torsdag 6 november 2008

Biljettköpet eller vansinnet i Prag

När jag och min make gifte oss firade vi direkt med bröllopsresa. Resan gick via flyg ner till Ungern för att fortsätta via östra Europa till Tjeckien. Det är egentligen inte resan jag vill behandla här...det är hur man kan bli behandlad av myndigheter eller liknande. Tanken på den här händelsen kom upp när jag läste min vän Annas blogg. Hon bor sedan flera år i Storbritanniens stålstad Sheffield och berättade en dråplig historia om när hon skulle gå på posten.

Från Ungern skulle vi ta tåget mot Prag. Budapest har en fantastisk tågstation, vacker och nedgången. Här arbetade några få med internationella tåg, det var lätt att hitta till biljettkassan och väl där fick vi handskrivna (!) biljetter. Det gick fort och var ett nöje.

När vi kommit fram till Prag hade vi det mycket trevligt, där är vackert och fullt av trevliga ölställen. Men servicen var kanske inte det som staden tog hem poäng på.

När vi småningom skulle resa hem visade sig Prags tågstation nämligen vara rena Kafkaromanen!

Det kändes som om ingen visste någonting.

Det fanns ungefär trettio luckor och de flesta var stängda. Vid två fanns långa köer och vid tre andra, en bit bort, lite kortare. Ovanför luckorna fanns inga skyltar, endast siffror.

Första frågan var vart vi skulle ställa oss i kö. Vi gick till informationsdisken. Den var placerad som en korvmoj en bit därifrån. "International information" stod det där på en lapp. "Information in English" stod också att läsa i ett av fönstren.

Denna information visar sig vara den enda vi får. Kvinnan där talar nämligen inte engelska särskilt bra. Men hon skäller på oss. Och vi förstår brottsstycken, hon är arg på oss för att vi vill ha information på engelska. Jag försöker argumentera men då slutar hon helt med engelska språket och skriker endast på tjeckiska. Jag drar mig därifrån och vi bestämmer oss för att prova en av de långa köerna.

En halvtimma senare är vi framme vid luckan. Här talas heller inte engelska men vi förstår att det här inte är internationella biljetter, det kan man köpa i de andra luckorna. Mannen pekar åt höger. Han ler inte. Ingen ler.

Så ställer vi oss i nästa kö. Denna gång kommer vi lite snabbare fram till kvinnan i luckan. Hon är först behjälplig.

Jag: Vi skulle vilja köpa två biljetter till Stockholm tack.
Kvinnan i luckan: När vill ni åka?
Jag: Helst imorgon men det går bra på torsdag också.
Kvinnan i luckan (lätt irriterat): När vill ni åka?
Jag: Ehm...tja, imorgon eller torsdag.
Kvinnan i luckan (nu klart irriterat): Ja ja, men när vill ni åka?
Jag: Du menar vilken tid?
Kvinnan i luckan nickar.
Jag: När som helst...när går tågen?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte.
Jag: Ursäkta?
Kvinnan i luckan: Det vet jag inte. När vill ni åka?
Jag (helt förvirrad): Jag vet inte när tågen går...så det vet inte du heller? Men vem vet det då?
Kvinnan i luckan (väldigt ilsket): Det måste ni ta reda på! Det gör man i hmhmhm-luckan vid tabellinformationen.
Jag: Var ligger det någonstans då?
Kvinnan i luckan nickar lätt åt höger med huvudet åt andra sidan stationen:
De stänger om fem minuter, tillägger hon.

Panik.
Vi springer runt, uppför några trappor och runt knuten (det finns nämligen en skylt åt det hållet). Ingenstans är det öppet, det verkar helt tillbommat. Vi springer nerför trapporna, eller jag springer nedför trapporna eftersom Matts mest svär.
Runt knuten igen, ännu längre ner i ett hörn finns en liten öppning och jag går in där. Innanför valvet finns ett litet rum där två personer sitter bakom nya luckor och jag störtar fram till en och frågar vart jag kan få reda på när tågen går.

Vi har tur. Det är rätt ställe! Hurra!
Mannen som jag pratar med ler lite grann i alla fall och har en dator (!) där han kan visa när tågen går. Han skriver ut en tabell till mig, för morgondagen och en för torsdagen.
Man ser tydligt de byten av tåg man måste göra.
Härligt.

Tillbaka till internationella luckorna. Kön går långsamt framåt. Väl framme hos samma kvinna (jag tänkte att det skulle vara enklare än att förklara igen...) frågar jag ytterligare en gång om två biljetter till Stockholm.

Kvinnan i luckan: När ska ni åka?
Jag (stolt): Klockan 9:12.
Kvinnan i luckan: Och ni vill åka imorgon? Klockan 9:12?
Jag: Ja, just det.

Paus

Kvinnan i luckan: Och vart ville ni åka?
Jag: Stockholm, Sverige.
Kvinnan i luckan (kallt): Det går inte.
Jag (förfärat - jag har ju gjort allting och stått i fem köer!): Va?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte att åka till Stockholm.
Jag: Varför inte det?
Kvinnan i luckan: Det går inte.
Jag: Ja men varför? Vi har ju fått fram tiden för avgång, det står ju här hur vi ska åka!
Kvinnan i luckan (iskallt och utan ansiktsuttryck): Ja, men det går ändå inte.

Paus - jag försöker tänka, det är svårt. Varför skulle hon inte säga det från början? Och varför skulle det inte gå att köpa en biljett till Stockholm? Jag famlar efter halmstrån...kanske kan vi komma någon annanstans där inte alla är vansinniga...

Jag: Kan vi köpa biljetter till en annanstans plats i Europa?
Kvinnan i luckan: ?
Jag: Alltså…kan vi köpa biljetter till Berlin?
Kvinnan i luckan: Ja det går bra.
Jag börjar fatta och flyttar mig längre norrut: Kan vi åka till Köpenhamn?
Kvinnan i luckan: Ja det kan ni göra.
Jag: Så vi kan inte köpa biljetter till Stockholm men till Köpenhamn går det bra?
Kort nick från Kvinnan i luckan.
Jag (desperat): Då vill vi köpa två biljetter till Köpenhamn och vi vill åka vid 9:12 imorgon.
Kvinnan i luckan: Vilket tåg ska ni åka? Vilket nummer har det?

Jag läser febrilt min lapp och där, underbara syn, finns ett tågnummer med!
Jag läser innantill och kvinnan knappar in någonting, hon nämner en summa som vi ska betala och jag tar fram mitt Visa-kort.
Kvinnan i luckan: Det där kan du inte betala med.
Jag: Va?
Kvinnan i luckan: Du måste gå till luckan här bredvid. Det är den enda som tar kort.

Vi ställer oss i nästa kö. Vad ska vi annars göra? Matts är arg och går iväg lite då och då och skriker i den tomma salen. När vi kommit fram till rätt lucka (förhoppningsvis) haspar jag snabbt ur mig all information och jag ser hur han knappar och jag får tydligen godkänt eftersom jag kan lämna kort och så småningom får två biljetter med byte i Berlin.

Pust och stön.
Äntligen.

AB IMO PÉCTORE!

1 kommentar:

  1. hahaha, det underlattar valdigt mycket nar maken kan tjeckiska och jag bara behover nicka och le lite grand! Men en gang stallde jag till det nar jag bestallde en slovakisk nationalratt med bacon och ett berg av dumplings och smor, jag at sa mkt jag kunde men det var ju anda en hel del kvar. Servitoren fragar mej pa tjeckiska, latt upprort: scshhrtyysj shsksdjhfy skfskij sjdhtry!!!!!!
    Jag tittar pa min man: skfd fdfjskhd fk, sager han (hon tycker valdigt mycket om maten)
    skalkklsfkslncsdkfhsdl!!!!!!!! sager servitoren upphetsat och argt, och han pratar fortfarande till mej.
    Jag forsoker le snallt.
    Min man far hitta pa att jag har nagot problem med tarmen och omojligt kunde ata mer, men att det var det mest fantastiska nansin. Det lugnar honom. Haha, men jag kan tanka mej bemotandet om jag hade forsokt med engelska, haha :)

    SvaraRadera