Civilkurage

Jag brukar normalt undvika att lyssna på Ring P1, det program på Sveriges Radio som retar mest gallfeber på mig. Vanliga människor ringer in om alla möjliga saker och vädrar sina åsikter (och ibland sin smutsiga personliga byk). Programledarens roll är normalt att säga emot om lyssnarens åsikt är politiskt in-korrekt och det brukar bli en del argumenterande eftersom de flesta som ringer in faktiskt är upprörda över någonting och arga, irriterade människor sällan är politiskt korrekta.

I morse blev det dock så att jag hörde en lite snutt. En karl ringde in till den ovanligt sympatiska programledaren och menade att han normalt inte höll med den borgliga regeringen men i fråga om en lag för civilkurage tyckte han som dem.

Jag kollade genast upp saken. Jag har flera gånger funderat kring varför man inte kan säga till människor längre. Jag minns att man som barn, och det var inte sååå länge sen ändå, blev tillsagd titt som tätt av okända människor. Men nu kan det hända alla möjliga saker när man säger till andra vuxna.

Göran Hägglund, KD, vill ha en lag som gör det olagligt att inte ingripa när någon begår brott "...vi ser då och då händelser som inträffar, där en ung kvinna blir våldtagen eller att några personer misshandlar en annan person och man kan konstatera att människor bara går förbi. Man vänder bort blicken." säger han i en intervju med SR.

Jag måste ha missat något - jag trodde att det redan var olagligt att inte ingripa (till exempel om barn far illa eller om någon är på väg att köra rattfull). Silly me.

Hägglund fortsätter med att säga "I vissa fall så kommer det att vara så, att ett mer aktivt ingripande inte låter sig göras för övermakten är för stor, men då kanske jag har en mobiltelefon med mig och kan ringa till polisen och få hjälp och stöd på det sättet, men att bara vända bort blicken tycker inte jag är okej." Nej. Det är det inte, helt korrekt.

Men människor är så rädda för varandra. Och ju räddare vi blir dessto mer skyndar vi på det aggressiva beteendet som vi oroar oss för. Och om vi inte ens kan säga åt våra medmänniskor att stå upp i bussen så att de som behöver det mer kan sitta så är det klurigt att försöka lagstifta bort problemet.
Min tanke är att vi har "byggt in" tanken om individen så hårt (bland annat genom läroplanen i skolan som påverkar mycket mer än vad folk i allmänhet förstår) att det är svårt att föra in människor i att tänka på grannsämja, kollektivet och mänskligheten som helhet.

Kan vi inte hitta ett mellanting? Där individen får den frihet den behöver men samtidigt förstår att den är en del av mänskligheten som helhet? Eller är det bara en utopi?

Programledaren i Ring P1 nämnde en bild som också jag minns tydligt. Den med damen som slår sin handväska i huvudet på en nynazist.
Jag har uttryckt tidigare att jag inte tror att det skulle kunna hända idag, mest pga rädslan.
Argumentara hemskt gärna emot - och ge mer gnista i samhällsdebatten och i tanken på människans inneboende styrka och godhet!