Några korta ord om och minnen av mormor
Min mormor, kallad Åga efter ett smeknamn som min morfar givit henne, föddes 1908 och dog i januari 1995. Hon var en stark kvinna som gav människor i sin omgivning glädje samtidigt som hon hade fel och brister som en vanlig dödlig.
(Mormor som ung)Mormor var journalist, liksom morfar, något som jag aldrig märkte så mycket av men hon var noggrann med språket kommer jag ihåg. Som ung tonåring sa jag ”liksom” hela tiden och det tyckte hon inte om och jag blev tillsagd på skarpen med tillhörande förklaring om varför inte liksom kunde användas på det sätt som jag använde ordet.
När hon hämtade mig på dagis gick vi förbi en liten närlivs i ett hörn och jag fick köpa en Päronsoda, 33 cl, glasflaska. Sedan gick vi hem till henne och åt två mackor gjorda på orostat vitt rostbröd. En med färdigskivad cheddarost, varje skiva var inpackad i ett tunt ark och var tjock och orangefärgad. En med lite senap och en skiva kokt skinka. Hon kunde nämligen inte riktigt laga mat, mormor Åga. Det jag vet att hon kunde var att trilla köttbullar. Dem åt vi med potatis, gräddsås och lingon.
I den lägenhet, som min mor och morbror G är uppvuxna i, fanns många tavlor på väggarna och mycket böcker i de låga bokhyllorna. Familjen var bekanta och vänner med en mängd konstnärer som av olika anledningar gav tavlor till hemmet. Speciellt en tavla är spridd hos alla mormors barnbarn och det är en tavla som min mor fick som liten av konstnären Stallarholm. Bokstavstavlan hänger numera också i fem syskons vardagsrum.
(Å som i Åga)Mormor tyckte att man skulle duscha kallt sist, det skulle vara bra och så var det skönt. Mormor rökte hela sitt liv, så när som på några år och konstigt nog så upplevde jag aldrig det som jobbigt. Mormor lyssnade oerhört bra och hon kunde komma med råd, men inte sådär automatiskt utan med eftertanke.
Ja, detta var några korta ord om en kvinna som gjort mig till den jag är idag. Jag har många starka kvinnliga förebilder och mormor är en av dem. Det går ju inte att beskriva en människa med några få ord i ett blogginlägg MEN jag ville ändå berätta om tre sådana här vise kvinnor som en del av min julkalender.
Så till sist, tre frågor till er läsare.
Har ni några människor som förändrat er? Hur vet man om man själv förändrar en människas liv? Och är det viktigt att göra det?
AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA
Orostat rostbröd låter sådär :)
SvaraRaderaNån människa har nog inte förändrat mej men britterna i sej har nog förändrat mej en del. Jag har blivit lite latare och mindre misstänksam och unnar mej lite mera roligt.
Jag tycker absolut att det är viktigt att förändra människor, är det inte det äktenskapet handlar om? :) Nej men allvarligt, det är viktigt att vara sej själv och sin egen person tror jag, så att man kanske förändrar i det tysta. Även om det är genom att äta färdigskivad ost.
Åh vilket härligt kalenderinlägg! Superspännande och intressant det där med mormor Åga...
SvaraRaderaJag har en person som kanske inte har förändrat mig så mycket, men som alltid har funnits där och förstått mig. Det är min bästa vän Linda. Hon har betytt oerhört mycket för mig och även om vi kanske inte hörs av jämt så finns hon alltid där som en trygghet i tillvaron var vi än befinner oss i livet. Det kan gå flera månader och så hörs man och är ändå på samma "våglängd". Hon är som en tvillingsjäl som stöttar och hjälper mig: En sann god vän!
Jag tror att man vet om människor förändrar en när de kan komma så nära att de ser och kan röra vid ens hjärta. Det är bara de människor besitter förmågan att göra det, som kan förändra en (till det positiva). Sådana människor är viktiga och det finns ytterst få av dem.
Om man själv kan veta om man rört någon eller förändrat någon, det tror jag inte. Jag tror bara att det är den som blir rörd som vet, om ens det alla gånger. Det är ju allra lättast att vara efterklok...
Det viktigaste, tillsist, är nog att gå sin egen väg, vilket inte alltid är lätt. Det är då man behöver de där "hjärtrörarna", som kan putta en åt rätt håll ibland. Eller om man är på väg att göra konstiga eller, för den delen, svåra val i livet, så kan personer som ifrågasätter en behövas, personer som får en tänka lite extra. Det är trots allt man själv som alltid måste ta det sista språnget i sådana situationer. Då är det kanske som allra viktigast att ha en sådan där god vän, en sådan där som kan röra vid ens inre och få en se lite klarare på tillvaron...