vill känna att folk gärna skulle hänga med mig och snacka någon minut eller två.
Det är ingen konstig känsla, det är ingenting ovanligt - alla människor i min omgivning skulle nog säga detsamma. Alla människor har behov av att bli inbjudna till att dela en bira någon gång.
Så under den korta promenaden till stationen funderar jag, samtidigt som jag snackar med två andra som heller inte blev inbjudna (och jag tror att minst en av dem kände sig utanför), på olika anledningar till varför den här gruppen inte skulle höja en röst och inbjuda alla i det här läget.
Jag kunde komma på några stycken.
Till exempel att man inte vill ha med någon särskild och därför inte vågar göra en allmän propå.
Eller att man skulle vilja ha lite snack så där i en lugnare grupp.
Anledningarna faller medan jag skyndar mig till tuben. En snabb öl en onsdagsväll är inte bindande för vänskap för resten av livet. En människa kan klara att snacka lite med någon som den inte riktigt tycker är så kul utan att avlida - det är inte direkt tre timmars terapi vi talar om utan en ganska avslappnad situation.
Och om gruppen ville ha det lugnare skulle de inte ha gått så många...det argumentet håller bara om man är tre-fyra pers.
Kära vänner och bekanta. Detta kom jag slutligen fram till: antingen går man ut - och man är diskret och låter inte folk veta om det, bli sårade, känna sig utanför eller vad det kan vara - eller så bjuder man in alla och riskerar att en kväll få med någon man inte riktigt kommer överrens med. Chansen är ganska stor att den eller de som det där skulle kunna gälla känner av just det och inte följer med nästa gång. Eller att man lär känna personen och närmar sig varandra lite grann.
"Ska ni ta en öl - får man hänga med?" -
Nej jag tror inte att jag ska fråga nästa gång heller...de andra får bilda klubb utan mig.
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
ps. Jag undrar om jag inte är extra känslig för sociala känningar just nu, jag har nämligen skrivit ett antal sidor kring hur man ska motverka utanförskap och otrygghet i grupper. Ett spännande arbete som jag hoppas ska smitta av sig på arbetet i min härliga och underbara kyrkomötesgrupp! ds.
torsdag 16 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)