Okej. Jag vet att det ska vara fint och bra för en med retreat. Men. Det är bara inte min "grej". Jag tycker att det kan finnas mycket att hämta med att vara själv. Att leva enkelt. Och behagligt.
Men det är inte behagligt att sitta där och äta i tystnad, lite klirr när glaset sätts mot bordet, när besticken slår mot tallriken. Nej. Det är inte behagligt - jag får snarare lite ångest.
Nej. Fram för andra typer av retreat - en lugn tid. Där man kan välja att samtala eller inte.
Joja - jag vet att det blir feeel - men ändå...
Kramar från en något frustrerad
NANNA
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har heller aldrig fattat vitsen med att vara tyst i grupp bara för att man ska det. Fast jag hade nog snarare fått ett skrattanfall än ångest. Fast efter skrattanfallet kanske lite ångest också.
SvaraRaderaOch Annas mamma kan berätta: Har varit på en hel rad retreater i refugiet på Sigtuna. Då behövde vi det tror jag, vi var sönderstressad sjukhuspersonal. Men visst hände det att jag och en kollega tittade på varandra och fick kämpa med skrattanfallet. Vi gick ut också och skrattade:-). Maten var i alla fall underbar, personalen som serverade var underbar, ledarna mycket bra. Vilsamt med de avskalade rummen att sova i. Egen tid. Men lite press med alla programpunkter, gick i ett, och klirret kommer jag ihåg och att inte se på varandra utan titta ned i tallriken, kändes lite eller mycket konstigt. Det förstår jag inte heller vitsen med. Men man fick ny energi fast det kan man få på annat sätt också, vi behövde kanske detta.
SvaraRaderaDet var bättre den här gången än första. Det var liksom mer avslappnat på det här stället.
SvaraRaderaBreidagård i Uppsala. Jag förstår vad du menar också Monica, det här med att det är vilsamt på något sätt. Jag tror att det handlar om att man hela tiden måste prestera överallt annars. Snack är liksom en del av det där för många.
Tack för kommentarerna!
Kan det inte finnas något där i tystnaden, i det kvävda skrattet eller ångesten, som man kan använda? Varför får du ångest under en tyst måltid? Jag har aldrig varit på retreat där man varit tyst, men jag tänker att vi är så bra på att PRATA SÖNDER allting att det kan vara frigörande att plötsligt inte "få" prata. I tystnaden och de känslor som kommer upp kan det finnas en massa energi, tänker jag mig. Vad var det du fick ångest av?
SvaraRaderaHej Sol!
SvaraRaderaJag får inte ångest på riktigt, det kräver svårare ting, men jag var absolut nervös inför själva retreaten eftersom jag hade en dålig erfarenhet innan. Jag kan absolut förstå att du och många andra finner glädje och inspiration, en lugn stund eller vad det vara månde i en tyst helg. Det är värt att testa om man aldrig gjort det - men det är inte för mig. Vi är ju olika vi människor och jag är uppenbarligen gladare utan klirr på tallriken (det kan säkert ha med något annat att göra men det är ingenting som jag delar här på bloggen i så fall). De två gånger jag åkt på retreat har det varit obligatorisk i olika kurser och jag tror absolut att det kan finnas en tid i framtiden då jag själv väljer att ge retreaten en tredje chans, tills dess håller jag mig till det okvävda skrattet! :-D
Tack för kommentaren,
Nanna