Looking fejk

Så idag träffar jag på två tjejer.
De ser ut som att de blivit sprejade med samma färg som Björn Ranelid.
Det slår mig att alla människor ser så fejk ut.
Andra hårfärger än den vanliga är ju inte ovanligt men jag tänker t.ex. på alla människor som tar selfies hela tiden. De åmar sig till en viss pose och stannar där. Till och med i helt vanliga sammanhang.
En underbar ledare i min församling bad mig att ta en bild på henne när vi alla satt i soffan. Ledaren satte sig stelt och sedan Klick! Hon var jättenöjd och tyckte att hon såg naturlig ut.
- Nej, det gör du inte, sa jag, man ser att du poserar.
- Näe, det gör man väl inte? frågar hon några andra runt omkring.
Alla kollar och alla håller med om att man ser det. Jag försöker trösta och säger att det kanske bara är för att man vet hur hon ser ut när hon är normal. Jag menar, det är ju jättekonstigt. Varför vill vi inte se ut som vanligt? Varför vill man se annorlunda ut på ett foto till exempel - när vi möts igen så är det verkligen inte det där fotot jag möter utan en person av kött och blod. En person som är levande och rolig och talangfull. Inte stelt tvålfager. Fram för mindre poserande och mer glad spontanitet. Men se ut som ni vill - ingen likriktning!

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

Vänskap, en handfull frågor

Vad är vänskap egentligen?
Igår kom goda vänner till oss för att äta och spela kort. När jag stod och donade med ett (misslyckat) försök till knäckebröd tänkte jag på några av de vänner som jag haft/har och som jag inte träffar så ofta.
Ibland funderar jag nämligen på lite djupare grejor - typ vad vänskap är och om man måste underhålla den? ;)
Personligen tycker jag att Facebook är jättebra för sådana kompisar som man sällan eller aldrig träffar och som kanske bor långt borta. För många år sedan nu skaffade jag t.ex. FB för att jag skulle kunna messa med Anna. Jag räknar fortfarande Anna som en av mina vänner, trots att jag inte träffar eller ringer henne.

Så jag tänkte på en kompis som jag inte sett på flera år och som jag försökt träffa - men där vi av olika skäl fått ställa in. Trist. Betyder det att vi inte VILL ses eller?
Och sedan tänkte jag på min vän som precis fått barn. Precis är kanske inte ordet men barnet är bara typ en månad. Henne har jag försökt träffa, och kanske få snusa på hennes sons huvud (vilken grej!) men jag har inte fått komma förbi. Det är liksom inget konstigt med det men jag känner mig lite förvirrad - vill hon inte att jag ska komma? Eller är det, som jag tror, att hon bara inte orkar? Man får ju hoppas på det senare för annars är man väl inte kompisar? Eller?

När jag häller i solrosfröna i degen plingar det till i telefonen. Det är min mans kompis tjej. Fatta grejen, jag vet inte ens vem det här är men min man säger att jag träffat henne två gånger. Jajks. Känns inte som en kompis men jag godkänner hennes vänförfrågan i alla fall. Känns lite taskigt annars...men hon känns inte som en kompis direkt.

När jag sitter och spelar Gin Rummy får jag mess från vänner till mig. Anna och Janne (kolla in Hoburgens fyr där vi var på titt förförra sommaren) undrar varför jag inte bloggar. Ja du, det var så länge sedan så det var väl äldre juratid :)
Nu kommer i alla fall ett inlägg om vänskap. Det känner jag ju att Anna och Janne är. Vänner. Men vi hörs inte ofta och vi ses inte heller. Får man räkna dem som vänner då?

När min far en gång ringde upp min farbror efter flera års uppehåll i kontakten lät det på samtalet som att de träffats förra veckan. Mamma sa då att många män har ett annorlunda förhållande till det där med relationer. De kan liksom bara sätta igång igen utan debatt, genomgång eller frågor. Alltså är jag lite så, som pappa och farbror Robert i telefonen. Det är liksom bara att sätta igång - på andra sidan luren finns en människa som jag tycker mycket om. En människa som någon gång betytt väldigt mycket för mig. Och gör det fortfarande. Oavsett om vi sitter på olika sidor om landsgränser eller vi inte hörts på ett tag. Hör ni det alla där ute? Jag är fortfarande din kompis! Om du vill vara min.

AB IMO PÉCTORE - UR HJÄRTATS DJUP NANNA

En ny idé för Melodifestivalen?

Melodifestival. Inför Eurovision. Eurovision Song Contest.
Alla tycker och tänker - det är så härligt bara.
Idag var jag inne på Musikfesternas sajt på svt. Där kunde man tycka inför nästa år. Jag blev lite förvirrad när jag fyllde i om vad jag egentligen skulle tycka men en sak var säker. För jag har ju en idé. Galen men härlig och totalt konstig för mig eftersom jag är lite fundersam kring huruvida Sverige ska ha ett kungahus. MEN - här kommer det:
Kunde inte kungafamiljen få göra ett inslag för varje deltävling? Radiohjälpen är ju mottagare av "överskottspengarna" och de olika medlemmarna i kungafamiljen är engagerade i olika välgörenhetsprojekt. Kungafamiljen skulle få schysst press och Melodifestivalen skulle cementera känslan av ultimate glamorös tillställning.
I finalen borde priset överlämnas av Hans Majestät Konungen.
Episkt! <3