Som vanligt möter jag hösten under Kyrkomötets första session. Det är någonting nästan magiskt med Uppsala i slutet av september. Löven färger staden röd och grön och gul och orange och ja, alldeles alldeles underbar.
Det finns krisp i luften och på morgonen ligger höstdimman tät.
Imorse såg jag knappt Domkyrkans två toppar och endast anade korsen där uppe i skyn. Trots, eller på grund av, detta slogs jag av Guds hand i denna vackra värld.
En klasskamrat sa en gång att hans starkaste känsla av att Gud verkligen finns, både i hans liv och i världen, var när han vistas i naturen. Då blir Gudsnärvaron stark. Då hade vi precis spenderat en vecka i norska fjällen och man kan ju inte direkt påstå att Uppsala stad är så väldigt lik det landskapet men Fyrisåns blanka vatten fångar ändå min blick...
Alla dessa människor som cirkulerar runt, till fots och på cykel klingar rätt in i min stadssjäl i alla fall.
Här är Gud, jag kan se en dunkel spegelbild...
AB IMO PÉCTORE (ur hjärtats djup)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kul att hitta din blogg och läsa dina betraktelser!
SvaraRaderaHann inte säga hejdå i går men hoppas att du har det bra och har hunnit vila upp dig lite.
Ses i oktober!
kram
Ann-Sofie