Det är något med fula (och fulla) gubbar - eller hur? Ikväll stötte jag på en av en händelse...jag cyklade hem, det var mörkt och jag hade lyset på för att se ordentligt (jag tänkte på det särskilt när en polisbil körde förbi mig på gatan...en gång blev vi stoppade, jag och en kompis, för att hon inte hade lyse, de var väldigt gnälliga om det).
Plötsligt möter jag en taxibil som står still på den trånga gatan, bredvid finns en arbetsplats (de joxar väldigt i marken överrallt - vad är det som de gör egentligen?) och jag blir inklämd när gubben (läs den dumma och fulla gubben) öppnar passagerardörren precis framför mig och börjar gaffla med taxichaffisen. Jag står faktiskt där en stund och väntar. Avstigen från cykeln. Jag är ju en god svensk och väntande, blid (haha) person. Till slut orkar jag faktiskt inte vänta längre på att gubben ska maka sig lite grann så att jag kan komma förbi, utan piper snäll "u-ursäkta mig" (ja ni förstår).
Gubben tittar lite glasartat upp och vifftar med sin cigg mot mig...
- Hurru! Du ska inte hålla på å uschäckta dig! Åk PÅ ANDRA SIDAN istället! och kom inte här å uschäckta dig!
Så flyttar han på sig (märk väl!) och när jag slinker förbi ropar han sluddrigt vidare sin harang
- Dra åt HELVETE - JÄVLA KÄRRING!
Ojojoj, jag saknar ju genen med konflikträdsla, som alla som känner mig vet, men ikväll orkar jag inte (jag har inhalerat skitmycket rökelse under en två timmar lång Ökenmässa, se http://www.hogalid.se/ för mer info, och är helt hes och trött).
Därför harklar jag bara fram ett lamt:
- Du behöver verkligen inte vara så otrevlig mot mig...
men jag talar för döva öron, mannen är halvvägs inne i taxin igen, högljutt förklarande vart Ringvägen 90 ligger någonstans.
Och det är faktiskt som jag sa till honom, han behöver faktiskt inte vara så otrevlig mot mig...det är ju inte direkt som att jag hotar eller är otrevlig mot honom. Det slår mig verkligen vad gubbar som fått för mycket innanför västen kan göra, utan tanke på någon slags verklighet, eller vad man ska kalla det, alls. Det är som att de föddes så där, högljudda, illaluktande och lätt vingliga av för mycket C2H5OH.
Och framför allt: utan mödrar. Det är som att ingen någonsin talat om för dem att de inte kan bete sig hur som helst (eller att de är älskade?). Det är som att de aldrig varit små eller något annat än stöddiga och med en skit-i-alla-attityd.
Jag suckade lite för mig själv, funderade på hur fula gubbens liv är egentligen, och cyklade vidare hemåt.
För det är ju så...fula gubbar är också människor...och de har varit små och rädda och de har en massa historia bakom sig...man blir inte så där bara över en natt.
Och det får man inte glömma.
God natt mina vänner - imorgon är det weiter am text med enskildaarbetet som jag håller på med...
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det konstigaste som hant mej nansin ar nar jag gick fran Gamla Stans tunnelbana efter ett seminarium pa LHS upp mot Stortorget o motte en kostymkladd man, snygg, med portfolj, han sneglade pa mej o log vilket jag ignorerade, inte pa ett otrevligt satt, jag bara inte gengaldade leendet, da sa han 'Hora'. han sa det bara som ett konstaterande o bara fortsatte ga. I chock sa jag ingenting alls men jag har verkligen tankt pa det efterat, det var verkligen extremt konstigt. I huvudtaget var det mkt kommentarer i Stockholm, det hander faktiskt inte har, jag undrar vad det e som e fel. Och har ar ju folk fulla mest hela tiden, haha. Jag e inte sa radd for fullgubbar, men jag ar faktiskt radd for vanliga man nar jag ar ute pa kvallen sjalv. Och ja, som ovan, aven mitt pa dagen. Det e ju faktiskt inte klokt.
SvaraRaderaEn gång när jag och Matts var ute och gick hemåt, vi hade haft en supertrevlig kväll och promenerat hemåt. Vi var nästan hemma så kommer det fram två killar varav en är packad och stirrar på mig. Matts tar tag i min hand lite extra och då skriker han "jävla hora" mot oss (eller mig antar jag...)
SvaraRaderaMatts blir helt vansinnig och börjar följa efter killen och jag måste säga att jag blev mer rädd för att Matts skulle göra något han senare skulle ångra än att killen skulle kunna göra något mot honom.
Jag kommer ihåg att jag sa till killens kompis att han måste ta hand om sin polare lite bättre "vad är det som pågår?" frågade jag också. De drog och jag såg att kompisen skämdes lite.
Bra!
Det är skit att man ska behöva vara rädd överhuvudtaget.
Fast vid det här tillfället så var jag inte rädd, mest jäkligt trött och förundrad över att en människa kan vara så otroligt oförskämd!